Hur vi vill bli citerade:
Åberg H. Umeå och världen 1934-2002[kultur]! Rondellen 2002; 10. URL: http://www.rondellen.net

Kultur

Umeå och världen 1934-2002

Drygt 400 publikationer varav cirka 250 utgör originalarbeten

Studietiden i Umeå

Det var med spänd förväntan som jag i januari 1959 företog resan upp till Umeå för att börja medicinkursen vid den nya Medicinska Högskolan. Personligen valde jag Umeå, liksom flera andra i den första huvudsakligen från Uppsala rekryterade kullen, för att bli färdig tidigare. Terminen före oss hade nämligen intaget i Uppsala ökat från 30 till 45 studerande med förväntad köbildning till de fria kurserna som följd. Flertalet som lämnade Uppsala blev också färdiga tidigare än kamraterna som stannade kvar. Det var en fin stämning på kursen i Umeå. Vi var bara 2-3 kandidater på varje medicinavdelning och tillsammans med stort intresse för undervisning hos läkarna ledde detta till en utmärkt utbildning. Läkarna hade inte stött på kandidater förut och var inte uttröttade på dem, vilket nog tyvärr var och fortfarande kan vara fallet på andra håll med många studenter. En ytterligare fördel i Umeå var att det gick lätt att få vikariat under lediga tider och ibland faktiskt även under kurstid. Det torde väl vara preskriberat nu. Själv vikarierade jag på patologen, kirurgen och psykiatriska kliniken.

Vid den här tiden ingick i läkarutbildningen 9 månaders sammanlagd assistenttjänstgöring efter samtliga kurser. Det var 3 månader kirurgi, som jag gjorde i Gällivare, där docent Sten Meurling var chef. Två månader var s.k. valfri assistenttjänstgöring som jag valde att göra på neurologkliniken i Umeå. Neurologi var jag vid den tidpunkten mycket tilltalad av, inte minst p.g.a. professorn Ragnar Muller och dennes diagnostiska skärpa. Dock noterade jag att det var sällan man kunde bota patienterna i denna disciplin, vilket skrämde mig och säkert bidrog till mitt beslut att inte satsa på neurologi.

Invärtesmedicinen omfattade 4 månader, varav den sista månaden skulle fullgöras på det ställe där man planerade att tentera ämnet. Det var ofta tentamen gjordes vid annat lärosäte än där man hade gått kursen. Vissa professorer var mer fruktade än andra. Jag gjorde mina 3 månader i Gävle där Helge Lublin var chef. Han var mycket noggrann på ett för en kandidat bra sätt. Jag minns hur jag först fick skriva epikriserna för hand och sedan visa upp dem för honom. Inga onödiga ord accepterades men inte heller att väsentliga ord utelämnades. Jag lärde mig mycket av honom. Sista månaden invärtesmedicin gjorde jag i Umeå, där jag hade bestämt mig för att tentera. Tentamen i invärtesmedicin brukade vara den sista. Jag läste i ungefär 6 veckor och gick sedan upp för professor Nils Törnblom. I mina öron klingade och skrämde orden från professor Erik Ask-Upmark i Uppsala att inläsningstiden för tentamen i invärtesmedicin skulle vara lika lång som elefantens dräktighet ungefär 18 månader. Eftersom Törnblom var Uppsalaskolad fanns en viss oro för att denne skulle anse min tentamensläsning alltför kort. Jag fick 3 patienter att undersöka och det blev nästan en heldagstillställning. Jag minns särskilt ett mycket klurigt hämatologiskt fall som jag, till tentators förvåning tror jag, lyckades diagnosticera. Jag fick också bra betyg. I och med denna tentamen blev jag i början av maj 1962 med. lic. och den första i min kull och därmed i Umeå. Ingen hade räknat med att någon skulle gå upp före sommaren, varför man inte på Högskolan hade skaffat egna betygsblanketter. Därför lånades en från Kungliga Karolinska Mediko-Kirurgiska Institutet i Stockholm på vilken man strök över namnet och i stället skrev Kungliga Medicinska Högskolan i Umeå. Senare fick jag ytterligare ett examensbevis men den gången hade Högskolan i Umeå skaffat egen blankett. Jag har emellertid behållit båda varav den förstnämnda onekligen har sin speciella historiska betydelse.

USA-stipendiet

Efter avlagd ECFMG-examen, nödvändig för att få arbeta som läkare i USA, började min vistelse där i juni 1964. Större delen av tiden var jag underläkare på Bethesda Lutheran Hospital i St. Paul Minnesota med kortare tid förlagd på Mayokliniken i Rochester, på Veterans Administration Hospital och University Hospital i Minneapolis.

Stipendiet, som jag fick, utdelades årligen av medicinska fakulteten vid Lunds universitet och var skänkt av Bethesda Lutheran Hospital för att hedra minnet av de läkare som 1883 startade sjukhuset. De var alla svenskättlingar. Det var ett välrenommerat sjukhus där bl.a. medicinhistoriens första pacemaker satts in på en patient med totalt hjärtblock.

Under tiden på Mayokliniken träffade jag dr Samuel Bellet, som tillfälligt var där och gav föreläsningar. Denne var en framstående forskare och kardiolog samt sedermera också författare till flera läroböcker av vilka "Clinical Disorders of the Heart Beat" torde vara mest känd. Efter kort skriftväxling erbjöd han mig ett research fellowship vid Division of Cardiology på General Hospital i Philadelphia i Pennsylvanien. Jag stannade där under 9 månader och påbörjade mitt doktorandarbete.

Avhandlingsarbetet

Jag var tidigt intresserad av hjärtarytmier. Egentligen vet jag inte riktigt varför. Jag hade ingen personlig erfarenhet och inga anhöriga med sådana besvär. Det till synes kaotiska hjärtat med förmaksflimmer fångade mig särskilt. Vid den tidpunkt som jag var stipendiat på Bethesda Lutheran Hospital hade man i USA börjat med elektrochockbehandling av arytmier. Jag fick vara med och elkonvertera några fall med ventrikulär takykardi. Det var så nytt vid den tiden att dessa fall räckte som fallbeskrivningar i Minnesota Medicine, som på den tiden ansågs vara en framstående medicinsk tidskrift. Under tiden hos dr Bellet gjorde jag en epidemiologisk studie av olika sjukdomstillstånd med förmaksflimmer. Efter hemkomsten till Umeå gick jag så igenom ett stort obduktionsmaterial för att kartlägga emboliförekomsten hos patienter som haft förmaksflimmer. Denna var mycket hög. Nästa steg var att se om antalet omslag från sinusrytm till förmaksflimmer hade större betydelse för emboliförekomsten än durationen av flimret. Det visade sig att durationen var avgörande. Detta i sin tur hade betydelse för om och hur ofta patienter med förmaksflimmer skulle elkonverteras, en metod som just då hade börjat praktiseras.

Jag flyttade till medicinkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala 1966 där min handledare var docent Ingemar Cullhed på kardiologavdelningen och biträdande handledare professor Gunnar Ström på klinisk-fysiologiska laboratoriet. Hos Cullhed kunde jag samla ett patientmaterial med konvertering av förmaksflimmer. Detta studerades vad avser komplikationer vid eller kring själva konverteringen och recidivbenägenheten. Mitt intresse inriktades också på att med speciell teknik, som förstorade förmaksaktiviteten på EKG, studera flimmervågorna för att om möjligt p.g.a. deras utseende och frekvens förklara genesen till flimret. Denna metod, uppfunnen av docent Lars Nordgren på klinisk-fysiologiska laboratoriet, gav ungefär samma bild av flimmervågorna som oesophagus-EKG. Det senare var emellertid betydligt besvärligare att göra och mera oangenämt för patienten.

Det är intressant att kunna konstatera att först under senare tid har värdet av behandling med antikoagulantia på patienter med förmaksflimmer vunnit allmänt erkännande trots att indicierna för nyttan av sådan behandling redan fanns långt tillbaka i tiden bl.a. i min avhandling.

Som resultat av denna avhandling gjorde jag 1971 en studie- och föreläsningsresa till USA, där värdefulla kontakter kunde knytas med kolleger som arbetade med hjärtarytmier men också med hypertoni. Bland dem jag träffade var Susanne Oparil, då i Chicago, ett stort namn inom hypertoniforskningen med renin som specialitet något som jag senare också skulle komma att ägna en hel del tid åt.

Medicinkliniken i Umeå

Med stor glädje minns jag flera av de överordnade läkarna t.ex. Hans Melin, Sverker Johansson, Olle Larsson, Axel Tornberg, Pontus Wiklund, Jern Hamberg och inte minst Nils Törnblom själv. Jag märkte tidigt att flera av dessa efter hand fick forskningsuppgifter av Törnblom eller själva kom på sådana. Andra som inte var intresserade av forskning bestämde sig för att lämna kliniken. Mitt förhållande till högste chefen Nils Törnblom förtjänar att beskrivas litet mera. Det torde väl kunna sägas att kandidater i allmänhet kände viss fruktan för hans ronder, men detta var inte unikt i Umeå utan förekom på flera andra ställen inte minst i Uppsala, där ju Törnblom "gått i skola". Jag kom emellertid att på ett alldeles särskilt sätt uppskatta honom. Ganska snart efter min med. lic.-examen och läkarlegitimation fick jag lov att lägga in mig på sanatoriet i Hällnäs. Smittan kunde härledas till en patient, som jag obducerat. Det rörde sig om en ung flicka med kortisonbehandlad LED och som hade spridda lungförändringar. Lungbilden troddes bero på grundsjukdomen, men visade sig i stället vara miliartuberkulos vars utomordentliga smittsamhet jag naturligtvis inte kände till som yngste patologassistent. De äldre och erfarna obducenterna hade inte heller misstänkt denna diagnos för då hade de aldrig låtit mig obducera. Under tiden på sanatoriet, som naturligtvis kändes svår för mig och min lilla familj med hustru och knappt 2-årig dotter, kom Nils Törnblom och hälsade på. Det är nog få som kan föreställa sig betydelsen av ett sådant möte. Han hjälpte mig också att få ett ekonomiskt bidrag från Läkarförbundet. Detta var verkligen betydelsefullt för oss. Även vid ett annat tillfälle visade Nils Törnblom en fin sida som jag aldrig glömmer. Denna händelse utspelade sig några år senare. En underläkare på Nils Törnbloms klinik, som hette Ulla Marklund, slutade för att bli missionsläkare i Afrika. Redan efter kort tid där drabbades hon av en hepatit och avled. Den som stod bakom en insamling för missionen till Ulla Marklunds minne var Nils Törnblom. Detta visade på stor generositet och imponerade på mig eftersom han tidigare inte alltid beskrivit frikyrkorörelsens medlemmar i så positiva ordalag. Han brukade kalla dem frimicklare. Det är naturligt efter sådana upplevelser av en person att beundra honom. Det kändes därför svårt och ledsamt att jag i ett senare skede, av personliga skäl, tvingades tacka nej till en lärartjänst hos honom, som jag fick efter min disputation i Uppsala 1969.

Under tiden i Umeå kom jag i kontakt med en medicinskt sett mycket intressant familj, som jag följde upp och där bilden klarnade först långt in på 1990-talet. Med hjälp av min kurskamrat och gode vän Olle Rudolphi på klinisk-kemiska laboratoriet i Umeå samt Eva Löfvenberg, Peter Nilsson och Erik Jidell kunde diagnosen erhållas. När familjen dök upp i mitten på 1960-talet visade sig flera av männen ha högt serumjärn, gallsten och järninlagringar i levern, medan de kvinnliga medlemmarna i familjen inte hade detta även om också de var välmättade ifråga om järn trots förlusterna i samband med menstruationerna. Jag kartlade familjen som sammanlagt bestod av 12 barn varav 5 manliga, och alla lika villiga att ställa upp på diverse undersökningar. Det var också nödvändigt att fånga in samtliga och försöka tömma deras järndepåer så att inlagringen av järn inte ytterligare skulle försämra dem. En första artikel om denna familj skrevs av mig redan på 1960-talet, men stannade hos Olle Larsson som då var upptagen av sin egen forskning. Jag sparade emellertid på materialet bl.a. sternalpunktat och leverbiopsier och kunde så småningom få hjälp med diagnosen. Det visade sig vara en familj med hereditär hämochromatos. Probanden var homozygot för HLA-A3 och homozygot för HLA-H genmutation (C282Y). Tre syskon hade dött av annan orsak än hämochromatos innan screeningen. Av övriga 8 var 3 identiska med probanden, 4 var heterozygota och 1 saknade mutationen. De homozygota följer numera ett schema för regelbunden blodtappning. De övriga som också kontrolleras har förhöjda mättnadsvärden av transferrin, men normalt ferritin och likaså normala leverenzymer. Den genetiska utredningen kunde inte göras när familjen dök upp då tekniken ännu inte fanns. Men något närmare diagnosen hade vi troligen kommit tidigare om en större forskningsberedskap funnits vid den aktuella tidpunkten när första kontakten med familjen ägde rum. Men att så inte var fallet var inte särskilt anmärkningsvärt vid en ung högskola och är ingen kritik mot enskild person.

Då jag redan påbörjat vissa studier av förmaksflimmer blev jag glad när Nils Törnblom sa till mig att åka och lära mig kardiologi. Det behövdes nämligen en kardiolog i Umeå lät han tillägga. Nils Törnblom kontaktade Uppsalakliniken och dess chef Erik Ask-Upmark för att utverka plats hos denne och jag var självfallet mycket tacksam när jag fick denna möjlighet.

Medicinkliniken i Uppsala

Efter ett påfrestande interregnum mellan Erik Ask-Upmark och Bertil Hood för alla oss som skulle hålla ställningarna på medicinkliniken blev det livligt sedan den senare blev utnämnd till professor i juni 1969. Alla hade räknat med att han i stället skulle få professuren i nefrologi på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och fler än jag trodde nog att det rörde sig om en felsägning när man läste upp utnämningar i ordinarie nyhetssändning kl 12.30 - något som sedan länge upphört. Bertil Hood dök upp som en stormvind mitt i sommarstiltjen på medicinkliniken. Inga överordnade var i tjänst och då jag var äldste underläkare fick jag ta emot honom. Bertil Hood kavlade upp ärmarna både bildligt och verkligt och satte igång. Han uträttade oerhört mycket under de 2 år han var i Uppsala, trots att han själv inte hade räknat med att hamna där. Bland annat initierade Hood en omfattande undersökning av 49-50-åriga män. Kontrollgrupp ansåg han inte behövdes då det var svårt att undgå smittoeffekter i en så liten stad som Uppsala, jämfört med Göteborg som han kom från. Det var dessutom redan alldeles klart att blodtryck skulle behandlas energiskt, lipiderna sänkas och rökarna skulle förmås att sluta ansåg Hood. Screeningen utfördes av Hans Hedstrand, sedermera under många år chef på medicinkliniken i Karlstad. Den hälsokontroll som tidigare gjorts i Uppsala läns landsting, och som var den första i landet när den startade 1964, täckte varje år en tredjedel av den vuxna befolkningen. Den bestod av ett frågeformulär, skärmbild, och en allmän medicinsk del (längd, vikt, blodtryck, hämatokrit, albuminuri, glykosuri och i vissa åldrar EKG). Men denna hälsokontroll ansågs inte av Bertil Hood vara tillräcklig. Han kallade den med sitt mustiga språk "djävulens bländverk" och ville i stället satsa på blodfetter, blodtryck, glykosmetabolism och rökavvänjning. Jag var från början med och tog hand om dem med högt blodtryck och fortsatte med detta hela tiden jag var kvar i Uppsala d.v.s. i cirka 17 år. Denna grupp män lärde mig mycket genom åren. Innan denna mottagning kom till hade vi emellertid också startat en blodtrycksmottagning för "vanliga" patienter för att förbättra deras behandling. Bertil Hood trodde mycket på sådana specialmottagningar både för blodtryckspatienter och för diabetiker. Denna blodtrycksmottagning var den första i landet även om den på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg mera låtit tala om sig. Så kom jag in på hypertoniområdet, som jag sedan fortsatte med så länge dessa patienter togs om hand på medicinkliniken antingen i den öppna vården eller inneliggande. Vi hörde till de första i landet som använde betablockerare (det blev Inderal efter besök i Uppsala av ingen mindre än Brian Prichard, som var den förste att beskriva denna behandling vid hypertoni), ACE-hämmare och Ca-blockerare vid högt blodtryck.

Forskningen rörde fr.a. sekundära hypertoniformer där vi särskilt studerade renovaskulär hypertoni vilket ledde till flera avhandlingar inom området (Claes Mörlin, Anders Hägg och Lars-Erik Lörelius).

Hood stannade bara ett par år i Uppsala och på professuren kom sedan Harry Boström. Under dennes ledning uppdelades medicinkliniken i ett antal subspecialiteter. Kardiologi och nefrologi var redan etablerade. När det gällde de övriga vårdavdelningarna var meningen att cirka 10 platser skulle ha en speciell profil och återstoden vara allmän invärtesmedicin. Jag föreslog då att profilen på min avdelning skulle heta angiologi, vilket Boström tyckte var bra utifrån den inriktning jag redan hade på hypertoni och kärlsjukdomar. Tillsammans beskrev vi angiologi och förordade att den skulle bli en ny subspecialitet i en artikel i Läkartidningen och även i ett SPRI-projekt. Vi var därmed först att lancera angiologi som profil i vårt land. Långt senare har detta utvecklats även på andra håll i Sverige och en vetenskaplig angiologisk förening bildats.

Profileringen drevs av varierande skäl mer eller mindre hårt på de olika avdelningarna. En följd blev att där subspecialiseringen tilldrog sig det huvudsakliga intresset krävdes flera platser för denna och då minskade antalet möjliga sängar för allmän invärtesmedicin. Så gick det med hämatologin för att nämna ett exempel. I samband med att man började göra benmärgstransplantationer försvann på den avdelningen de allmänna invärtesmedicinska patienterna. Dessa fördelades då på andra avdelningar där motsvarande minskning av profilen blev följden. Men vid den tidpunkten hade också många av de angiologiska fallen redan hunnit bli polikliniska utredningsfall eller togs om hand i den öppna vården.

Jag erinrar mig flera trevliga diskussioner med Boström om invärtesmedicinens framtid utifrån denna organisation av kliniken och kanske inte minst med tanke på det viktiga för studenterna att se hela invärtesmedicinen. Det har ju faktiskt också blivit så att studenterna ibland måste gå på andra sjukhus för att få se det allmänna invärtesmedicinska panoramat av patienter.

Problemet för mig blev emellertid att de patientgrupper som jag huvudsakligen arbetade med kom att alltmera skötas i den öppna vården utanför sjukhus. Frågan blev då om jag skulle ta steget ut och arbeta där eller stanna kvar på sjukhuset och ytterligare subspecialisera mig. Jag valde det förstnämnda efter att under en övergångstid varit överläkare och stf chef för medicinkliniken med huvudsakligt ansvar för dess öppenvård.

Uppsalatiden inom allmänmedicin

När professuren i allmänmedicin vid Uppsala universitet utannonserades sökte jag den. Det var den andra professuren i landet efter Lund-Dalby och Gösta Tibblin fick den. Jag bestämde mig då för att gå över till honom och bli klinisk lärare. Det var fina år vi hade tillsammans. Vid något tillfälle sa han "du får vara statsminister och finansminister, men utrikesminister vill jag själv vara" och arbetsfördelningen blev litet därefter. Men det skall också sägas att han säkert var en bättre utrikesminister än jag själv skulle ha blivit. Utöver arbetet att starta en ny institution, där jag pga. lokalkännedom kunde hjälpa Tibblin, gjorde vi en stor och viktig studie av icke farmakologisk behandling av högt blodtryck. Hypertoni var ett gemensamt intresse för oss båda och vi försökte på ett antal vårdcentraler driva ett sådant projekt. Denna studie gav oss också en möjlighet att knyta allmänläkare till oss. Detta var inte helt lätt vid denna tid då det liksom nu rådde en skriande brist på allmänläkare och många hade lämnat sjukhusvärlden för att få vara sig själva och många hade varken tid eller intresse för forskning.

Efter några år i Uppsala blev Umeåprofessuren ledig och från flera håll blev jag uppmanad att söka den. Med sedan tidigare goda minnen från Umeå bestämde jag mig för att söka och fick professuren. Alla sakkunniga var eniga om att placera mig på första plats.

Umeå igen men nu i allmänmedicin

Från 1987 och ett år framåt var jag professor i allmänmedicin i Umeå. Det var ett lärorikt år men på annat sätt än jag tänkt mig. Vid den tiden fanns en självtillräcklighet inom vissa kretsar allmänläkare, som jag inte stött på tidigare. En av de sökande överklagade tillsättningen av mig därför att jag inte ansågs ha någon erfarenhet av allmänmedicinskt arbete. Min forskning låg enligt denne inom ett annat område och innehöll inte allmänmedicinens kärna. Detta överklagande var inte svårt att bemöta då jag i själva verket hade mycket lång erfarenhet av patienter i öppenvård och dessutom var överlägsen beträffande forskningsmeriter. Det bekymmersamma var emellertid att vissa kolleger gjorde professorstillsättningen till en fråga inom Svensk Förening för Allmänmedicin (SFAM) med namnunderskrifter mot min tillsättning. Detta gjorde att min tid, trots mycket stark uppbackning från rektor, dekanus, fakultet och inte minst landstinget var ansträngande. Många fina och bestående kontakter knöts emellertid med distriktsläkare i Umeå-regionen under det år som jag stannade. Kort tid efter att jag tillträtt i Umeå uppvaktades jag flitigt från Karolinska Institutet att söka den nyinrättade professuren i allmänmedicin där. Det var naturligtvis svårt att motstå detta i synnerhet som året i Umeå hade varit arbetsamt. Men det skall sägas att min avsikt när vi flyttade till Umeå var att stanna där.

Allmänmedicinprofessuren i Stockholm var den som kom sist av samtliga vid de medicinska lärosätena i landet. Ingen kunde springa ifatt mig men väl bli omsprungen själv. Men naturligtvis förstod jag också att den sena tillkomsten av professuren vid Karolinska Institutet kunde ses som en värdering av ämnets betydelse i en sjukhustung och biomedicinsk miljö men den utmaningen tog jag gärna.

Allmänmedicin vid Karolinska Institutet

Det har verkligen varit en stor förmån att få bygga upp en institution från början men har naturligtvis också inneburit ett stort ansvar. Om det inte blev bra skulle skulden bli ens egen på något sätt, vilket sporrade till ytterligare ansträngning.

När jag började på Karolinska Institutet (KI) i april 1988 fick jag snart erfara att jag som varit länge i Uppsala visste mycket litet om sjukvården i Stockholm. Skämtsamt brukar sägas att avståndet Lund- Malmö är jordens omkrets minus 2,5 mil, och något motsvarande kunde åtminstone då sägas om förhållandet Uppsala-Stockholm.

När Stockholmsinstitutionen startades var det viktigt att först göra en prioritering mellan undervisning och forskning. Det var omöjligt att hinna med att utveckla båda samtidigt, ensam som jag var i början. Mitt resonemang blev att en fin undervisning i allmänmedicin på läkarutbildningen skulle vara bra för ämnet inom KI och också för den framtida rekryteringen av allmänläkare. Ett annat skäl var att intresset för undervisning bland distriktsläkarna var klart större på den tiden än intresset för forskning om jag får generalisera. En fin utbildning i allmänmedicin hos handplockade allmänläkare kunde också ges på länets olika vårdcentraler. Efter några år ansågs i en omröstning bland de studerande att undervisningen i allmänmedicin t.o.m. var den bästa vid Institutet, då samtliga kurser var medräknade. Naturligtvis var detta synnerligen glädjande, då kursen var kort, och korta kurser brukar anses som mindre viktiga och få lägre omdömen i studerandeenkäter.

Jag blev tidigt invald i Linjenämnden för läkarutbildningen och en del andra centrala KI-organ. Mitt viktigaste förtroendeuppdrag vid KI blev emellertid att jag från början var med när det gällde att utarbeta en alternativ antagning till läkarutbildningen på grundval av prov och intervju. När denna antagning startade blev jag ordförande i antagningskommittén och kvarstod som sådan i nästan 10 år fram till pensioneringen. Detta arbete tyckte jag mycket om och resultaten av denna antagning har varit positiva vid olika utvärderingar som gjorts. Uppgiften att finna de mest lämpade bland sökande till en så viktig utbildning har varit en hjärtefråga för mig. Det är ingen tvekan om att de många årens erfarenhet från 3 medicinska lärosäten i Sverige (Uppsala, Umeå och Stockholm) lärt mig att goda läkaregenskaper inte i alla fall avgörs av betyg eller resultat på högskoleprov. Lämplighet är något mera. Då det nästan är omöjligt att senare i utbildningen avskilja en olämplig student från studierna till läkare är det naturligtvis bäst för patienternas skull liksom studentens egen att han/hon aldrig kommer in på utbildningen. Ett exempel som jag aldrig glömmer var jag med om som klinisk amanuens på medicinkliniken i Umeå året 1963-1964. Jag hade tillsammans med min närmaste chef Hans Melin fått uppfattningen att en student inte borde få medicinkursen godkänd p.g.a. mycken frånvaro och olämpligt uppträdande mot patienter och personal. Men detta ansåg inte professorn Nils Törnblom att vi kunde göra. Jag blev förvånad då jag i detta fall hade räknat med större tuffhet från hans sida. Jag fick aldrig veta hans bevekelsegrunder riktigt, men det var nog enda gången då jag blev besviken på honom. Den aktuelle studenten träffade jag på ett egendomligt sätt några år senare när jag var jourhavande på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han dök upp där som patient i dåligt skick djupt nere i alkohol och droger. Detta kände jag som ett tragiskt misslyckande. Han hade vikarierat sig fram som kandidat på en del långvårdssjukhus och var väl känd av polisen för sitt avancerade missbruk. Flera exempel skulle kunna nämnas, men detta får räcka här.

Forskningen fick som sagt komma senare vid vår institution vid KI. Vi gjorde den prioriteringen därför att det var svårt att då rekrytera distriktsläkare till forskning. Intresset var lågt och arbetssituationen ofta pressad på underbemannade vårdcentraler. Den stora oro som förekom i samband med husläkarreformens genomförande underlättade inte heller. Det har gått mycket lättare senare. När Stockholms läns landsting, efter ivrigt uppvaktande, gav ett årligt anslag på 5 miljoner kronor kunde vi köpa loss distriktsläkarna på deltid från vårdcentralerna och ge motsvarande tid till forskning under vår handledning. Detta innebar en islossning och ledde till ett 10-tal disputationer under en knapp 10-årsperiod.

Allmänmedicinens ställning som vetenskaplig specialitet

Varför blev början ibland svår för den nya disciplinen som vetenskap. En kraftigt bidragande orsak var en liten men högljudd minoritet bland distriktsläkarna som inte kunde och ej heller accepterade rådande akademiska spelregler. Denna grupp ansåg att inga andra än sådana som hade lång bakgrund som distriktsläkare kunde bli professorer i allmänmedicin. Man såg ner på den vetenskapliga kompetensens betydelse jämförd med den öppna vårdens praktiska erfarenhet. Detta visade på stor okunnighet om det akademiska livets villkor. Öppenvårdsverksamhet från annat än vårdcentraler räknades inte alls enligt denna grupp. Att flera bland dessa själva hade fått chefsbefattningar på klena meriter p.g.a. den stora bristen på allmänläkare i slutet på 1970-talet och en bit framåt nämndes inte men syntes många gånger desto tydligare i deras agerande. En ytterligare belastning, när historien skrivs, för denna grupp läkare var att de inte insåg värdet av ett gott samarbete med slutenvårdskollegerna för patienternas bästa. Till leda hördes vid denna tid talet om "vi och dom". Man kunde allt och behövde ingen hjälp av andra. Det kan ju ibland fortfarande höras men den typen av ideologi har förlorat i betydelse och har naturligtvis ingen framtid. Det kunde tyckas märkligt att detta synsätt inte präglade den egna enheten, vårdcentral eller motsvarande, där samma individer förordade teamarbete. Bristen på logik skrämde många gånger mig.

Det var en lycka för allmänmedicinen att den första generationens allmänmedicinprofessorer hade både vetenskaplig kompetens och akademisk förankring samt kom från en bred specialitet. Att det sedan råkade bli från internmedicinen i nästan alla fall var mera en slump.

Utvecklingen av den svenska sjukvården, i likhet med andra länders, går mot att allt flera sjukdomar tas om hand inom öppenvården och då företrädesvis inom primärvården. Därför måste en betydande del av den kliniska forskningen äga rum där och då behövs en bred vetenskaplig kompetens inkluderande vilja till samarbete över gränser både inemot slutenvården men också mot andra aktörer. Om inte detta synsätt genomsyrar allmänläkarkåren kommer vi att få en öppenvård annorlunda än den som vi alla vill se med 1 allmänläkare på 1 500 invånare, där denne/denna skall ha en bred generell allmänmedicinsk kompetens. Det är möjligt att denna chans redan är försutten och att vi har att se framemot allt flera specialister av annat slag ute i den öppna vården utanför sjukhus inte bara i storstäderna utan även ute i landet. Ansvaret vilar i så fall tungt på dem som ansett sig själva nog och drivit en isolationistisk primärvård.

En god allmänläkarvård förutsätter en god vetenskaplig uppbackning som vi är på väg att få genom våra allmänmedicinska institutioner, där nu den andra generationens professorer också hunnit skaffa sig både vetenskaplig kompetens och praktisk erfarenhet i primärvården. Det är bara beklagligt att företrädare i SFAM inte alltid insett detta utan tidvis motarbetat en sund utveckling av den akademiska allmänmedicinen.

Publicerad 2002-02-18