Patienten är en gift icke-rökande man, född 1928, pensionerad yrkeslärare. Han hade ett lumbalt diskbråck 1972, behandlades med sträck. Under 1991 fick han värk i nacken, tolkades som dystoni. Han blev fumlig, darrig och frusen under det följande året, och man misstänkte att han höll på att utveckla Parkinson´s sjukdom.
Till symtomutvecklingen kom vänstersidig bradykinesi och rigiditet under 1993. MR var u.a. Patienten fick börja med L-Dopa, 50 mg x 3. Han reagerade med symtomlindring. Under det följande året ökades dosen L-Dopa, T. Madopark 100 mg x 3. Två år senare, 1996, var han stelare och hade mer ryggbesvär, och Madopark höjdes till 400 mg dagligen.
Patienten försämrades under 1997 trots att L-Dopa var uppe i 600 mg dagligen. Ortostatism tillstötte. Man kombinerade då L-Dopa och COMT-hämmare.
Under 1998 blev patienten stelare trots L-Dopa 500 mg dagligen och COMT 1000 mg dagligen. Man lade då till en DA-agonist, T. Cabaser 2 mg x 1.
Patienten fick problem med nattliga blåsträngningar 1999, behandlingsförsök med T. Detrusitol 1 mg t.n. Proverna visade sjunkande S-kobalaminer (180-145 picomol/L) vid nedre beslutsgränsen, stigande metylmalonat (0,23-0,42 mikromol/L) vid övre referensgränsen, S-folater (7.5 mmol/L) vid nedre beslutsgränsen, normalt P-homocystein (13-14 mikromol/L) vid upprepade provtagningar.
Patienten hade under innevarande år ingen anemi och ingen neuropati. Laboratoriebilden är oklar. Ansvarig läkare provbehandlar nu med T Behepan 1 mg x 1 och T Folacin 5 mg, 2x1. Behandlingsförsöket är planerat att fortsätta 1-3 år framåt, eftersom många nervcellsskador erfarenhetsmässigt tar tid på sig att läka ut.
Denna sida uppdaterades 2000-07-12