Så vill vi bli citerade:
Forssell B. P.O. Enquist – profet i sin egen stad [kultur]! Rondellen 2003; 15. URL: http://www.rondellen.net

I sin ungdom var Enquist bland Sveriges fem bästa höjdhoppare och nådde som bäst 1,97 m. Hans idrottsliga erfarenheter och intresse återspeglas i flera av hans verk, t.ex. i Katedralen i München (från olympiaden 1972). Den boken innehåller bl.a. en lysande skildring av malmösimmaren Gunnar Larssons 400 m medley som denne vann med 0,002 sekunder före tvåan. Efter den tävlingen slutade man att notera tusendels sekunder vid simtävlingar. Enquists skildring är inte fokuserad på simmaren utan på en malmöjournalists utseende och beteende som åskådare till den olidligt spännande finalen.

Inte alla Enquists idrottsliga anspelningar har varit lika lyckade. I Sekonden (1971) presterar han bl.a. följande om den östtyske kommunistledaren Walter Ulbricht: "Av världens stora politiker är U. säkert den mest fanatiskt idrottsälskande, försonar det inte nästan allt?", och: "På något sätt känner jag samma svala, häftiga och oroade kärlek för honom som för pappa."

Enquist växte upp i en bygd präglad av den lågkyrkliga men dock ganska stränga religiositet som representerades av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Han bodde granne med bönhuset och har själv sagt att han uppfattade sig som troende till någon gång i tonåren. Hans författarskap är starkt påverkat av detta, och han har flera skildringar från sin hembygd som innehåller exempel på denna religiositet, bl.a. Musikanternas uttåg (1978), en skildring av liv och arbete i 1910-talets Bureå samt försöken att bilda fackförening bland sågverksarbetarna. Också i sin senaste bok, Lewis resa (2001), som handlar om Pingströrelsen och dess skapare, tar han upp religiösa motiv.

Så småningom bytte Enquist dock religion och konverterade till en obotfärdig vänsterextremist, av den typen som kallas medlöpare. Han var bland de få svenskar som försvarade Pol Pot, och skrev bl.a. i en beryktad artikel i Expressen (15 maj 1975) efter att de växande likhögarna började bli kända: "Ett otal ledarsidor utgjuter sitt raseri över den kambodjanska befrielserörelsen som måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Penh."

Som skönlitterär författare har Enquist specialiserat sig på att ta utgångspunkt i faktiska händelser för att sedan fabulera fritt omkring dessa. Resultaten har varit mycket lyckade, och han har fått en rad priser för sitt författarskap, exempelvis Nordiska rådets litteraturpris (1969) för Legionärerna, som bygger på Sveriges utlämning till Sovjetunionen 1945 av baltiska flyktingar som burit tysk uniform under kriget. Andra utmärkelser han erhållit är Aniara-priset (1976), Eyvind Johnson-priset (1993), Guldbaggen (1996) och Selma Lagerlöfs litteraturpris (1997). August-priset fick han 1999 för romanen Livläkarens besök som handlar om den tyske läkaren Struensee som blev den mentalsjuke danske kungen Christian VII:s livläkare och ganska snart övertog kungens alla uppgifter, inklusive drottningen. Självaste Günter Grass föreslog att Enquist skulle få Nobels litteraturpris jubileumsåret 2001 (dvs. 100 år efter att det första priset delades ut).

Enquist har som synes definivt blivit profet i sin fädernestad, och med all rätt. Förutom den nämnda Musikanternas uttåg kan i det sammanhanget också nämnas Kapten Nemos bibliotek med utgångspunkt i en därstädes timad händelse, nämligen två nyfödda pojkar som råkade bli ombytta strax efter födelsen på Bureå sjukstuga och som byttes tillbaka under stora vedervärdigheter sex år senare efter att misstaget upptäckts. I sina berättelser med motiv från hembygden använder han ibland halv- och heldialektala ord och vändningar som ger skildringarna en lokal förankring och en äkthet som uppskattas i långt vidare kretsar än Hjoggböle med omnejd - även om undertecknad tvivlar på att syd- och mellansvenska litteraturkritiker samt utländska översättare till fullo uppfattar det språkets must och märg.

Börje Forssell

Fotnot
¹Landskapet Västerbotten sträcker sig ända till Kemi älv, som bildar gräns mot Österbotten. De svenska och finska landskapen var under medeltiden administrativa enheter (jfr landskapslagarna), vars gränser baserades på geografiska, historiska och kulturella särdrag. Deras administrativa funktioner avskaffades slutgiltigt genom länsreformen 1634, och eftersom historien inte kan ändras, kan inte heller landskapsgränserna ändras eller nya landskap bildas. Västerbottens län i sin älsta form bildades 1637 och Norrbottens län 1810. Västerbotten är alltså både län och landskap (men med olika gränser), medan Norrbotten är enbart län.