Demokratins norm och gräns 

Redaktionell bakgrund
Christian Braw föddes i Härnösand 1948 och tog studentexamen vid Malmö Latinskola 1957. Han är präst i Svenska Kyrkan, rådgivare i ledarskap, organisation och själavård, författare och kulturskribent. Föreliggande artikel publicerades ursprungligen som ett debattinlägg i Broderskap (35/2007). Det ingår nu i Rondellens serie om demokrati och mänskliga rättigheter (1-3). (Foto: Barbro Norberg. Men må rätten flöda fram såsom vatten och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar. Amos 5:24)

Folkväldets begränsningar 
Finns det några gränser för vad en majoritet kan besluta? Blir det rätt även när en majoritet väljer Hamas eller Hitler? Detta är den fråga som ligger bakom Bo Nylunds artikel 29 juni och som hör samman med en debatt i Svenska Kyrkans tidning.

Människans rätt och majoritetens rätt
Som bekant befinner sig svensk lagstiftning i dilemma. Å ena sidan har vi en folksuverän grundlag, där det inte finns något högre än majoritet. Å andra sidan tillhör vi den europeiska gemenskapen, som har en naturrättslig grund. Det innebär att varje människa har rättigheter, t.ex. äganderätt, som ingen majoritet kan upphäva. Därför kan var och en vädja till Europadomstolen, som vakar över att inte den enskildes rätt som människa blir kränkt av en majoritet. Det har också flerfaldiga gånger inträffat att Sverige blivit fällt i Europadomstolen. Därför arbetar man nu i Högsta Domstolen med att anpassa svensk rätt till Europarätten.

Rättspositivismens hållning
Under 1900-talets första del slöt sig en lång rad skickliga jurister till arbetarrörelsen. Med sig i bagaget hade de Axel Hägerströms filosofi. Den innebar bl.a. att det inte finns något som är rätt och fel. Det finns bara den beslutade och skrivna lagen. Att tala om rätt och fel, skuld och straff, gott och ont är bara pynt och egentligen meningslöst. Dessa jurister kallades rättspositivister. Man kan nämna namn som Vilhelm Lundstedt, Lennart Geijer, Carl Lidbom, Sten Wickbom.

Vid Carl Lidboms frånfälle yttrade Göran Persson: ”Carl Lidbom var en skicklig jurist och ämbetsman, och en skicklig politiker, som aldrig tvekade att använda lagstiftningen för att nå sina politiska mål.”

Göran Persson har här på ett klargörande sätt beskrivit Lidboms hållning. Det var de politiska målen, som var hans inspiration, inte de mänskliga rättigheterna, t.ex. äganderätten eller föräldrarätten.

Saken kan belysas med citat från Lidbom själv: ”Vi måste göra oss kvitt forna tiders syn på lagarna som uttryck för någon sorts oföränderlig rättvisa. Lagarna skall inte betraktas med underdånig respekt. Lagarna är instrument för att få igenom våra politiska mål. Vi har inga alternativ till snabba och kortlivade lagar. Mer passivitet från vår sida skulle ge mer spelrum för kapitalet.”

Lagarna är alltså majoritetens vapen mot den politiska motståndaren, här beskriven som kapitalet. Än gör man det ena till brott, än det andra – huvudsaken är att jaga motståndaren. Här räcker det med 51 procent i riksdagen.

Lidbom och de mänskliga rättigheterna
Så agerade Carl Lidbom i svensk politik. Senare fick han en internationell uppgift. Här blir Bo Nylund intressant, för han är ett ögonvittne. Han deltog med Carl Lidbom i en resa till diktaturens Bolivia. Dit hade de med sig ett rekommendationsbrev från ärkebiskop Olof Sundby.

De bolivianska biskoparna hade just sänt ut rundskrivelsen Värdighet och frihet, där det bl.a. heter: ”Ingen människovärdig civilisation kan existera utan respekt för den enskilda människans värdighet och i skapelsen givna värdighet och fundamentala fri- och rättigheter.”

Lidbom kommenterade: ”Förbannat bra… Själv skulle jag dock säga att de mänskliga rättigheterna är självklara för varje förnuftig människa.”

Lidbom bejakade alltså vid detta tillfälle de mänskliga rättigheterna, även om han förnekade att de var givna av Gud. Varför förnekade han dem inte helt och hållet, vilket vore självklart för en rättspositivist? Sannolikt därför att det i den bolivianska situationen var absurt att hävda att makt är rätt – detta är ju rättspositivismens kärna.

Slutsatser
I Årsbok för kristen humanism 2006 skriver Bo Nylund själv: ”Demokratin behöver en värdebas och någonting bortom sig själv för att bli till välsignelse. Den är lika litet som någonting annat i denna värld ett självändamål. Den är inte sig själv nog.” Därmed har han sagt att det måste finnas både en norm och en gräns för majoriteterna. Han intar därmed en annan position än Vilhelm Lundstedt och hans efterföljare.

Frågan är om det är Nylund eller Lundstedt som inspirerar ledande socialdemokrater idag. Jag skulle önska att det vore Nylund.

Christian Braw
Slätthögs Prästgård
343 62 Moheda
E-mail:fjbraw@yahoo.se

Tidigare artiklar i serien 

Publicerad 2007-10-23