Så vill vi bli citerade:
Berglund L. B12-bristen inifrån [fall]! Rondellen 2002; 12. URL: http://www.rondellen.net

Jag heter Lars och Ni ser alldeles rätt. Jag är varken blek, blåögd eller blond. Jag är numera 50 år ung. Men annat var det för två år sedan. Då var jag 48 år gammal. Med en bedrövlig kroppshållning, med en muskulatur som knappt orkade hålla ekipaget igång. En promenad som i dagsläget tar 10-12 minuter, tog då närmare 40 minuter. Min kropp var så slut att jag sov i fosterställning. Övriga data: 178 cm lång och väger för närvarande 65 kg. Sista två åren har jag mer eller mindre ofrivilligt gått ner närmare 10 kg i vikt. Men jag trivs bra med att komma i mina ungdomskläder!

Mina bekymmer började i juni år 2000 med stickningar och domningar på de yttersta delarna av de tre yttersta fingrarna på båda händerna. Domningarna tilltog, både i omfattning och utbredning, till att omfatta alla tio fingrarna, vidare över handflatorna och handlederna och en bit upp på underarmarna. Efter drygt en månad var jag kraftigt försämrad med domningar och fullständigt känselbortfall i hela händerna och upp mot handlederna.

Händerna upplevdes som två träklumpar längst ute på armarna. Jag kunde omöjligt skilja på olika föremål som vidrördes. Kunde det vara en mobiltelefon, nyckelknippa eller en börs? Motoriken försämrades. Det gick inte att knäppa en knapp eller skruva ihop en skruv och en mutter, om jag inte samtidigt såg vad jag gjorde. Temperaturkänsligheten försvann liksom den lilla kvarvarande styrkan. För att inte tappa saker, så fick jag greppa dem med all kvarvarande muskelstyrka. Vid den här tidpunkten hade även matledan börjat att infinna sig och orken tog alltmer slut.

Det kom nu att följa ett besvärligt halvår med många förvecklingar, många felbedömningar och personligen en mycket pressad situation med sjukskrivning.

Många år före insjuknandet hade jag varit en arbetsnarkoman, med ett administrativt arbete utifrån en naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig universitetsutbildning omfattande fem år. När en arbetsnarkoman berövas sitt arbete så blir abstinensen svår.

En längre tid före insjuknandet hade jag haft många tydliga stressymptom, som jag effektivt förträngde. Ont i bröstet, stickningar i vänster arm, ständig huvudvärk och spänd muskulatur med åtföljande värk i nacke och skuldror. Med den bakgrunden var det därför inte så otroligt att symptomen i händerna kunde ha ett samband med den ständigt spända muskulaturen i nacke och skuldror. Ytterligare späddes denna teori på då det vid slätryggsröntgen konstaterades lätta förträngningar av intervertibrala foramina och höggradigt sänkt intervertibralt avstånd på nivån C 4- C 5.

I mitten av oktober - nära fyra månader efter min första kontakt med vårdcentralen och ett antal sjukskrivningsperioder på två till tre veckor i stöten - hade jag turen att på vår vårdcentral träffa en stafettläkare som fattade misstanke om att mina besvär i fingrarna inte alls var nackrelaterade. Den första provtagningen genomfördes och visade på ett lågt Hb. Uppföljande provtagning visade låg nivå av S-kobalaminer, 25, ett homocysteinvärde på 98 och förhöjt MMA på 5,0. Jag remitterades till sjukhusets medicinklinik, där det konstaterades ett TSH på >100 samt låga värden på tyroxin och trijodtyronin. Jag hade antikroppar mot både thyreoideaceller och parietalceller och gastroskopi visade att jag hade en atrofisk gastrit. Då, i oktober 2000, var mitt Hb 100 g/L och MCV 127-130 fL. Diagnosen var klar.

 Cirka sex månader efter insjuknandet och med påbörjad behandling, så var mina värsta kommunikationsproblem med hälsovården över. När jag väl kommit in i vården så var den behandling som följde fullt adekvat. Men som människa var jag i kris. Arbetsoförmögen och sjukskriven och med många frågor om livet, om döden och om framtiden. Om jag nu hade någon framtid.

Då jag i mitt arbete ofta sysslat med utredningsarbeten och kartläggningar i olika former så förstod jag, ganska snart, att om jag skulle få mera information, om vad som pågick i min kropp och vad jag kunde vänta av framtiden, än vad som hinner avhandlas vid den korta diskussion som hinns med vid läkarbesöken, så var det nog bäst att också göra egna efterforskningar. Jag började med att läsa allt som skrivits i Läkartidningen om sköldkörtel och om vitamin B12, de senaste två åren, samt studerade vad jag kom över på Internet. Vid den tidpunkten läste jag en bok med medicinsk litteratur per vecka. Speciellt vill jag nämna debattboken "Kontroverser kring vitamin B12" som jag ett par gånger läst från pärm till pärm (1).

Jag vill understryka att B12-behandling för nervskador inte är något momentant mirakel. Efter ett halvårs behandling, med täta injektioner, återstod fortfarande periodvisa domningar och stickningar i händerna och nedsatt känsel i fingrarnas yttre delar. Jag kunde inte urskilja olika ytmaterial, kände ingen skillnad på släta och skrovliga ytor. Kunde inte heller avgöra temperaturskillnader mellan 10 och 45 grader. Dessutom kom det under en period smärtor i benen och jag undrade om B12-behandlingen inte längre hade effekt.

Två och ett halvt år efter insjuknandet så är jag fortfarande ännu inte helt symptomfri - men givetvis mycket bättre. Jag har fortfarande stickningar i fingertopparna och behöver ett mg hydroxikobalamin intramuskulärt ungefär var 18:e dag för att jag ska må bra. Därutöver behandlas jag med folsyra och samt Levaxin. Vid ett längre tidsintervall mellan injektionerna tilltar stickningarna i omfattning och utbredning. Kroppshållningen blir sämre liksom humöret. Jag har förstått att jag inte är den enda patient som drar B12 i den här storleksordningen. Nu när jag träffar så många experter vill jag gärna höra kommentarer och förklaringar.

Jag har inte haft någon folatbrist under min sjukdom. Dessutom har jag försäkrat mej om ett adekvat folattillskott. Drygt ett år efter insjuknandet kunde jag börja arbeta igen. Först 25 %, sedan 50% och för närvarande arbetar jag 75%. När jag, med min nuvarande kunskapsnivå, ser tillbaka på mina första sjukdomsveckor, önskar jag att någon läkare vid dessa besök hade provat vibrationssinnet i fotknölarna och sensibiliteten under fotsulorna. Det hade sannolikt reducerat utredningstid, tilltagande symptom, onödigt lidande och sjukskrivningstid med närmare ett halvår. En tidig provtagning av homocystein skulle heller inte varit fel.

Sammanfattningsvis vill jag också säga att överlag har mina kontakter med såväl distriktsläkare, sjukgymnaster som specialister varit mycket gott. Några har nog undrat över vad det är för en patient som innan läkarbesöken tillskriver läkaren med ett flera sidor långt brev innehållande:

• symptombeskrivning och händelseutveckling sedan föregående kontakt,
• sammanställningar från tidigare provtagningar,
• citat från medicinsk litteratur med åtföljande frågeställningar,
• funderingar om uppföljande kontroller och framtida behandling. Samt dessutom antecknar flitigt vid besöken.

Sammantaget tror jag dock att detta hjälpt både läkarna och mig själv att hitta rätt behandling och rehabilitering inför återgång till arbetet. Inte minst har det givit mig själv en insikt om mitt sjukdomstillstånd och jag lyssnar mera på kroppens signaler nu än tidigare. Tack för att jag fått möjligheten att komma hit och berätta och jag hoppas på ett bra framtida samarbete med läkarkåren och jag hyser en stor beundran för det arbete ni utför.

 Lars Berglund
Vallvägen 6
892 40 DOMSJÖ

Referens