Bakgrund

Under 1947 fanns det med ett par undantag inga biträdande överläkare på landstingsanslutna lasaretts medicinska kliniker. De kirurgiska klinikerna var något mer tillgodosedda. De biträdande lasarettsläkarna, som de då hette, var emellertid endast förste underläkare med Kungliga Medicinalstyrelsens speciella förordnande att vara ansvariga för en del av vården på respektive kliniker.

Sven Ekvall som sedan 1932 varit lasarettsläkare på Umeå lasaretts medicinska klinik började tycka att kliniken var för stor för att han ensam skulle orka med den i fortsättningen. Den hade 150 sängar och därtill 60 platser för reumatiskt sjuka. Han frågade därför sin vän professor Oscar Lindbom på St Eriks Sjukhus i Stockholm, om han hade någon underläkare, som kunde vara lämplig att tjänstgöra som biträdande lasarettsläkare på medicinkliniken i Umeå.

Jag hade då tjänstgjort hos Lindbom sju år, de sista tre som förste underläkare. Speciellt var verksamheten inriktad på hämatologi. Oscar frågade mig, om jag kunde tänka mig att flytta till Umeå, vilket jag med viss tvekan accepterade, infödda Stockholmare, som min fru och jag var. Ekvall och jag träffades en het sommardag i Berzelie park och kom överens om att jag skulle tillträda den nyinrättade tjänsten den 1:a november 1947. En anledning till min tvekan var att underläkartjänsterna i landsorten, till skillnad mot i Stockholm, ej var förenade med pensionsrättighet och att lönen var lägre än för en förste underläkare i Stockholm, ej större än för den yngste underläkarvikarien där. Visserligen var den förenad med ålderstillägg och förstärktes av två mottagningsdagar i veckan onsdag och lördag. Detta var före "7-kronorsreformen", som infördes omkring 1970. Fram till 1970 fick läkaren ett arvode från varje patient i öppen vård. Det innebar dock att man inte blev ledig förrän kl. 16 på lördagarna.

På plats

Läkarkadern vid lasarett i Umeå var på den tiden inte så stor på lasarettet. På medicinkliniken tjänstgjorde fem läkare, på kirurgkliniken likaså fem, på röntgen, barn, ögon, öron två läkare och på epidemisjukhuset, dåvarande infektionskliniken en läkare, som även var patolog och obducent. Dessutom hade under året innan tillkommit en laboratortjänst, både för kemisk och fysiologisk klinik. Gynekologi och obstretrik ombesörjdes av kirurgerna.

När jag tillträdde hade jag ansvaret för 70 medicin- och 30 reumatikerplatser. Privatavdelningen med dess inkomster var förebehållen klinikcheferna. På den ena medicinavdelningen var jag såväl överläkare som underläkare. De tre andra underläkarna var Arthur Eurelius, sedermera överläkare på Tranås Kuranstalt, Fredrik Fränkel, som efter två år flyttade till barnavdelningen och blev barnläkare i Göteborg samt Ragnar Netler, sedermera praktiserande läkare i Halmstad.

Fast läkarkadern var liten, eller kanske just därför, rådde det en del konflikter mellan klinikerna. Under min tid på S:t Erik var dagens röntgenronder hos Carl Sandström en stor källa till glädje. Han berättade vid varje rond en ny rolig historia och alltid med medicinsk anknytning. Stor blev därför min förvåning när jag började i Umeå.

På medicinronderna låg röntgenplåtarna utlagda på sängarna. När jag undrade, när röntgenronden skulle äga rum, svarades det att sådana inte existerade för medicinarna hos röntgenchefen Junghagen. Han förklarade att det bara var att läsa innantill såvida man över huvudtaget var läskunnig. Svar på en magröntgen var oftast: "V. och D: u.a." Jag tillsammans med mina underläkare tittade dock hellre på de upphängda plåtarna på röntgenavdelningen utan visning.

Det blev bättre när Junghagen fick en biträdande lasarettsläkare efter några år. Jag tror inte att Sven Ekvall satte sin fot på röntgenavdelningen, åtminstone inte under min tid.

På kirurgkliniken var Evert Schildt klinikchef. Han titulerade sig överläkare, vilket också stod på hans dörr på mottagningen, som var gemensam för medicin och kirurgi. Alla övriga hade den gamla fina titeln lasarettsläkare.

I Stockholm kallades klinikcheferna överläkare och tillhörde ej lasarettsläkarföreningen utan Stockholms överläkarförening. Först på 1970-talet slogs de båda föreningarna ihop till Sveriges Överläkarförening. Alla gamla lasarettsläkare blev i och med detta "överläkare".

Benämningsskillnaden väckte en hel del bryderi hos allmänheten, som trodde att Schildt var den högste chefen, ehuru Ekvall var styresman. En gång vid ett läkarmöte i Boliden frågade en ingenjörsfru min maka: "hur kan det komma sig att Gunnar, som är biträdande lasarettsläkare och så pass gammal, aldrig kan få en ordinarie underläkartjänst?"

Forskning, undervisning, fortbildning

Klinisk laborator var Gunnar Jungner och vi båda hade ett mycket gott samarbete. Under hans ledigheter fick jag även rycka in som hans vikarie. Vi hade båda ett gemensamt intresse för hämatologi. Vi gjorde tillsammans långvariga försök med benmärgsodling. Avsikten var att vi så småningom skulle försöka komma fram till benmärgstransplantation på de fall av aplastisk anemi, som jag endast kunde hjälpa med upprepade blodtransfusioner. Vi fick dock aldrig cellerna att överleva mer än några dagar.

Många undrade varför alla patienter på mina avdelningar sternalpunkterades. Patienterna tyckte dock att det var fint att bli så noga undersökta.

En annan större undersökning, som jag bedrev under mina Umeå-år rörde guldbehandlingen vid reumatoid arthrit. Det borde vara intressant att veta om denna vid den tiden förhärskande behandlingen, verkligen gjorde nytta. Ett mycket stort material visade att i akuta skeden av sjukdomen, inträdde en förbättring men i det långa loppet var de som fått guld sämre ställda än de som ej behandlats. Guldbehandlingen gav även i många fall mycket otäcka komplikationer från njurar och hud.

Resultaten framlades vid den medicinska rikstämman, varvid Nanna Svartz, som hade infört salazopyrinbehandling vid sjukdomen, uttryckte sin belåtenhet med att guldet kunde försvinna ur terapin. Så skedde på våra avdelningar i Umeå.

Lasarettets upptagningsområde var då mycket stort. Det var 40 mil till de längst bort boende patienterna uppe vid den norska gränsen. Lycksele lasarett tillkom först långt senare. Patienterna vårdades därför i stor utsträckning av de duktiga och välutbildade provinsialläkarna på deras sjukstugor. En sådan fanns i så gott som alla provinsialdistrikt. Blott de mest svårutredda och svårbehandlade transporterades den långa vägen till Umeå.

Kurt Kaijser var chef för barnkliniken och var speciellt intresserad av svårdiagnostiserade barnsjukdomar och barn med sådana fanns i mångfald i Västerbotten. På grund av de stora avstånden fanns bland befolkningen en viss inavel som medförde att genetiska sjukdomsanlag kom i dagen. Bland den vuxna befolkningen var porfyri ett inte ovanligt sjukdomstillstånd, vilket Jan Waldenström klarlade. I akuta skoven kom patienterna in på våra avdelningar för behandling.

Utom de genetiska sjukdomarna var den epidemiska nefriten, "sorksjukan", tämligen vanlig i Västerbotten. Småningom kom vetenskapliga bidrag om den infektionen från Kurt Nyström och Mats Linderholm, bägge verksamma vid kliniken under senare decennier.

Kaijser startade på lasarettet en diskussionsklubb, som kallades "Colloquiet", vilken varje lördagsförmiddag hade ett två timmar långt sammanträde. Redan från början fick jag i uppdrag att administrera sammanträdena. De olika klinikerna hade att i tur och ordning ansvaret för att visa upp intressanta fall för diskussion och i några få fall hjälp med diagnosen. När det var barnavdelningens tur bidrog Kaijser med många fall med sjukdomsdiagnoser, vilka många av oss aldrig tidigare hört talas om. De kallades också skämtsamt för "Kaijsers kuriosakabinett".

Kultur

Sista colloquiet på året ägde rum före jul på Sävargården med supé och efterföljande spex. Primus motor för dessa var öronlasarettsläkaren Brynolf Fromm, som på löpande band producerade spex där ett flertal läkare och läkarfruar exekverade rollerna. Bland titlarna kan nämnas : "Häxan Kattissava, eller "Den mögliga skuggan" där titelpersonen med en otäck häxbrygd behandlade en av huvudpersonerna.

Ett annat spex var: "Varför skrattade Lady Sprout, fransk grevinna de la fleure fertie de Misec. " Detta var en hejdlös drift med lasarettets klinikchefer. Även i detta spex förekom som botemedel en hopkokad hälsodryck med medicinska ingredienser.

Ett spex, som tillkom långt innan femte exemplaret och tandläkarhögskolan var påtänkta, gavs vid Svenska föreningens för invärtes medicins första sammanträde i Umeå och hette: "Umeå universitets 100-årsjubileum" eller "Fen Clinica Interna" "Så drömmer man i Umeå".

Förutom universitetet med Rektor Magnificus och standar förekom en opera "en kunglig lik" och en konstakademi. Föga anade Fromm, "Brylle", att hans opus så snart efteråt skulle bli verklighet. Han lät även till svenska översätta Molières pjäs "L´amour Medicine" med orginalmusik av Lully, som var en hejdlös drift med dåtidens läkare i Paris. Pjäsen blev dock aldrig uppförd i Umeå. Först 1962 när Sveriges Läkarförbund höll sitt fullmäktigemöte och riksmöte i Skellefteå, uppfördes det där under medverkan av läkare, läkarfruar och läkarbarn till Lullys musik.

Västerbottens läkarförening, där jag under mina Umeå-år var ständig sekreterare, var mycket livaktig. Flera gånger under året hölls sammanträden med vetenskapliga föredrag, dit även de mest avlägset boende provinsialläkarna, även från Norrbotten mangrant infann sig. Sammanträdena förlades förutom till Umeå till olika platser i länet, exempelvis Skellefteå, Boliden och Lycksele. Vid minst två tillfällen kom även läkarna i Vasa över Kvarken till våra möten.

Ett sådant möte var hösten 1947 förlagt till Lycksele. Sammanträdena avslutades alltid med en supé och vid detta möte råkade en salladsskål med majonnäs vara en renkultur av stafylococcer. De följande dagarna var Västerbotten helt utan läkare då samtliga var sjuka. Några hade besvär många månader efteråt.

Ett universitet utvecklas

Chef på ögonkliniken var Per Gordon Lundgren. Han var även riksdagsman i första kammaren och därför ofta i Stockholm. Hans mottagning under riksdagssejourerna var förlagd till lördagarna. Resten av veckan sköttes kliniken av hans underläkare.

I Umeå fanns även en annan riksdagsman, men i andra kammaren, nämligen folkskoleläraren och statsrådet Gösta Skoglund. Ehuru de var av olika partifärg, samarbetade de bra för Umeås och dess lasaretts bästa, och det var i huvudsak deras förtjänst, i samarbete med några andra eldsjälar i Umeå att "femte exemplaret" hamnade i Umeå och inte hos argaste konkurrenten Härnösand. I och med detta startade den stora utvecklingen i Umeå med först tandläkarhögskola, sedan medicinarutbilding och slutligen universitetet. Den medicinska delen av femte exemplaret fick jag som fungerande lasarettsbibliotekarie uppdraget att packa upp och ordna, vilket inte alltid var så lätt.

Det dagliga brödet

Såsom jag förut nämnt var biträdandetjänsterna inte förenade med pension. Då jag hade hustru och tre barn sökte jag i regementstaden Umeå befattningen som bataljonsläkare vid I 20. Regementsläkare där var Gunnar Jungner och, fastän inte militärpensionen var så stor, var den dock en liten försäkring om jag skulle falla ifrån.

Sjukvisitationerna ägde rum kl. 7 på morgonen och jag erfor snabbt att jag måste byta om till civila kläder innan jag började ronden kl 9 på min egen sjukhusavdelning. Annars var det lätt att tillämpa militära regler på de stackars medicinpatienterna.

Kombinationen innebar att jag under Ekvalls och Jungners semestrar uppehöll fem tjänster samtidigt, varav två på medicin, två på regementet och en som klinisk laborator. Några vikarier på läkarbefattningar i chefstjänst tillsattes inte. Efter tre år reglerades biträdandetjänsterna med både högre löner och pension.

Jag lämnade Umeå 1955 och tillträdde befattningen som överläkare på medicinkliniken i Skellefteå. Efteråt minns jag dock tiden i Umeå som den roligaste och mest omväxlande perioden i min läkarverksamhet. Som Ingemar Bergström berättar på annat ställe i denna skrift var umgängeslivet mycket livligt både bland läkarna och i staden och för mitt vidkommande även på regementet med stora fester på officersmässen.

Efterskrift

Broder!

Min tid som facklig företroendeman i Läkarförbundet, om jag undantar tiden som sekreterare i Västerbottens läkarförening, började först i Skellefteå och hör alltså inte hit. Jag var först sekreterare i Internförbundet i 6 år och sedan ordförande 6 år under vilken tid Internförbundet, en sammanslutning av överläkare och biträdande medicinöverläkare utanför Stockholm, sammanslogs med Svensk Förening för Invärtesmedicin där jag är hedersledamot. Efter detta blev jag under 6 år ordförande i Lasarettsläkarföreningen, som under den tiden sammanslogs med Stockholms Överläkarförening till Sveriges Överläkarförening. Därpå blev det 6 år som ordförande i Läkarförbundets centrala förtroendenämnd och efter pensioneringen 10 år som sekreterare i SÄL (Samfundet Äldre Läkare). Sammanlagt satt jag som fullmäktig i Sveriges Läkarförbund i 35 år. Sex år i dess centralstyrelse kan väl också nämnas. I sista numret av Internföreningens tidning talas det om en planerad efterutbildningsvecka. En sådan hade vi i många år i Internförbundets regi och under några år efter förslag av Oscar Schuberth i samarbete med Svensk Kirurgisk Förening.

Med hjärtlig hälsning
Tuus
Gunnar Sebardt

Denna sida uppdaterades 2000-10-03