Om författaren
| Den professionella patienten - Konsten att köpa hälsa |
Så vill vi bli
citerade:
Swartling PG. Ett liv som läkare 1956-2006
[hälsa]. Rondellen 2007; 27. URL:
http://www.rondellen.net
Inledning
Under största delen av mitt yrkesliv har jag tjänstgjort som allmänläkare, först
som ensamarbetande provinsialläkare i Varberg, utnämnd med kungligt brev 1969,
senare tillsammans med flera läkare och annan personal vid vårdcentraler, där
Tierp blev slutstationen. I början av mitt läkarliv vandrade jag runt som
underläkare vid olika sjukhuskliniker under tio års tid. De sista sex åren före
pensioneringen 1999 var jag medicinalråd vid Socialstyrelsen för att sedan ha
förmånen att på deltid enbart syssla med patienter vid min ”gamla” vårdcentral i
Tierp. Värdefulla inslag i mitt yrkesliv har varit fackligt arbete i
Distriktsläkarföreningen och Läkarförbundet samt deltagande i Ansvarsnämndens
arbete.
Sjukvården på 50-talet
Dagens läkare skulle inte känna igen mycket av det som jag möttes av vid mina
första kontakter med sjukvården i mitten av 50-talet på Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg. Magsårspatienterna vårdades inneliggande i flera veckor och fick s k
ulkuskur med mjölkdiet. De som inte blev bra opererades enligt Billroth I eller
II varvid stora delar av magsäcken avlägsnades.
Patienter med hjärtinfarkt fick ligga till sängs under sex veckor. Speciell övervakning fanns inte och defibrillatorer hade inte kommit än. Kärlkramp, angina pektoris, behandlades med nitroglycerin och digitalis, utredning med kranskärlsröntgen fanns inte tillgänglig och by-passoperationer hade inte kommit. Operation av höftartros och knäartros med protes hade inte börjat. Höftfrakturer låg ofta länge i sträck innan de opererades med spikning. Mobilisering var mycket långsam, det blev ofta liggsår. Patienterna vårdades i jättestora salar med omkring 20 bäddar under dagen. På natten tillkom jourfall vilket medförde 6 – 8 extrabäddar mitt i salen. Patienter som kom till sjukhuset fördelades vid huvudingången med van blick av en vaktmästare att gå till vänster eller höger, dvs till kirurgen eller invärtesmedicinen.
Mottagningen vid kirurgpolikliniken skedde i ett mycket stort rum med 30-tal patienter som satt på soffor som ringlade fram till där Docenten tog emot. Patienten i tur fick redogöra för sitt problem som diskuterades inför öppen ridå. Mottagningen blev färdig under förmiddagen.
Som underläkare släpptes man ofta fri att pröva sig fram men var självklart mån om att kunna rådfråga sin bakjour. Överläkaren på kirurgen i Varberg var ständigt bakjour och det hände att han vid kallelse kom från stadshotellet, doftande konjak och med cigarren i handen över operationssåret. Operationssköterskans oro att askan skulle falla i såret avfärdade han med att ”askan är steril”.
Bakjouren var inte alltid så lättillgänglig. En gynekolog meddelade att han skulle åka skridsko på sjöarna utanför Göteborg men lovade att ringa mellan varje sjö. Detta var långt före mobiltelefonens tillkomst. En annan gynekolog i bakjour for ut på havet i båt men kunde återvända om hustrun hissade en vit skjorta på flaggstången vid sommarhuset.
Jag fick själv utrusta min mottagning i en lägenhet i staden och en undersköterska från sjukhuset fick tjänst att sköta mottagningen. Vi fick snart många patienter och mottagningarna växte ständigt, ofta 30 – 40 patienter per dag. I detta ingick hembesök, vanligen 3 – 4 per dag. Ibland krävdes under pågående mottagning utryckning med polisen för dödsfall, ibland gällde det vårdintyg. Mottagningens patienter satt tålmodigt och väntade tills jag kom tillbaka.
Hembesöken gav en värdefull inblick i områdets levnadsförhållanden, alltifrån den sönderslagna vasen på marmorgolvet i direktörsvillan till lopporna som hoppade ur såret på lantbrukarhustrun med förståndshandikappad vuxen son som kröp in under sängen. Efter mottagningens slut kopplade 90000 samtalen från patienterna direkt hem till mig. Antingen åkte jag hem till patienten eller – i många fall – ställdes patienten till min mottagning följande dag. Distriktet var stort – omkring 8 000 invånare – och jourtjänst var tredje dag rätt krävande. Dock fanns villiga medicine kandidater som gärna tog helgjourerna.
Som provinsialläkare ingick att medverka i kommunens nämnder för exempelvis nykterhetsvård och socialvård. Jag tog även på mig att vara skolläkare. Jag blev chef för den mycket stora vårdcentralen i Tierp 1979. Det blev en utmaning att efter ensamarbete leda en vårdcentral med stort antal läkare, sjuksköterskor och annan personal och med en akutmottagning som tog emot allt dygnet runt, svårt sjuka och skadade blandat med mer bagatellartade tillstånd.
Jag fick nu tillfälle att använda defibrilatorn vid hjärtstillestånd och kände en stark glädje när jag fick flimret att övergå i regelbunden normal sinusrytm. En patient som vaknade upp efter behandlingen, naturligtvis ovetande om vad han gått igenom, utbrast :”och här kommer jag och stör!” Ett långvarigt bekymmer var de många vakanserna av distriktsläkare. De många vakanserna täcktes med vikarier av nyfärdiga läkare som småningom fick utbildningstjänst och försvann till sina sjukhustjänstgöringar. Den ständiga kadern av AT-läkare gjorde också värdefulla insatser i vården.
Tierp innebar för mig regelbundna kontakter med socialtjänsten, skolan, kultur och fritid, polis och ambulans. Ett par katastrofövningar genomfördes med brinnande bilar, utryckning av ambulanser till skadeplats med uppsminkade skadade som fördes till akutmottagningen. Alla fick träna sina roller. Från min tid i Ansvarsnämnnden på 70-talet har jag lärt mig hur svårt det kan vara både för patient och läkare. Vi hade många fall där patienten klagat på dåligt bemötande; dessa fall tar inte nuvarande HSAN upp.
En reflexion som jag och en kollega i nämnden gjorde var att vissa kritiserade handläggningar kunde ha gällt oss själva i vår egen yrkesutövning. Jag brukade ibland i Tierp berätta för yngre kollegor om egna misstag under åren vilket de uppskattade som omväxling till när jag kom med kritik över deras handlande. Ett exempel var när jag inför operation av en äldre kvinna med collumfraktur enligt rutinen sprutade efedrin för att stabilisera blodtrycket i samband med tung spinalbedövning. Jag sprutade efedrin från den framlagda ampullen i tro att det var den vanliga styrkan.
Patienten fick våldsam hjärtklappning och det visade sig att ampullen innehöll efedrin i dubbel styrka mot den vanliga. Även jag fick häftig hjärtklappning men allt förlöpte småningom väl. Min lärdom blev att alltid kontrollera vad som lagts fram till mig att injicera. I dag skulle jag även ha gjort en avvikelserapport.
Patienterna behandlas idag med större respekt. Det var förr vanligt att alla patienter fick komma på morgonen vid samma tid och hämtades in efter hand. Många fick då i onödan vänta i flera timmar. Detta accepterar inte dagens patienter vid tidsbeställda besök. Patienterna blev förr inlagda på ett undersökningsrum och fick hälsa på läkaren halvt avklädda på en brits, ibland till och med upplagda i en gynstol.
Många människor minns lite nostalgiskt den gamle provinsialläkaren som alltid kom hem när man var sjuk och alltid fanns tillgänglig. Denna bild byggde på att läkaren hade obegränsad arbetstid och fick stöd av en uppoffrande hustru. Idag behöver läkaren, både som man och kvinna, ha möjlighet till ett normalt familjeliv. Dagens distriktsläkare har en specialistutbildning i allmänmedicin och ständig fortbildning och är därför väl rustad att ta sig an de patienter som remitteras ut från sjukhusen förutom alla de som söker vårdcentralen direkt. Med viss saknad finner jag att de återkommande hembesöken i stort sett försvunnit.
Per G Swartling
Övre Slottsgatan 10
753 10 Uppsala
E-mail:
per.g.swartling@comhem.se
Referens
Publicerat 2007-04-03