Medicinkliniken i Umeå 1956-61

Prof Ingmar Bergström Regementsgatan 9, 831 41 Östersund reg9.osd@telia.com Ingmar Bergström föddes 1920 i Stockholm. Fadern Torsten var skådespelare, bördig från Ås, Jämtland. Modern Gurli, sekreterare, var bördig från Umeå.

Före Umeå
Som latinare, Högre Allmänna Läroverket för gossar å Norrmalm, måste komplettering av realämnen göras. Av kamrater som blev medicinare kan nämns Torgny Greitz, en period småningom röntgenprofessor i Umeå, Adar Hallén thoraxkirurg. De medicinska studierna vid Karolinska Institutet i 1700-talsbyggnaden på Kungsholmen började inte så bra. Kuggad i kemi av dåvarande prosektorn Erik Jorpes för påståendet att klor är en färglös gas, fick jag och kamraten Göte Nyqvist beskedet "Herrarna får nog svårt att läsa medicin".

Men det gick småningom, Göte blev rektor för Tandläkarhögskolan i Umeå. Jorpes kom i skilda sammanhang att bli min beskyddare.

Morfologisk inriktning grundlades genom eo.amanuensskap vid histologen hos den ej särskilt populäre Gösta Häggkvist. På institutionen återfanns Bror Rexed, Lars Gyllensten. Rexed satte mig att mäta krympningsgraden för råttfoster i olika fixeringsvätskor.

Nyutexaminerad sökte jag och fick tjänst hos Anders Kristensson, chef för medicinska kliniken vid anrika Serafimerlasarettet, grundat år 1754. De följande åtta åren kom att tillbringas på "Serafen". Nära handledare blev förutom "Kitten" gastroenterologen Bengt Ihre och cardiologen Sven Åkesson.

En kamratkrets bildades och bestod mångårigt. Där ingick Rolf Luft, svensk endokrinologis skapare med medarbetaren Björn Sjögren, Nils Andersson, senare professor i Karlskrona, Bengt Arner med rötter i Umeå, senare allergolog i Lund, Gunnar Dahlström, senare lungprofessor i Uppsala, Håkan Ljunggren, senare internist i Halmstad, Olle Ljung dito Karlstad. Vi bildade en klubb som vi anspåkslöst kom att kalla "Serafens Guldålder".

Min egen inriktning mot exempelvis hematologi initierades av Björn Sjögren med benmärgsgranskning, i fortsättningen under 50 år en deltidssyssla. I Stockholm-Uppsala bildade vi en hematologklubb, där Uppsalas Elsa Segerdahl, Nils (Putte) Söderström och Andreas Killander mötte Sixten Franzén från Radiumhemmet, Lars Engsted frånt Södersjukhuset, Peter Reisenstein från Karolinska Sjukhuset och undertecknad.

De första stapplande vetenskapliga stegen hade alltså tagits på histologen. Lymfocytmorfologi vid tbc och immunocytförekomst vid körtelfeber blev några intresseområden. Histologiska benmärgspreparationer i en metod utarbetad av Gunnar Wihman vid medicinkliniken lanserades. Mjältpunktioner enligt Sven Moeschlins teknik infördes.

Ett säreget fynd hos en patient med blödningsbenägenhet och riklig mastcellsförekomst i märgen och förmodad heparinemi föranledde ett besök hos Erik Jorpes. "På detta fall skall Du skriva en avhandling!" "Men snälla professorn, man kan väl inte skriva en avhandling på ett enda fall. Vad skulle opponenten säga?" Jorpes replik säger en del om hans position. "Jag skulle vilja se den opponent som säger någonting!" Mina avhandlingsplaner fick emellertid en annan inriktning.

Röntgenchefen professor Erik Lindgren, mångårig utgivare av Acta Radiologica bad mig taga hand om behandlingen av elakartade blodsjukdomar med radioaktiv fosfor. Materialet blev stort och resulterade i en klinisk monografi med Lindgren och mig som författare och en hematologisk del, som jag ensam svarade för.

Utgångsläget för en respondent med fruktad galjonsfigur inom svensk radiologi som medförfattare var ju gott. Opponenten Nils G.Nordenson som jämte Elsa Segerdahl i landet infört benmärgsundersökningen visade sig också lätthanterlig.

Differentiering inom centrallasaretten
1920-talet blev revolutionerande för de svenska centrallasaretten. Fram till dess svarade en ensam stark lasarettsläkare för hela vården, i regel med hjälp av en till två underläkare. Man började nu inse nödvändigheten av fördelning av det enorma arbetsfältet i en kirurgisk och en medicinsk sfär. En tjänst som medicinöverläkare inrättades, medan tidigare chef fick renodla sin kirurgiska inriktning.

De odelade centrallasarettens tid var förbi. Denna den första fasen i differentierad vård kom att innebära stora förändringar i vårdformer, diagnostik, terapi. Dessa den första generationens medcicinöverläkare kom att präglas av brett kunnande och en stark position inom och utom arbetet.

Martin Odin, senare professor vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, kom att representera internmedicinen. Han verkade i Umeå 1925-31, under vilken tid han genomförde en stor socialmedicinsk undersökning, som konstaterade skillnader mellan skilda landsdelar avseende bostäder, kostförhållanden, magsäcksrubbningar, blodbristförekomst.

Sven Ekvall får också räknas till pionjärerna, först i Uddevalla, från 1932 i Umeå. Född i Torp,Västernorrland, student i Östersund, utbildades han i Uppsala. Umeå som haft lasarett sedan år 1785 fick detta utbyggt vid sekelskiftet med ytterligare påbyggnad och ombyggnad under perioden 1940-60.

Ekvall kom att under 24 år verka som lasarettsläkare vid den medicinska kliniken , under merparten av tiden även som styresman. En lång rad sidouppdrag inom och utom skrået, en stor klinik med sex vårdavdelningar och omfattande mottagning hindrade honom inte från att även medhinna en rad vetenskapliga artiklar inom invärtesmedicin, neurologi och krigshistoria. Sven kallades till Medicine Hedersdoktor i Uppsala. För att i hans ögon motivera detta publicerade han år 1955 en regelrätt avhandling med titeln Cardiac Infarcts treated in the Department of Medicine of the Umeå Central Hospital 1939-1950 with viewpoints of the problems of cardiac infarct.

Min väg till Umeå
Fortsatt tjänstgöring vid Serafimerlasarettet hade motiverats av planer på akademisk karriär eller sluttjänst vid något av Stockholmssjukhusen. Min håg stod i stället till lasarettsläkartjänst i landsorten, där särskilt Östersund hägrade.

Under Serafentiden tog vi underläkare emellanåt kortare provinsialläkarvikariat för att bättra på finanserna. Mina första sådana var förlagda till Månsåsen intill Oviksfjällen och Krokom vid Storsjön. Som student hade jag också med min jämtlandsfödde far fått besöka Wilhelm Peterson-Berger.

Min mor var född och uppvuxen i Umeå, där min morfar var byggmästare med bl a järnvägsstationen på sitt samvete. När tjänsten som biträdande överläkare hos Sven Ekvall ledigförklarats var beslutet att söka inte så svårt.

Den relativt stora kliniken i Umeå låg i huvudsak i den gamla byggnaden, mottagningen i den säregna runda byggnaden intill entrén till sjukhusområdet. Två reumatologiska avdelningar med rikskaraktär fanns intill röntgenavdelningen. Förste underläkare, snart biträdande överläkare vid medicinska kliniken, var min kurskamrat och närmaste vän under hela studiegången Sverker Johansson (känd från Lycksele), i vars föräldrahem jag hade mött min hustru Mary.

De övriga underläkarna var Hans Melin, Jern Hamberg, Anders Malmberg, Sven Hansson. Övriga kliniker leddes av kirurgen Gunnar Redell, otologen Brynolf Fromm, ögonläkare P.G.Lundgren, pediater Erik Frisell, gynekologen Per Lundström. Röntgenolog var Sven Junghagen, patolog Carl Wilhelm Lundqvist, laboratoriechef Lennart Jacobsson.

Arbetet omfattade två vårdavdelningar, mottagningspass två eftermiddagar, varav en lördag dito, viss undervisning på sjuksköterskeskolan, bakjourberedskap, benmärgsbedömning tillsammans med Lennart Jacobsson - mer därom nedan.

Mina dugliga avdelningssköterskor var Anna Nilsson och Ingrid Kjellberg, vänlig och effektiv bas för mottagningen Margit Leonardsson, rektor för sköterskeskolan Ingegerd Halling. Samarbetet med Sven Ekvall, alltid komplikationsfritt, blev ganska kortvarigt, då Sven snart gick i pension och jag under relativt lång tid kom att gå in som t.f. klinikchef.

Den sociala sidan
Före redogörelse för fortsättningen något om den sociala sidan. Denna präglades när vi kom till stan av "anciént regime". Visit i mörk kostym, hustru i hatt, vikta visitkort hos landshövding, direktionsordförande, överläkarkollegor var ett måste. Smokingmiddagar var legio. Samtidigt bildades en stor krets vänner med familjär karaktär inom och utom skrået.

Centrala i kretsen blev naturligtvis så länge de fanns kvar i stan Sven Ekvall med den levnadsglada hustrun Hildur. Med självklar pondus, charm, humor dominerade hon omgivningen. Ett måste på större tillställningar var att höra Hildur och biträdande på röntgen Torsten Enbom oemotståndligt framföra duetten ur Mozarts Don Juan. Att de flesta bodde inom sjukhusområdet underlättade samvaron. Själva bodde vi under Ekvalls i länga mot Ålidhem med utsikt över lasarettsdammen och jordlotter som lämnats till intressenter bland personalen. Straxt därintill låg patriciervillan, den Giertzska.

Knut Haralt Gierz och patriciervillan förtjänar en kort utvidgning. K.H. Giertz var lasarettsläkare i Umeå 1911-21. Han var banbrytare inom thoraxkirurgi och lärare till Clarence Craford. Hans insatser honorerades med professors namn. Även sönerna Gustav och Bo tillhör nu landets kulturhistoria.

En inre krets bland vännerna blev Lennart och Birgitta Jacobsson, Sverker och Karin Johansson, Knut och Ulla Ihrman, Bengt och Anna-Greta Zeidlitz Knut Ihrman blev senare gynekolog i Skellefteå.

Inom och utom tjänsten var kontakterna även täta med den stabila uppsättningen sjukstuge-och provinsialläkare i Västerbotten. Hos Marianne Lindsten, provinsialläkare i Lycksele, mötte vi hennes make häradshövdingen Erik Thomasson och sanatorieöverläkaren Helge Dahlstedt, två stora personligheter och egocentriker, som Marianne försiktigtvis lät hålla hov i varsin våning..

Vänner i staden och omgivningarna blev många, museifolk, konstnärer som C.M.Lindqvist och Helge Linden ofta samlade hos konstentusiassterna Bertil och Agnes Klementsson i Vännäs.

Som pojkspolingar bland äldre män i staden invaldes Lennart Jacobsson i jag i Vira-klubben, där vi till avecen kunde njuta av patrriotiska sånger framförda av postmästaren och lantmätaren. Sällskapet MG - muntra gubbarna - väntade också.

Universitet i Umeå
Tankarna på högskola-universitet i Umeå föddes i mitten av 40-talet. Nils Eriksson, lektor-rektor, och hustrun Ingrid Brynolf, tandläkare, var initiativtagare med siktet först inställt på en tandläkarhögskola. Kärnan i de olika arbetsgrupper som de följande åren kämpade för ett universitet i Umeå utgjordes av Per Gordon Lundgren (ögonläkare, fältläkare, politiker), landsantikvarie Gunnar Westin, stadsrådet Gösta Skoglund, stadsfullmäktiges ordförande Elon Dufvenberg, bibliotekarien Sven-Ola Hellmer.

Belackarna-konkurrenterna i grannlänen var många, Umeågruppen skickligast. I maj 1951 beslöts i konselj att Umeå skulle tilldelas "det femte exemplaret". Saken var därmed i praktiken klar.

Den 3 september 1956 startade 20 tandläkarelever sin utbildning, men ännu återstod mycket i universitetsbyggandet. Tankar på humaniora byggde mycket på länsmuseet och biblioteket. Som exempel på framsynt agerande kan nämnas, att när min museiarbetande hustru Mary och psykiatern Ingemar Flodström lokalt läst arkeologi och rätteligen skulle tentera i Uppsala för professorn Mårten Stenberger såg stadens fäder till att professorn i stället fick komma till Umeå. Den första humanistiska tentamen norr om Uppsala ägde rum söndagen den 12 juni 1960.

Men tillbaka något i tiden. Redan 1957 fanns ett riksdagsbeslut, givetvis efter protester från etablerade lärosäten, om inrättande av medicinsk högskola i Umeå, i första hand med den kliniska delen av utbildningen, som då skulle börja vårterminen 1959.Året innan blev jag en dag uppringd av professor Erik Jorpes. "Vi behöver någon som börjar undervisningen. Du skall docentföreläsa om två veckor, den 26 dennes." Tiden föreföll knapp och jag hade en lång rad invändningar, varefter Jorpes på sitt sedvanliga lakoniska sätt sade, "Ja, då säger vi den 26, godmiddag."

Efter förberedelser genom exempelvis besök på alla universitetskliniker fick jag den 7 januari 1959 som t.f. professor hålla den första föreläsningen för medicinare i Umeå. Det var ett stort auditorium med landshövding och statsråd i spetsen. Efter upprop av de 18 kandidaterna, av vilka 14 kom från Uppsala, 2 från Lund, 2 från Göteborg, talade jag om norrländskt sjukomspanorama. Av studenterna minns jag Kerstin Boström, som blev rättsmedicinare, först i Umeå, sen professor i Göteborg, Hans Link, neurologiprofessor, Olle Rudolphi, som kom att fortsätta benmärgsgranskningarna i Umeå.

Att under en termin svara för undervisningen utan föregående erfarenheter att falla tillbaka på var ganska tungsamt. En betydande administrativ funktion kom också att ingå. Undervisningsfunktionen medförde ändringar i klinikrutinen. Sedan tidigare planerade om-och nybyggnationer inverkade också. Läkarstaben växte, nya funktioner kom till. Biträdande lasarettsläkare blev nefrologen Axel Tornberg , som startade dialysverksamhet. Docenten Hans Dahlström fick bygga upp klinisk fysiologi.

En rad professurer inrättades. Ett dilemma för huvudmännen blev tidigare lasarettsläkares ställning. I några fall kunde omändring till professur göras, i andra kom professor och lasarettsläkare vid en klinik att innebära två personer. Som professorer tillsattes under år 1959 i patologi Carl-Martin Fajers, i medicin Nils Törnblom, i ortopedi Lennart Hult, i radioterapi Lars-Gunnar Larsson, i röntgendiagnostik Torgny Greitz, i klinisk fysiologi Håkan Linderholm, i dermatologi Einar Hollström, i oftalmiatrik Arne Huggert, åren därpå i neurologi Ragnar Muller, i pediatrik Bertil Lindquist , i kirurgi Stig Borgström., i otologi Herman Diamant.

Preklinisk undervisning började planeras. Ett visst problem för Umeå de följande åren blev att i en del fall omsättning skedde på professurerna. Som rektor fungerade först Carl-Martin Fajers, efterföljd av Lars-Gunnar Larsson - även fortsättningsvis en klippa för Umeå. Småningom kom Karl-Gustav Paul och Lars Beckman.

Med smålänningen, Uppsala-utbildade Nils Törnblom, fick den medicinska kliniken en duglig chef, som kom att verka fram till pensioneringen, då P.O. Wester tog vid.

För egen del trivdes jag utmärkt med övergång till tjänst som klinisk lärare. På det sociala planet innebar nytillskotten att den tidigare vänkretsen starkt utökades.

Studentlivet blev livligt. Som kårhus fungerade den s.k. Scharinska Villan, ett stort patricierhus från 20-talet. Från dess balkong hälsade rektor våren.

Valborgsmässoelden tändes i snön vid Gammlia. Studenterna ordnade ett "Vasalopp" runt lasarettsområdet. En blåbärskontroll låg utanför vårt hus, trots en varningsskylt där - Varning för röda hund (vår irländska setter).

År 1958 tog några av oss initiativ till bildande av en Akademisk Förening som såg som sin uppgift att främja utvecklingen av Umeå som högskolestad, stödja studentkåren , samt att genom föredrag, diskussioner och annan samvaro utgöra en länk mellan olika kategorier av akademiker. Till ordförande valdes undertecknad, vice ordförande blev hovrättsrådet Bo Rydstedt, sekreterare fil.mag. Kerstin Dahlin, skattmästare direktör Per Henriksson.

Valborgsmässobaler och andra fester ordnades. Bland lärda män som besökte föreningen kan nämnas konsthistorikern Henrik Cornell, Uppsalaprofessorerna Ingemar Hedenius och H.S. Nyberg, författarna Eyvind Johnson och Birger Norman, skriftställaren Gustaf Näsström, biologerna Åke Gustafsson och Eric Hultén.

Forskning och framsteg
Viss vetenskaplig aktivitet kom att bedrivas under Umeå-perioden. Granskning av ett enstaka benmärgspreparat tillsammans med Lennart Jacobsson fick ganska långtgående konsekvenser. I märgen från en medelålders man med måttlig anemi gjorde vi ett förbluffande fynd av jättestora förstadier till de röda blodkropparna, gigantoblaster, ledande tanken till en leukemiliknande sjukdom (Di Guglielmo´s disease, med nutidens nomenklatur akut myeloisk leukemi typ M6, erytroblastleukemi), där dock något inte stämde. Kort tid efteråt återfann vi samma bild hos en ung kvinna.

Intuitionen sade oss att något samband mellan de två patienterna kanske fanns. Det visade sig snabbt att mannen var morbroder till kvinnan. Allt var med ens upplagt för en större släktundersökning. Den vidare bearbetningen av sjukdomen kom att fortgå i åtskilliga år. Ett släktträd uppgjordes av hustru Mary.

I en första genomgång påträffades 15 individer i fyra generationer med sjukdomen. Geografiskt var de centrerade till Degerfors socken i Västerbotten. Sjukdomen visade sig ha ett godartat kliniskt förlopp men med måttlig anemi med visst hemolytiskt inslag, periodisk trötthet, ibland gallvägssymtom. Någon behandling finns ej tillgänglig. Det avgörande sjukdomsbeviset förelåg i benmärgen.

Gigantoblaster i de röda blodkropparnas förstadier och i det s.k. benmärgsretiklet med upp till 12 kärnor i den enskilda cellen gjorde att sjukdomsbenämningen blev hereditär benign erythroretikulos, ett namn som vi använde vid en första presentation vid Medicinska Riksstämman, i Läkartidningen och även vid kongressen i hematologi i Wien år 1959. Där lärde jag känna den tysk-schweiziske hematologen Undritz, som i sin stora monografi om benmärgen präglade begreppet Västerbotten-Anaemia. Christer Sundström och Åke Öst använder benämningen Västerbotten-anomalin och beskriver benmärgsfyndet som dramatiskt.

Jan Waldenström, svensk hematologis grand old man, förmedlade kontakt med Blood, världsledande vetenskaplig tidskrift inom området blod och blodsjukdomar, där en artikel av oss accepterades 1962 (1) av den imposante redaktören William Dameshek.

Vid en hematologkongress i Jerusalem fick jag kontakt med S.N.Wickramasinghe, professor vid S:t Marys Hospital, som arbetade inom fältet kongenitala dyserytropoetiska anemier. Ett fruktbart samarbete kunde utvecklas. Han kom att flera gånger besöka Umeå.

Professor Anders Wahlin har sedan år 1973 lett ett tvärvetenskapligt arbete över sjukdomen, nu benämnd congenital dyserythropoietic anaemia type III. På hans initiativ har en rad arbeten genomförts, som fördjupat kunskaperna och som år 1997 ledde fram till Herbert Sandströms avhandling, med stor framgång försvarad (2). Antalet individer med konstaterad rubbning har utökats till omkring 30.

Mitt intresse för norrländskt sjukdomspanorama delades av Lars Söderhjelm, barnläkare i Skellefteå och senare Sundsvall, hedrad med professors namn. Tillsammans publicerade vi år 1967 med en rad medarbetare en serie i tio häften om norrländska sjukdomar.

Ett internationellt symposium i Luleå år 1971 bar titeln Ecological Problems of the Circumpolar Area. Mitt föredrag hade titeln Hematology in Northen Sweden. Ett flertal Umeå-insatser presenterades därvid.

Vandra vidare
Tillbaka något i tiden. Efter fem år i Umeå aktualiserades på nytt de ursprungliga lasarettsläkarplanerna. Tjänsten efter Ian Lundholm i Östersund ledigförklarades. Jag sökte den men den gick med all rätt till Leif Thorling, Mora. Ett kort mellanspel i Sollefteå följde. Efter endast något år i Östersund avled Leif Thorling i hjärtinfarkt. Jag sökte på nytt, nu med framgång och kom att leda kliniken från år 1963 fram till pensioneringen för att därefter fortsätta vid den som konsult och benmärgsgranskare.

Kontakterna med Umeå uppehölls och intensifierades ytterligare när Jämtland överfördes från Uppsala till Umeå-regionen. Mötena blev många med Lars-Gunnar Larsson, Bo Littbrand, Anders Wahlin och hans livfulla hustru Ylva-Britt, som odontologdisputerande på leukemivård.

Mikael Eriksson, medarbetare i Östersund och onkolog i Umeå, disputerade i Umeå över ett 30-årigt jämtländskt leukemimaterial avseende epidemiologi och familjär sjukdomsförekomst. Eftersom Östersunds sjukus är länets enda gavs här goda möjligheter till epidemiologiska studier.

Atmosfären i Östersund var en annan, tiden kanske likaså. Utvecklingen av kliniken gick inte friktionsfritt. En årsbemanning av kliniken från sex till närmare femtio läkare ställde sina krav, subspecialisering blev dagens lösen.

Tilllvaron lättades ibland upp. Under ett mottagningspass öppnades dörren och en undersköterska sa: "Det är telefon." Mitt svar: "Be dom ringa under min telefontid på måndag mellan 14 och 15." Hon gick men kom snabbt tillbaka. "Det är nog bäst att komma, det är en minister!" Det var Jan-Erik Wikström som meddelade. "Jag vill bara berätta, att regeringen i morgon kommer att ge Dig professors namn." En virrigare samtalspartner har han nog aldrig mött.

En majnnatt 1984 föddes ett barnbarn. På morgonen mötte jag gynekologen. Hans replik "jag gratulerar" mötte min "ja, det gick ju bra, förlossningen var tydligen inte svår." "Det var inte det jag menade, det står i tidningen att Du blivit hedersdoktor i Umeå."

Även denna gång blev jag förvirrad men givetvis glad. I anslutning till promotionen den 13 oktober omhändertogs vi på ett värmande sätt av P.O. Wester med hustru Märta, universitetets allt i allo Gunilla Bergstedt och många av de gamla vännerna.

Denna sida uppdaterades 2001-01-14