Så vill vi bli citerade:
Lundberg Ö. Öppet brev – ren i gårdsbruk och Skogsstyrelsen i Naturbruksverk
[kultur]? Rondellen 2009; 29. URL: http://www.rondellen.net
Öppet brev
Ren i gårdsbruk och Skogsstyrelsen i Naturbruksverk?
|
Den dominerande bilden (paradigmet) i Sverige idag är att samerna är urfolket, som utrotats, förtryckts, förföljts och bestulits på sitt land och sina resurser (1). En annan bild är att skogen, malmen, det familjenära jordbruket, vattenkraften gett oss försörjning, välstånd och utveckling (2). En tredje bild är att rennäringen under 50-100 år utvecklats till en gökunge i folkhemmet, som förtrycker, brandskattar och belastar övriga medborgare (2-7). Östen Lundberg är språkrör för byamännen i Jävre, sameättlingar. Här skriver han ett öppet brev till Skogsstyrelsens generaldirektör om markbrukarnas problem med rennäringen under de senaste 50 åren. |
Till/
Skogsstyrelsen
Att. Lena Häll Eriksson, Generaldirektör
551 83 Jönköping
Inledning
Lena!
Ditt svar på vår skrivelse var politiskt korrekt men slätstruket och undanglidande (8). Jag understryker att vi som avkomlingar till de renskötare (samer) som bedrev renskötsel i Jävre med omnejd från 1500-talet och framåt kräver våra demokratiska och mänskliga rättigheter, inte mer rättigheter och skyldigheter än övriga medborgare, inte heller mindre (jfr 2-7).
Renen ger unikt låg avkastning. Därför lämnade våra förfäder renbruket under 1800-talet. Folkökningen i våra bygder, liksom i Sverige i övrigt, tvingade helt enkelt fram en övergång till mer bärande näringar.
I början av 1950-talet fick jag som 9-åring följa med min far. En renhjord på 5-6 djur hade siktats 5-6 mil väster om Jävre, den första i den generationens mannaminne. Vi vallfärdade för att titta på dessa exotiska varelser.
För omkring 20 år sedan besöktes Jävre av enstaka strörenar. För 10-15 år sedan inträffade en dramatisk ökning, vid ett tillfälle 5000 renar på 5000 hektar skogsmark. Antalet renar var renskötarens stolta svar på min fråga. Arealen vet vi själva.
Jag understryker att det är utsocknes renskötare som sedan 10-15 år invaderar och förstör våra marker. Denna invasion har skett utan samråd och dialog (jfr 8). Den har skett på marker som liksom kring Örnsköldsvik uttryckligen inte tillhör rennäringens sedvanemarker (9,10).
Vi sameättlingar i Jävre känner oss förnedrade, diskriminerade och kränkta genom våra renskötande släktingars intrång och vandalisering i våra skogar, marker och trädgårdar. Liksom våra olycksbröder i Nordmaling, Vindeln, Örnsköldsvik och Skellefteå frågar vi oss vart det svenska rättssamhället tagit vägen (2,7,10-12).
Renen som skadedjur i skog och fält
Den klassiska uppfattningen är att älgen går hårdare åt skogen än renen. En älgko kan dra fram som en tornado och meja ner toppen på ungträd efter ungträd för att skaffa föda åt sin kalv.
Frågan är dock om inte renen är en väl så svår marodör i skogen. Den kommer från fjällvärlden med lastbil och sätts av i mörkret fram på småtimmarna. Vanligen står den på morgonen på en mindre skogsägares mark. De stora bolagen har förmåga och resurser att bevaka sina intressen.
I princip skadar renen växande skog på tre olika sätt. Den trampar ner plantor, den fejar ihjäl ungskog upp till ett par meter hög, och den trampar ihop snön så att tjälen tränger längre ner i marken.
Renens klövar är som skovlar, planteringsspadar. När en renhjord lastats av i en skogsplantering, skyfflar renen undan snön med klövarna för att komma åt sin föda. Skogsplantorna blir söndertrampade och nertrampade. På begränsade ytor kan förödelsen vara total.
På vintern och våren fejar renkorna (vajorna) sina horn på ungträd. Ungskogen kan se ut som en grupp vägpinnar efteråt. Troligen är det fråga om födosök. Det ligger ingenting på marken efter fejningen.
Trädet dör, om renen rundbarkar mer än två tredjedelar av omkretsen. Det är vajorna, inte tjurarna, som skadar genom fejning. Rudolf med Röda Mulen var kastrat, eftersom han bar hornkrona i juletid. Inte heller hade han låtit sig brukas som dragdjur, om inte ett par andra strängar först krossats.
Vi har dokumenterat skadegörelsen på ungskog genom filmning av färska spår och skador. Vi är till 99% säkra på att renen förstör ungskog genom att feja och äta skott, barr och bark av gran och tall.
De skador på barrträd som vi observerat har tidigare förnekats av renskötare och tjänstemän. Renen skulle ha för ömtålig mule för att ge sig på barrträd. Det avgörande testet är förstås att skjuta 4-5 vajor på brottsplatsen och syna mage och tarm. Stöder du ett sådant forskningsprojekt, Lena?
Snötäcket isolerar mot kyla och minskar tjälens djup i marken. Renen förstör denna isolering genom att trampa ihop mjuksnön till ett köldgenomsläppligt istäcke. Det reducerar skogens växtperiod med 1-2 månader varje år här uppe (13). ”En dag på våren motsvarar en vecka på hösten”.
Renarnas skadegörelse på vall och åker är i princip densamma som i skogen. Tramp, isbildning och ökat tjäldjup dominerar. Även här kan förödelsen vara total. Det är fråga om antal djur per yta över tid.
På utvecklad skog gör renen åverkan genom fejning, gnagning och tjälspridning. I våra tallskogar är omkring 90 % av träden angripna. Under 1½ meters höjd har stammarna blivit rödare. Renen har gnagt av yttersta barklagret för att komma åt ytliga lavar. Barkflisorna ligger kvar vid trädets fot. Motsvarande åverkan drabbar i mindre utsträckning gran och björk.
Lena, det är mycket som rennäringen, naturvården och din egen myndighet inte känner till om renarnas åverkan på skog. Är du beredd att kraftsamla kring forskning, utveckling och information på det här området? I samverkan med Naturvårdsverket och berörda enheter på länsstyrelserna?
Inte ens våra gårdsplaner och trädgårdar får vara i fred. Min granne ”Less” hade nyss gårdsplanen packad med renar under några veckor. Gårdsplanen var full av renskit och piss. Han fick bada sina hundar två gånger i veckan (12, kommentarer av ”Less”).
När ”Less” försökte köra iväg renarna från gårdsplanen, sprang de omkull en stege. Den slog ut framrutan på hans bil. Och renarna återvände förstås omgående. De är varken tama eller vilda men oskygga och ogenerade (12, kommentarerna av ”Less”).
Skogsbruk och rennäring
Skogsbruket drog in 130 miljarder i exportinkomster under år 2008 (7). Det var ett väsentligt bidrag till folkhemmets intäkter. Det är sannolikt att skogsbruket även kommer att betala en stor del av vår återuppbyggnad, när dagens finanskris och lågkonjunktur är över.
Rennäringen då? Under 2007 kostade rennäringen minst en halv miljard i direkta bidrag, minst en miljard i markskövling, och omkring 2000 svåra bilolyckor. I gengäld försörjde den helt eller vanligen delvis omkring 150 renskötare (2).
Vad säger då rennäringens egna representanter om dessa siffror. Vi kan lyssna till vad förbundsjuristen vid Svenska Samers Riksförbund, Malin Brännström, hade att säga nyss i din egen personaltidning, Lena (14).
”Det är ett typiskt västerländskt perspektiv att motivera sin existens med att man är så många, producerar så mycket eller har en stark ekonomi. Men rent krasst måste man låta vissa värden finnas kvar – renskötseln har varit och är en viktig del av livet här uppe. Man måste inte tjäna pengar för att få leva och finnas.”
Som talesman för sameättlingarna i Jävre nöjer jag mig med att citera ett mångtusenårigt ordspråk från österlanden: ”Den som icke arbetar skall icke heller äta.”
Förbundsjuristens formuleringar visar i blixtbelysning kunskapsnivån inom de verk och organisationer som förvaltar och reglerar omsättningen inom näringar som genererar värden för hundratals miljarder årligen.
Jo, Lena, Skogsstyrelsen är inget undantag. En av dina underhuggare beskyllde mej nyss för rasism, när jag var bekymrad över rennäringens härjningar i våra marker. Det är en beskyllning som var vanligare förr (5, dess referens nr 14).
För ordningens skull, Lena, försäkrar jag dej dock att ingenting kunde vara oss mer främmande än rasism. Vi är lika goda sameättlingar som övriga norrlänningar. Vi skäms över våra renskötande syskons, kusiners och trasslingars uppförande.
Från 1500-talet och framåt var renarnas antal litet men lapparna (samerna) utgjorde en stor andel av befolkningen i Norrland (15,16). Mot slutet av 1800-talet var vildrenen utrotad och rennäringen utrotningshotad på grund av renens dåliga lönsamhet som boskapsdjur (2).
Rennäringen har nu reserverats för ett godtyckligt urval bland oss sameättlingar. Den ursprungliga privata äganderätten har kollektiviserats. Lag och rättstolkning har undan för undan förändrats för att utrota det ursprungliga gårdsbruket till förmån för motorburen nomadisering över stora ytor (2-7, 9-12).
Från de små privata markägarnas perspektiv ser utvecklingen likadan ut i Jämtland, Härjedalen och längs Norrlands kust. Först kommer några strörenar. Sedan kommer någon enstaka lastbil med renar. Plötsligt kommer en fullskalig invasion (2-7, 9-12).
Den moderna rennäringen innebär ett avancerat djurplågeri av många djur. Ihjälsvultna renar ligger i markerna. De djur som driver omkring hos oss är utmärglade och eländiga. Så borde inte boskapsskötsel få bedrivas i modern tid.
Även renskötarna far illa (2). De har stora omkostnader, hårt arbete, men synes inte tjäna särskilt bra eller ha hög personlig standard (2-6). Troligen hamnar bidragen huvudsakligen i de obalanserade (asymetriska) nätverk av tjänstemän som lever på de nuvarande missuppfattningarna kring samernas historia och kultur (1,14).
Skogsstyrelsen fungerar dåligt inom sitt fögderi, Lena. Jag pekar bara på en sådan sak som att företrädare för rennäring får utforma framtidens skogsbruk och konstruera en jättelik Ebberöds Bank (7,14). Så kan inte en neutral myndighet agera.
Förändringar i samhället kräver en anpassning av myndigheter för att optimera service och förvaltning. Under diskussion är en styckning av Livsmedelsverket till Jordbruksverket, Statens Veterinärmedicinska Anstalt och Socialstyrelsen (17). På motsvarande sätt diskuteras en sammanslagning av de myndigheter som förvaltar transporterna.
Ett Naturbruksverk som tar över de uppgifter som nu ligger på bland andra Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna skulle kunna balansera de olika intressen som är av vital betydelse för vår framtida försörjning.
Rennäring som gårdsbruk löser problem
Det är föga hopp om att rennäringen som sådan kommer att bidra till samhällets försörjning. Däremot kommer jordbruk och skogsbruk att öka i betydelse genom global matkris och energikris. Även vattenkraft, vindkraft och gruvor kommer att ge positiva bidrag.
Ett utmärkande drag för dagens renskötare och deras representanter är likgiltighet för förstörelse av andras egendom, likgiltighet för egen boskaps lidanden, likgiltighet för skadade och chockade bilister (2,11,12).
Det är inte nödvändigt att bedriva rennäring på det här viset. Om transportstöden dras in, om ersättningarna för trafikdödade renar dras in, om renägarna får ett strikt ansvar för de skador frigående boskap vållar, då kommer inte rennäringen att utgöra något problem för övriga medborgare.
Rennäringens representanter kommer att säga att renskötarna är ett urfolk med rättighet att bedriva renbruk överallt där det förekommit någon gång tidigare. Oavsett hur det är med den saken är bidrag till en forntida näring ingen rättighet.
Mycket talar för att Sametinget och rennäringen snarast bör överföras till Kulturdepartementet. I samband därmed organiseras rennäringen om till 150 gårdsbruk. De renskötare som inte vill driva gårdsbruk får fortsätta med nomadisering på egen bekostnad och ansvar eller erbjuds avtalspension.
Det är viktigt att Sametinget öppnas för alla norrlänningar och alla svenskar som på motsvarande sätt är avkomlingar till det samiska urfolket. Vi har ett gemensamt kulturarv att vårda (jfr 18).
På samma sätt är det viktigt att renskötsel som gårdsbruk i princip öppnas för alla svenska medborgare. Under en försöksperiod föreslår vi att driften vid de första 150 gårdsbruken säkras med ett beskattningsbart gårdsstöd om 300.000 kronor per år (2, 6).
Gårdsbruken föreslås bli småskaliga, 10-50 renar inom hägn. De skulle kunna kombineras med naturturism, jaktturism och kulturturism. De turister som så önskar kan ligga i kåta bland renar. Det är upplevelser som redan marknadsförs.
Gårdsbruken behöver skydd mot rovdjur. Jägare torde vara villiga att betala för att sitta i hägnets torn och skjuta på närgångna rovdjur. Och stängslet i sig gör det lättare att skydda renarna mot rovdjur.
Idag är de stora rovdjuren fåtaliga i renbeteslandet. De klarar inte renskötarnas hänsynslösa jakt från bil, skoter och helikopter. Övergången till gårdsbruk kommer att ge utrymme för skygga rovdjur, och skygg vildren, ofarliga för människor men jaktbara för behörig markägare.
Finessen med gårdsbruk är bättre arbetsvillkor och bättre betalt till renskötaren, bättre vård för renarna och mindre kostnader för samhället. Kostnaden för 150 gårdsbruk stannar vid 45 miljoner per år, en knapp tiondel av vad dagens stöd kostar.
Sammanfattning
Rennäringen har under senare decennier fått en sådan utformning och subventionering att den vållar stora inkomstbortfall i jordbruk och skogsbruk. Vi föreslår att den öppnas för alla svenska medborgare och reformeras till gårdsbruk och vildren. På motsvarande sätt måste skogsbruket samordnas med gruvdrift, energiproduktion och övriga naturintressen. Vi föreslår en sammanslagning av ansvariga myndigheter, i första hand Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och berörda enheter inom länsstyrelserna till ett Naturbruksverk med övergripande ansvar för våra naturresurser.
Östen Lundberg
E-mail: osten.lundberg@allt2.se
Östen Lundberg föddes 1945 i Jävrebyn. Föräldrarna var markbrukare. Han tog studentexamen på reallinjen i Piteå. Tillsammans med två bröder har han blivit jorden och skogen trogen. Han brukar nu fädernehemmanet om 30 hektar åkermark och 50 hektar skogsmark. Sedan många år är han dock huvudsakligen företagare i markberedning.
Publicerad 2009-04-26