Så vill vi bli citerade:
Norberg B. Kunskap är fred [kultur]! Rondellen
2004; 19. URL: http://www.rondellen.net
Kunskap är fred!
|
Den legendariske Stevan Dedijer gästspelar detta kvartal som kulturskribent i vår internationella edition (1). Han avslöjar vad vi svenskar inte vet om Sverige. Dedijers statistik (Tabell 1) är chockerande för en gnällspik (clavus murmurans). Den ska nog inte förstås som att allt är bra i Sverige. Men den ger balans åt vår egenbild. Som gammal grävande journalist på många fält är Dedijer utan tvekan vittnesgill (1). Nedan följer ett tänkt samtal mellan Dedijer och BN. Eftersom Dedijers repliker inte kan förutses, så återger BN bara sina egna tankar inför Dedijers inlägg (1). Andra tolkningar och associationer är givetvis möjliga. Red. | |||||||||||||||||||||
Första gången jag hörde talas om Dej, Stevan, var någon gång på 70-talet. Dagtid var jag schemabunden läkare, kvällstid skötte jag barn och marktjänst hemma. På det viset kunde min dåvarande hustru komma ut till kvällsföreläsningar, som vässade hennes forskarutbildning.
Den kvällen då min hustru återvände från Din tvärvetenskapliga föreläsning – Du var då "docent i internationell kommunikation" vid Lunds Universitet, om jag minns rätt – var hon bestört. Din tes var att om man känner varandra – kunskaper, värderingar, ram – så blir det varken slagsmål eller krig. Den som ska förlora accepterar hellre en mager förlikning. Den som ska vinna kan vara lite extra generös för att undvika arbetsskador och olycksfall i arbetet under konflikt. Konflikt är kostnad, ofta stora kostnader. Kunskap är fred.
Jag skulle vilja komplettera Din framställning av USA (1). Vi har alla en historia bakom oss. För några månader sedan läste jag i Västerbottens Folkblad om en 90-åring i inlandet. Hon var född 1913 på prärien av svenska föräldrar, som flyttade tillbaka till Sverige med barnen 1922. "Om vi stannat, hade jag blivit professor." Utbildning fram till studentexamen var kostnadsfri i USA under den perioden. Hon fick slåss hårdare för en fattigkarriär i Sverige.
Min far (1896-1984) var grovarbetare runt Vancouver och Seattle 1923-29, mest timmerhuggare med artistnamnet Shorty. Den perioden var förstås hans livs äventyr. Men några drag i den tidens amerikanska samhälle hade han svårt att förlika sig med. Arbetskraften var en förbrukningsvara. När någon omkom, lade man liket åt sidan och hämtade upp det på vägen hem efter skiftets slut. Och kyrkogårdarna var ovårdade.
Under sina år i Amerika kunde Shorty spara ett kapital som motsvarar ett småbruk med skog på 200 hektar i Skellefteå älvdal sex mil uppströms staden. Under den paradoxala och storslagna barndom jag minns (1938-54) var det fortfarande svårt för underklassen att ta sig fram till universiteten. Väl där, stod världen på vid gavel.
Under perioden 1974-87 gjorde jag 2-3 utlandsresor per år och träffade många forskare. Det var påtagligt hur missnöjda amerikanarna utanför läkarkåren var med den amerikanska hälsovården. En solig junikväll 1980 stod jag på det svenska konsulatet i San Fransisco och pratade med en världsberömd sociolog i 65-årsåldern. Han hade studerat vård i livets slutskede. Nu hade han själv problem med hjärtat, luftrören, betablockaden, cigaretterna. Han fruktade döden och hatade läkarna. Han försökte att vigga mej på en gratiskonsultation, medan han blåste ner sin begagnade rök i mina luftrör; det finns de som klarat sig bättre i trängt läge (Luk 23:42-43).
Din vision om den insiktsfulla organisationen ("intelligent community") är tilltalande (1). Jag föreställer mej att den kommer nära det "öppna samhället"; där frisk luft kommer till, där möglar det inte. Mycket som i och för sig är offentligt, är otillgängligt för den grävande journalisten, och okänt för allmänheten. Gränsen mellan administration, journalistik, forskning och skönlitteratur är flytande. Det krävdes en del spaning i de offentliga arkiven, innan "medicinens bäst bevarade hemlighet" kunde konkretiseras och bekräftas (2). Begrepp som "urbefolkning" och "ursprungsbefolkning" har blivit föremål för bedräglig exploatering (3), för att inte tala om "skuld" och "kollektiv skuld".
Förresten skulle jag gärna vilja se listan över demokratins ställning i världens 180 länder. Där finns ett av världens största strukturproblem. En stor del av FNs medlemsländer ligger lågt i demokrati. FN försörjer 12.000 tjänstemän i ett nätverk, som i första hand har sin egen överlevnad som mål. Jag ifrågasätter inte FNs betydelse som diskussionsforum och mötesplats. Men jag kan inte komma ifrån att sådana "nationer" som USA, EU och Indien har en mera gedigen demokratisk legitimitet.
Bo Norberg
Referenser
Publicerad 2004-05-14