Så vill vi bli citerade:
Asplund K. Den vita pesten - om lungsoten i Torgny Lindgrens böcker [kultur]. Rondellen 2003; 16. URL: http://www.rondellen.net

Den Vita Pesten
Om lungsoten i Torgny Lindgrens böcker

Kjell Asplund är född i Umeå 1943. Han läste medicin i Uppsala och disputerade där 1972. Efter några år som underläkare i Säffle och som forskare i USA kom han 1976 till medicinkliniken i Umeå. Sedan 1994 har han varit professor i medicin vid Umeå universitet. Han har nyligen utnämnts till överdirektör i Socialstyrelsen. Intresset för Torgny Lindgren och för tuberkulosen som tema i Lindgrens böcker knyter an till Asplunds födernerötter i Norsjö, hans uppväxt i Västerbottens inland, där många fortfarande har sviter av lungsot och hans föräldrars berättelser om Hällnäs sanatorium, där de först träffades, modern som sjuksköterska och fadern som patient. Artikeln nedan utgör en bearbetning och uppdatering av det föredrag Asplund höll, när Torgny Lingrens Rum invigdes på Åmliden 2002. Red

I Pölsan är läraren Lars Högström och krigsförbrytaren Martin Bormann, alias Robert Maser, på sin jakt efter den mest fulländade pölsan. De åker motorcykel, en skönhet byggd på Diamant Werke i Sachsen. Nu är det dags att utforska Raggsjöpölsan. Högström och Maser kommer till en gård i Raggsjö. Bara en liten pojke är hemma.

Vad heter du? frågade Lars Högström.

Jag heter Torgny. Torgny Lindgren.

….

Jag är inte riktigt frisk. Jag har en släng av lungsoten.

….

Sanningen var att han aldrig skulle bli vuxen. Därom var i stort sett alla ense. Än så länge hade han endast fläckar och körtelförstoringar.

….

Men här i Raggsjö, sade han, är lungsoten nästan utrotad. När jag är borta kommer alla att vara friska.

Händer det aldrig att du blir sorgsen och gråter? frågade Lars Högström.

Vi västerbottningar brukar släppa ut gråten vid naveln, svarade han. Då är det ingen som märker någonting.

Lungsoten, tuberkulosen, denna sjukdom som drabbade så obarmhärtigt, som dödade så många barn och unga i Torgny Lindsgren barndomstrakter, är ett mörkt, ofta upprepat tema i hans böcker. Han hann skriva två diktsamlingar och tre prosaböcker innan lungsoten dyker upp första gången.

Lungsoten och hostan finns sedan som ett stråk genom nästan hela Lindgrems författarskap. När den först dyker upp, litet försynt, i Brännvinsfursten från 1979 handlar det om 1860- och 1870-talets Stockholm. Femton år gammal kom den blivande brännvinskungen L.O. Smith (han som nu finns på alla Absolutflaskor) från Karlshamn till Stockholm, där tuberkulosen härjade:

Och till de råmande kreaturen drogs de lungsiktiga; när pigorna kom ut för att mjölka stod de med sina bleckmuggar tillreds för att tigga till sig några droppar av den spenvarma mjölken som botade lungsot på samma sätt som färskt blod kunde bota fattigdom.

För att förhindra att de skrofulösa smög in på gården och med sina sjuka munnar sög den stärkande mjölken direkt ut juvren gned vi kväll och morgon spenarna på handlanden Åkermans nyinköpta, utkalvade kor med svavelblomma, härsken njurtalg och bittermandelolja.

När L.O. Smith, länge så framgångsrik, senare hamnar i klammeri med myndigheterna blir den lungsiktige och vältalige tapetseraren Nils Fredrik Johansson hans bulvan:

Den hopsjunkna bröstkorgen och de framåtfällda axlarna kan ha orsakats av den lungtuberkulos som irriterade honom alltsedan barndomen, han hostade oavbrutet; han hade till och med lärt sig hosta medan han talade – eller tvärtom att tala medan han hostade – så att hostningar blivit en del av hans språk, en sorts sorgliga bukljud som underströk det dödliga allvaret i hans ord.

I Ormen väg på hälleberget (1982) kommer hostan tillbaka. Jani, berätterskan:

Det var den värsta hostan i mitt liv, hon kom djupt från bröstet och hon rev som en hand med ohyggligt vassa naglar bakom bröstbenet och hur länge hon varade vet jag icke men jag trodde jag skulle domna av, det var som om hela kroppen min var uppfylld av den där hostan. Och till slut så kände jag att det var nånting som slapp inne i bröstkorgen, nånting som kom opp genom halsen och var stort som ett ägg så att strupen nästan icke rack till och då jag fick det oppi munnen så tvärstannade hostan och jag spottade ut det i handen. Det var en svartklump, och han var alldeles rund och hård, då jag provade med nageln så vart det bara ett litet märke utanpå.

Och från den stunden, efter den hostan, så vart jag alldeles frisk och har aldrig mer känt av nånting i bröstkorgen.

Denna förlösning från hostan är gåtfull, och den är rätt enastående – ingenstans i Torgny Lindgrens verk får någon en sådan förlösning från hostan som den Jani fick. Hostan och svartklumpen får aldrig sin förklaring, den är en förbryllande gåta, ett mysterium.

Året därpå, 1983, kom Merabs skönhet, den bok som Torgny Lindgren säger ligger honom allra närmast. Där finns den märkliga novellen om Samuel Burvall. Burvallarna i Storholmträsk brukade dö i lungsoten och Samuel grubblade mycket över detta. Han kom så småningom fram till sanningen, att det var själva ordet som var smittokällan, ordet "lungsoten", och han bestämde sig för att aldrig släppa in det ordet i sig. Men när han var 19 år och mönstrade hände det som aldrig fick hända. En av mönsterherrarna frågade:

Har Burvall haft lungsot.

…

Nej, jag har icke haft lungsoten. Icke hittills.

…

Och han vart inkallad till I 20 i Ume. Men det gick bara någon vecka, sedan vart han sjuk, det var vattnet i lungsäcken och fläckarna oppå bägge lungorna, och dem fick skicka honom åt Storholmträsk åter.

 

I två år vistades han sedan på sanatoriet. När han kom hem flyttade han till lillkammaren på vinden i absolut enskildhet för att skydda sig mot det ödesdigra ordet som gav sjukdomen. Han talade med sin mor och sin fästmö genom ett entums järnrör. Men fästmön Sofia var inte så stark och det blev ganska uppenbart vad det var för en svaghet hon hade, vilken åkomma som hade drabbat henne. När Samuel fick höra att hon var död

… satte han munnen mot järnröret och ropade i förtvivlan, han ropade så att det dånade ini Hannas köket:

"Var det lungsoten.

Var det lungsoten som tog Sofia."

Och Hanna [Samuel mor] hon sade:

"Jo. Det var lungsoten."

Då äntligen kom han ner från lillkammaren och Hanna tänkte:

"Han kommer icke att kämpa emot mer, han är alldeles blank ini ögonen, han är översiggiven, han är uppå samma gång både dömd och befriad."

Och hon sade åt honom:

"Lungsoten är bara en sjukdom, Samuel. En del dör i honom, andra icke. Men han är ändå bara en sjukdom."

I Merabs skönhet finns också novellen om Arne borti Bränntjärn, han vars lungsot blossade upp när Vendla, som han eftertrådde, blev ihop en annan där på Hällnäs sanatorium. Vem var skulden att han dog? Denna novell i brevform har verklighetsbakgrund – en farbror till Torgny Lindgren vistades långa tider på Hällnäs och skrev många brev och berättade om livet och döden på sanatoriet.

I Hummelhonung (1995), denna märkvärdiga bok, där finns ingen tbc, men väl hostan. Av de stridande bröderna hade Hadar cancerhostan, Olof hjärthostan. Någon förlösning från dessa hostor finns inte, inte heller från bitterheten dem emellan. Bröderna dör oförsonade.

I Brokiga Blads vatten från 1999 handlar en av novellerna om pojken med hostan. Då och då blir han liggande med hög feber och svår andnöd. Provinsialläkaren i Norsjö ordinerar behandling med ångor från kokhett vatten och eukalyptusolja. Han föreskriver att pojken skall hosta:

Det var nyttigt för mig. Hostan var så att säga ett botemedel. Men jag kunde inte, jag hade inte kraften att på allvar hosta, det enda jag förmådde åstadkomma var några lätta krampryckningar och eländiga pipanden och rosslanden. Men jag försökte i alla fall.

Pojken hade uppfunnit en konst: när hungern efter luft blev outhärdlig, när han kände sig besegrad och upphörde att andas, då lyfte han sig ur sängen och lade sig tillrätta uppe under taket. Därifrån betraktade han den egna kroppen som krampaktigt flåsade och stönade därnere på madrassen, en slags försoning med sjukdomen.

Temat lungsoten renodlas sedan i Pölsan (2002). Läraren Lars Högström, i ungdomsåren smittad av en ko när han druckit direkt från spenarna, hade legat på Österåsens sanatorium och skaffat sig immunitet. Han ville först inte tro överläkaren när han blev friskförklarad, ville inte lämna sanatoriet som doftade av nybakade limpor, nejlikor och pomerans.

Men när han väl kom från Österåsen hade han en mission: han ville sprida immuniteten, immunitetens evangelium rentav. Han ville så att säga smitta de mottagliga med immunitet. Här vävs lungsoten ihop med ett annat stort tema i Torgny Lindgrens författarskap: sökandet efter det fullkomliga genom konsten. I Pölsan gäller det kokkonsten. Ellen i Lillsjöliden lagade den mest berömda pölsan i hela Norsjötrakten:

Jag vågar påstå, sade Lars Högström, att denna din pölsa är den mest berömda maträtten i Västerbottens inland.

Den är känd även utåt kusten, påpekade Robert Maser.

Ellen vet att det är tuberkler i pölsan.

Jag låter dem välja mellan livet och pölsan. Och då väljer de livet. Men efter ett tag ångrar de sig och önskar att de tagit pölsan i stället.

Livet eller den fulländade pölsan – vi är många som trodde att det kanske var möjligt att välja båda. Men då har vi nog för små anspråk på vad som är fullkomligt. I Torgny Lindgrens obarmhärtiga värld är det längtan efter det fulländade som segrar. Men priset är oerhört: Efter ett par dagar märker Lars Högström hetta och klåda i ansiktet, retningar i luftvägarna, han får feber och dör efter ett par månader på Hällnäs.

Lungsoten handlar om lidandet, om stora, grundläggande existentiella frågor. Hur kan det onda finnas i en värld som Gud skapat? Har människan frihet över sitt eget öde, sitt eget liv, när en sjukdom som lungsoten slår så obarmhärtigt? Finns det över huvud taget någon mening i lidande och underkastelse?

Om tuberkulosen är den vita pesten, den som smyger sig på, man blir blek, tärd, tynar bort, så finns det en annan pest som slår ännu mer obarmhärtigt: Böldpesten, svartpesten. Romanen Ljuset från 1987 handlar just om svartpesten, digerdöden. Av litteraturvetarna beskrivs denna som en katolsk roman. Pesten orsakar kaos, ett samhälle i upplösning. Men det finns en väg ut ur förtvivlan – Eira och Könik och deras kärlek är en sådan kraft. Pesten kommer som en bekräftelse på Guds frånvaro. Ändå vänder sig boken på slutet mot liv och försoning. Till slut finns där ändå en Gud som är någorlunda god och någorlunda begriplig, fast fortfarande mångtydig.

Det är idag svårt att föreställa sig hur genomgripande lungsoten var i 1930-talens och 1940-talens Västerbotten, hur byar och samhällen präglades av sjukdomen och fruktan för att drabbas. Idag finns det något motsvarande i många fattiga länder - den AIDS som fortskrider så obönhörligt och som leder till döden för så många barn och unga. I sin allra senaste bok, Döden ett bekymmer (2003), en slags kriminalroman som Torgny Lindgren skrivit ihop med Eric Åkerlund, tynar väckelsepredikanten Jonny Sandberg bort i en hemlig sjukdom. Det är väl AIDS?

Pastorn blev mycket förvånad då han fick veta att han redan skulle bli tvungen att dö.

….

"Det kan inte vara ett misstag eller ett missförstånd?"

Och läkaren skakade på huvudet och svarade:

"Tre prover. Och alla har gett samma svar. Om du bara hade kommit tidigare. Nu är det för sent."

En berättelse som utspelas i nutid måste ha dagens pestsjukdom som tema. Men nog är det lungsoten, den vita pesten, som skymtar i bakgrunden. Samma feber, samma borttynande.

I antologin Hur jag blev författare (1996) beskriver sig Torgny Lindgren som ett sjukligt barn, läkarna hade ordinerat vila och stillhet.

Ibland drabbades jag av svåra kvävningsanfall, mestadels nattetid, jag lärde mig att själva livet är en flyktig och skör substans.

Men sjukdomen vände:

Mina sjuka lungor tillfrisknade, jag började misstänka att jag skulle tvingas att leva ett alldeles vanligt vuxet liv. Kanske var det ungefär vid den tiden jag började tänka mig möjligheten att skriva inte blott andras böcker utan även mina egna.

Utan upplevelserna om lungsoten under barndomen och utan den västerbottniska miljö som var så präglad av sjukdomen hade Torgny Lindgrens författarskap varit ett annat.

Kjell Asplund

Publicerad 2003-08-07