Patienter var född 1922 och blev alltså 77 år. Om man räknar vad han fick uträttat under livet måste man misstänka att han var arbetsnarkoman (Z73.1). Om man räknar efter kända och okända journaler, är det rimligt att tro att han under sina sista 25 år låg bland distriktets 100 främsta i lidande.
I sjukhistorien förekommer enstaka trafikolyckor, skallskador, ledbesvär, episoder av supraventrikulär tachycardi. Under senare hälften av 70-talet drabbades han av tung trötthet och började somna under pågående affärssamtal per telefon och vaknade med saliven flödande över anteckningsblocket. En eller möjligen flera specialister i neurologi gav patienten besked att han led av ""narkolepsi"", men det är inte känt att han använde amfetamin eller liknande preparat.
Omkring 1977 kom patienten till internist. Man fann en lätt blodbrist och låg basalsekretion av saltsyra i magsäcken och dåligt sekretionssvar vid stimulering med pentagastrin. Tio år senare var S-gastrin förhöjt, omkring 600 ng/L, referensområde 0-130. Järnförråden var också dåliga. Patienten ställdes på B12-injektoner men klagade över trötthet redan 3-4 veckor efter varje injektion.
Under 1980-talet ställdes patienten om till T. Behepan 1 mg, 2x1, för att han skulle slippa täta injektioner. Det verkade som om patienten blev stabilare i sin vitalitet. Han utförde hela tiden för åldern extrema arbetsinsatser.
Sommaren 1993 träffade internisten patienten i lasarettets centralhall. Patienten var i dåligt skick, gick med små trippande steg, gångsträcka 10-30 meter i sjukhuskorridor. Han hade en patologisk metioninbelastning, homocysteinstegring 4 timmar efter belastning 57 mikromol/L, referensområde under 40.
Under de följande 18 månaderna behandlades patienten intensivt med vitamin B12, folat och pyridoxin. Gångsträckan förbättrades till 200-300 meter på plan mark. Det finns en anteckning om att hemoglobinvärdet skulle ha stigit med 30 g/L inom referensgränserna under denna period. Samtidigt uppstod järnbrist, som behandlades med injektioner. Metionin-belastningen normaliserades. Tillsammans tolkades detta som ett partiellt behandlingssvar.
Småningom försämrades emellertid patientens tillstånd. Han blev successivt rullstolsbunden, fick dagvård på sjukhem, slutade äta. I obduktionsprotokollet 4 år senare står det att patienten dog av familjär amyloidos med polyneuropati och pyelonefrit. Men vad han än dog av, nog levde och kämpade han väl.
Denna sida uppdaterades 2000-03-06