culture09

Ångström T. De första kandidaterna i Umeå. Rondellen 2001; 9: Kultur (www.rondellen.net, okt-dec 2001)

Tord Ångström

Produktionskontrollen är väsentlig i undervisningsprocessen. Tidigare har i den här serien Sebardt, Bergström, Larsson och Andersson gett ett lärarperspektiv. Vid en snabb kontroll finner vi att i den första kullen om 18 kandidater blev den enregiska Kerstin Boström professor i rättsmedicin i Göteborg, Curt Furberg professor i USA (känd i blodtryckssammanhang), Hans Link professor i neurologi först i Linköping och senare i Stockholm, Hans Åberg professor i familjemedicin i Umeå och senare i Stockholm. Karin Holmgren blev företagsläkare i Skåne. Tord Ångström, född 1933 i Helsingfors, Lycksele, blev klinisk cytolog i Umeå. Tord, som är en notorisk lågprofilare, porträtterades nyligen som företrädare för första kullen läkarelever i Umeå av Läkartidningen (LT 1999;97(37):3938-40). Av rent genetiska skäl insåg vi att LT måste ha underdrivit Tords insatser i kursens fotbollslag. Rondellens grävande journalistik belönades. Tord avslutade sin egentliga fotbollskarriär vid 18 år. När han klev av den karriären var han vänsterhalva i division III i Lycksele bakom Rune Ångström och S-O Sandberg, som då blivit självgående och småningom skaffade sig landslagsmeriter. //Red

Intryck och minnen
Mina intryck och minnen från medicinska kliniken i Umeå domineras naturligtvis av den intressanta och händelserika tiden under 1959, då kliniken tog emot sina första medicine studerande.

Men det blev faktiskt så att jag redan under 1958 kom i kontakt med en del av klinikens verksamhet. Jag hade avverkat de tre första åren av läkarutbildningen vid Karolinska Institutet våren 1958. Främst av sociala skäl såg jag och min familj (fru och liten dotter vid den tiden) fram mot att få fortsätta studierna vid den kommande medicinarutbildningen i Umeå på nyåret 1959. Det gällde ju att kunna försörja sig fram till dess och jag accepterade tacksamt, när ett vikariat som t f underläkare yppade sig vid Patologiska Laboratoriet i Umeå.

Efter döden
Här fick jag, med patologikursen vid Sabbatsberg i färskt minne, obducera under handledning av chefen Carl Wilhelm Lundqvist. Han hade redan 1932 lämnat en akademisk karriär i Stockholm för att bli lasarettsläkare i Umeå.

Det var mycket lärorikt att arbeta hos Lundqvist, som främst intresserade sig för åderförkalkningens manifestationer i hjärta och kärl. Tillsammans med medicinöverläkaren Ekwall hade Lundqvist sedan länge drivit en obduktionsstudie över arterioskleros i Norrland. Hjärtinfarkter och stroke var vanliga dödsorsaker inom ett brett sjukdomspanorama vid den tiden, då praktiskt taget alla avlidna obducerades. Antalet oväntade fynd var också relativt stort eftersom sofistikerade diagnostekniker som ultraljud och datortomografi inte var utvecklade för kliniskt bruk.

Kort innan hade dialysverksamheten vid medicinkliniken kommit i gång genom Axel Tornberg, utbildad hos Nils Alwall i Lund. De tekniska begränsningarna hos apparaturen var betydande och, såvitt jag kunde förstå, var det ofta desolata fall som fick dialys. Dödligheten var således hög och obduktion var en viktig del i uppföljningen av förloppet. Tornberg deltog intresserat i organdissektionen och drog säkert sina egna slutsatser, utan nämnvärd assistans av den orutinerade obducenten.

Dödens väntrum i storskogen
Efter en kort men intensiv sejour som patolog fick jag ett halvårs vikariat vid Hällnäs Sanatorium. Den dynamiske L. E. Warfvinge, en lysande kliniker med stora vetenskapliga ambitioner, drev här en egen medicinsk akademi i den hälsosamma storskogen. Tuberkulosen som folksjukdom hade redan kulminerat och även om många gamla "sotare" fortfarande kontrollerades vid sanatoriet , så fanns här en differentierad verksamhet som blev kärna till den lungmedicinska kliniken, flyttad till Umeå lasarett 1965. Tiden vid Hällnäs sanatorium blev mycket lärorik och värdefull som förberedelse till den förestående medicinkursen i Umeå.

Den första medicinkursen
Den 7 januari 1959 stod så arton medicine kandidater uppställda för fotografering på fältet utanför dåvarande sjuksköterskeskolans aula. Det var en typisk gråmulen januaridag, cirka 10 grader kallt. Bilden i Västerbottens-Kuriren av de arton första medicinstudenterna i Umeå är historisk och kan bl.a. beses i en korridor utanför sjukhusets nuvarande centralhall. De manliga kandidaterna bär hatt eller pälsmössa och ytterrock, flickorna (fyra stycken) har huvudbonad och rejäla kappor, kjol och troligen pampuscher. Vi hade kommit från Uppsala (13 stycken), Stockholm (två), Lund (två) och Göteborg (en). Sju av oss skulle komma att arbeta hela vårt yrkesverksamma liv inom sjukvården i Västerbotten – men dit var det ännu långt.

Efter uppropet i aulan, med åtskilliga honoratiores närvarande, följde den första föreläsningen av docent Ingmar Bergström, som i väntan på Nils Törnbloms utnämning tjänstgjorde som t f professor. Ämnet var stilenligt "Norrländskt sjukdomspanorama", där Bergström tog upp vanliga åkommor i vår landsända med de målande, dialektala benämningarna på olika symptom.

Ingmar Bergström vann snabbt vår stora sympati; en entusiastisk, kunnig och medryckande lärare med humoristisk och kamratlig framtoning, alltid hjälpsam med råd och dåd även utanför lärarjobbet. Han förmedlade en stark pionjärkänsla till oss som första medicinare i Norrland och överhuvudtaget kände vi oss välkomna och omhuldade vid kliniken och lasarettet.

Vi arton kandidater var priviligierade på många sätt, inte minst genom att vi var så få. Ingen trängsel vid föreläsningar, ronder och demostrationer och antalet patienter per kandidat var tillräckligt. Jag vill minnas att varje kandidat hade en till tre patienter att undersöka och skriva journal på de dagar det var intagning på vår avdelning, där vi tjänstgjorde två i taget.

Min egen handledare den första tiden var underläkaren Bertil Svensson. Han var en prydlig läkare, alltid i fräsch rock och snygg skjorta med slips. Vänlig och korrekt mot patienterna och en noggrann och tålmodig lärare, som kom att betyda mycket som förebild för oss.

Lag, ordning, undervisning
En del av de äldre sköterskorna visade i början en viss reservation när de nya kandidaterna inte alltid iakttog protokollet men i allmänhet blev vi väl mottagna och samarbetet flöt bra, när vi lärde känna varandra. Antalet läkare och lärare var lågt med hänsyn till klinikens nya åtagande: en professor/överläkare, 3 biträdande överläkare, c:a 6 underläkare och en klinisk amanuens. Vi studenter upplevde dock att alla gick in för undervisningen med stor entusiasm och en vilja att hävda den nya undervisningskliniken. Bland de seniora lärarna drog Axel Tornberg vid njurmedicinen, Sverker Johansson med neurologisk specialisering och Hans Dahlström, ansvarig för klinisk fysiologi, ett tungt lass i undervisningen vid sidan om Bergström. Underläkarna fick långa arbetsdagar – genomgången av patienter med oss kandidater drog ofta ut till 20-tiden. Vid 19-tiden var jag själv rejält hungrig och det var svårt att få tag i något ätbart. En slurk Novalucol ur medicinskåpet, med eller utan tillstånd av avdelningssköterskan, räddade ofta situationen.

Den första professorn
Definitiv akademisk upphöjelse fick kliniken när Törnblom senare tillträdde som professor. Han kom från Uppsala och Erik Ask-Upmark, föregången av ett rykte som en formell och sträng men inte lika originell person som sin chef. Med stort intresse bänkade vi oss på nytt i aulan den 9 februari för att lyssna till den första professorsföreläsningen vid medicinska högskolan: "Sjukdomar med generell urkalkning av skelettet". Det var en gedigen framställning av framförallt osteoporos, där Törnblom framträdde som en traditionell akademisk föreläsare av sin generation.

Såväl i undervisningen som sjukvården märktes den nya chefen omgående. Disciplinen skärptes för all personal och mest påtagligt för oss studenter. Inför professorns ronder rådde en nervös väntan på avdelningen och när han steg in i korridoren formerades genast den procession, som skulle tåga in i sjuksalen: efter professorn den biträdande överläkaren, ansvarig underläkare, övriga underläkare, avdelningssköterskan, övriga sköterskor, medicine kandidater och sjuksköterskeelever. Väl inne hos patienten kontrollerade professorn de handskrivna A5-kort han förde över alla patienter och förde in nya labvärden eller färska uppgifter från underläkaren. Den kandidat som svarade för patienten stod nu på helspänn: om och när professorn frågade, skulle vederbörande utantill behärska anamnes, kliniska fynd och labvärden. Om så inte var fallet, följde en syrlig kommentar och ofta en noggrannare utfrågning av den rodnande syndaren, på vilken allas uppmärksamhet i salen nu var fokuserad. Även underläkaren kunde få anledning att rodna om professorn upptäckte någon kuriös hudförändring hos patienten, som hade missats vid intagningen.

Det extramurala livet
Nåväl, vi anpassade oss och fann snart Törnbloms reprimander som en besk men också upplivande krydda i en för övrigt ganska idyllisk tillvaro vid kliniken. En mängd aktiviteter utanför de rena studierna med studentfackliga engagemang, festligheter med och utan surströmming, första "Blodomloppet" och ett snabbkomponerat studentspex till Valborg bidrog till att tiden rusade iväg. Så förflöt halvåret på medicinkliniken och vid den avslutande kursskivan på Stora Hotellets festvåning var Nisse och hans glada och charmerande fru Jette populära gäster.

För min egen del fortsatte studierna i kombination med förordnanden som amanuens och assistent vid patologiska institutionen. Som redaktör i den nybildade Umeå studentkår var jag med om att starta kårens tidning Vertex 1960, tillsammans med en annan av de första medicinarna, Sune Nordlander. Första numret innehöll en artikel av Törnblom, baserad på hans installationsföreläsning.

Den professionella förlossningen
Efter ett par vikariat som provinsialläkare och obligatorisk tjänstgöring som assistent tre månader kirurgi och tre månader medicin var jag klar för den avslutande tentamen i medicin i början av 1963. Nils Törnblom var vänlig att ta emot mig för tentamen en fredagafton kl.19. Han hade just ätit middag i sitt hem och återvänt till sitt tjänsterum. Nisse visste att jag ibland rökte cigarr och bjöd mig ur sin framsträckta ask (Matanzas tror jag mig minnas). Något överraskad tackade jag ja men märkte i samma ögonblick att det bara fanns en cigarr i asken. Vad göra? Professorn var säkert sugen på sin cigarr efter middagen – skulle jag våga ta den sista eller ändra mig och tacka nej? Jag tog emot cigarren och till min stora lättnad tog Nisse fram en ny ask ur skrivbordet och försåg sig. Vi tände cigarrerna och tentamen inleddes med en genomgång av perniciös anemi eller Biermers sjukdom, som Törnblom alltid brukade säga. Han sträckte ut sig på sin schäslong efter cigarren och fortsatte tentera mig, där jag satt på en stol vid fotänden. Tentamen gick bra och avslutades vid 21-tiden.

Fortsättningen
Under inflytande av patologen Carl-Martin Fajers och onkologen Lars-Gunnar Larsson sökte jag mej till den kliniska cytologin. Jag arbetade in mej på området under ett år i Stockholm. Sixten Franzén, legendarisk pionjär på området, var min huvudhandledare. Därefter fick jag förtroendet att bygga upp verksamheten i Umeå från 1966. Som kvitto på arbetet kom ett hedersdoktorat 1992. Fortfarande finner jag nöje och stimulans i att få vikariera ibland och att fortsätta med forskning kring virus och cancer tillsammans med ett lag yngre forskare. Men min stora glädje är mina händers arbete, att ta i trä.