Nordmalingsmålet och framtiden
Vildren, gårdsbruk, nomadiserande skövling?
 

Författarens bakgrund  Lennart Stenman föddes i Örträsk (Lycksele) 1931 Folkskollärarexamen i Uppsala 1956 Universitetsstudier i Uppsala 1957-61 Adjunkt i geografi och biologi i Hörnefors 1963 Forskarutbildning i kulturgeografi i Uppsala 1963-67 Filosofie licenciat Doktorandstudier i Uppsala 1967-70 Universitetslektor i kulturgeografi i Örebro 1970-1989 Doktorsexamen i kulturgeografi i Uppsala 1983, avhandling om ”Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker” Universitetslektor i kulturgeografi i Karlstad 1989-96 Fortsatt forskning vid Karlstads Universitet som ålderspensionär 1996-2011 (jfr 2,3) Expertvittne i rättegångar kring markfrågor, föreläsare på nationella och internationella seminarier Medlem i Samiskt Forskningsråd, Samiska Rättsförbundet (www.samirights.org) Redaktionell motbild Den 27 april 2011 föll Högsta Domstolens dom i Nordmalingsmålet – om renbetesrätt föreligger i Nordmaling (1). Renägarna vann. Domslutet har implikationer för demokrati och mänskliga rättigheter, där den privata äganderätten är väsentlig (2-4). Min grundläggande hållning är att de flesta norrlänningar är sameättlingar och samer. Därför bör de samiska kollektiven privatiseras och konkurrensutsättas på marknadens villkor. Alla som är bosatta i renbetesland eller äger fastighet där bör ha rätt att registrera sig som same med rösträtt och valbarhet till Sametinget och fullständiga samiska rättigheter, som dock inte får stå över eller under övriga medborgares rättigheter och skyldigheter. Inte desto mindre är Stenmans klassiska analys av HD:s domskäl intressanta (2,3). Förutsättningen för en fruktbar fortsättning är kommunikation med respekt för varandras tankefrihet, yttrandefrihet och pressfrihet (15-20). /Bo Norberg, red

Nordmalingsmålet efter HD

Innehåll

Faror med fri bevisprövning
Kritik av Erikssons utredning
Mina drivkrafter, bindningar och jäv
Positiv särbehandling och diskriminering
HD:s geografiska analys
HD tolkar tystnaden
Hars karta
Lappkommitténs förankring och involvering 1895
Uppföljning 1912-13: metodologiska problem
Sammanfattande slutsatser
Och framtiden?

Faror med fri bevisprövning

Med stigande förvåning har jag läst HD:s dom i Nordmalingsmålet (1). I min medborgerliga enfald trodde jag, att en domstol skulle följa lagen, men det är tydligen möjligt att ägna sig åt fri bevisprövning och göra de tolkningar som av någon anledning anses mest passande, och detta är lagligt.

Var går då gränsen mellan en objektiv av lagen styrd dom och det rena godtycket? Var tar rättsäkerheten vägen? Det blir omöjligt att i förväg bedöma utgången av en tvist och konsekvenserna.

Det förefaller vara självklart att domen i ett visst mål ska bli densamma, oberoende av vilka som är domare, men vid en långt gående fri bevisprövning finns ingen garanti för detta.

Alla har sina personliga värderingar, eller skall vi säga förutfattade meningar, som påverkar vår bedömning. Ju mindre medveten man är om denna risk, desto större blir risken att tillämpa fri bevisprövning.

Av domen framgår inte, vilka interna diskussioner som förts, eller vilka värderingar som styrt den fria bevisprövningen. Det framgår inte heller, vad markägarnas vittnen sagt, eller vilka felaktigheter domarna ansett att dessa vittnesmål innehåller. Inget vittne har dock åtalats för mened, men deras vittnesmål har inte alls påverkat domen.

Däremot har HD reservationslöst godtagit samebyarnas vittnens utsagor (många finns kopplade till en slaktare). I vetenskapliga sammanhang brukar muntliga uppgifter betraktas som tveksamma, så länge de inte stärks av andra källor.

Kritik av Erikssons utredning

Intressant är att HD inte nämner Erikssons utredning. Han anställdes av samebyarna och arbetade i flera år för att påvisa, att renskötselrätt förelåg i Nordmaling. Detta är den enda utredning som är direkt inriktad på Nordmaling.

Erikssons arbete kan inte betraktas som forskning, därför att han skriver, att han skall bevisa, att renskötselrätt föreligger i Nordmaling. Detta bör ha påverkat hans val av källor. Bland annat har han inte utnyttjat byaskrinen.

Före storskifte och laga skifte var skogsmarken byns gemensamma egendom. Markanvändningen styrdes av skattebönderna vid byastämmor, och besluten framgår av protokollen. Även efter skiftena fungerade byastämmorna på motsvarande sätt. Ingen kunde utan byastämmans hörande låta någon utomstående utnyttja den egna marken.

Vid en lokal utredning om Nordmaling borde byaskrinen varit en självklar källa. Men av protokollen framgår inte, att kontinuerlig renskötsel bedrivits i Nordmaling. Den enda uppgift om samer, vilken jag påträffat, var en ansökan från en samekvinna (brevet skrivet i Lycksele), som ville bli getare (vallhjon). Men detta arbete fick en av byns egna pojkar.

Trots flera års arbete har Eriksson kunnat visa, att renar befunnit sig i Nordmaling endast vid ett fåtal tillfällen. Renskötsel har inte bevisligen bedrivits regelbundet och långvarigt, d.v.s. på ett sätt som ger urminnes hävd eller sedvanerätt.

Eriksson har endast påvisat, att samer befunnit sig i Nordmaling, men för att renskötselrätt skall uppstå, måste naturligtvis renar ha funnits i området. Inte heller transportresor ger upphov till renskötselrätt.

Erikssons utredning utgör snarast ett bevis på att renskötselrätt inte kan föreligga i Nordmaling. Trots att Eriksson hördes i två dagar vid HD, nämns varken utredningen eller förhören i domen. Materialet passar tydligen inte.

Mina drivkrafter, bindningar och jäv

Med utgångspunkt från min  forskarutbildning vid Kulturgeografiska Institutionen vid Uppsala Universitet, har jag gjort en egen bevisprövning av materialet och kommit fram till ett helt annat resultat än HD.

För att inte bli tvungen att skriva en hel forskningsrapport, tar jag bara upp några av de åberopade bevisen, som förefaller att ha en avgörande betydelse för HD:s dom.

Det bör också påtalas, att jag inte har några personliga intressen att bevaka i målet. Som pensionär har jag sedan flera år min karriär bakom mig, jag söker inga forskningsanslag, och universiteten betalar ingenting för forskningsrapporter – författaren har endast utgifter – och jag har ingen anställning.

Jag är inte heller markägare eller renägare (bortsett från en tomt i Västra Örträsk). Men detta gör mig helt oberoende av myndigheter, institutioner och olika organisationer. Jag har full frihet att skriva det jag anser vara rätt, och jag har ensam ansvaret för det jag skriver.

Det finns inga direktiv från någon, vilka begränsar min handlingsfrihet. Det må jämföras med direktiven i de statliga utredningarna från de senaste decennierna, där utredarna inte tillåts undersöka rätten till land och vatten, fastän samtliga tvister har sitt ursprung i dessa frågor.

Ändå används de statliga utredningarna som bevis även i mål, där staten är part, fastän de borde betraktas som material som skall bevisas.

Även HD har kritiklöst godtagit statliga utredningar i Nordmalingsdomen. Av domstolsutslaget framgår inte, att HD gjort någon som helst utvärdering av utredningarna, medan markägarnas kritiska invändningar helt enkelt har avfärdats.

Sedvana och urminnes hävd

Av punkterna 9 och 10 i HD:s Domskäl framgår, att HD anser, att gamla jordabalken inte är tillämplig, fastän hovrätten utgick från den, och HD har fastställt hovrättens dom (1).

Reglerna i den gamla jordabalken är någorlunda entydiga och försvårar möjligheterna att bevisa, att renskötselrätt föreligger. HD föredrar också sedvana framför begreppet urminnes hävd.

Det beklagliga med båda begreppen är, att de inte definieras – en typisk brist i rennäringslagen. Men urminnes hävd är ofta använt, och det har utvecklats vissa principer för när urminnes hävd föreligger.

Den som åberopar urminnes hävd är skyldig att bevisa att urminnes hävd föreligger, och urminnes hävd kan inte förvärvas efter 1971.

Sedvana ger större möjligheter för tolkning än urminnes hävd. HD:s val av begreppsapparat är mycket skickligt gjord för att domstolen skall kunna göra den önskade fria bevisprövningen.

Men i punkt 5 anger HD, att enligt första paragrafen i rennäringslagen grundas renskötselrätten på urminnes hävd (1). Även i HD:s dom från 1981 i Skattefjällsmålet står, att under vissa omständigheter kan renskötsel ge urminnes hävd men skriver inte, att urminnes hävd kan ge äganderätt.

I den nionde punkten (1) står också, att det inte finns stöd i någon lagtext eller några förarbeten för att gamla jordabalkens regler om urminnes hävd skall tillämpas på rätten till renbete.

Men varför står det då i rennäringslagen, att renskötselrätten vilar på urminnes hävd? Begreppet är lånat från reglerna för det gamla bondelandskapet och är individuellt och gäller endast för odlad mark och inte för skogsmark.

”Fastän den gamla jordabalkens bestämmelser om urminnes hävd inte skall tillämpas kan viss vägledning hämtas från tillämpningen av detta rättsinstitut” (1, punkt 10). Men hovrätten utgick från detta rättsinstitut.

Hur sker urvalet av de delar av jordabalken som skall tillämpas? Genom fri icke redovisad bevisprövning?

Självklart kan inte heller nya jordabalkens bestämmelser att urminnes hävd inte kan förvärvas efter 1971 gälla (1, punkt 12). Och en gång förvärvad renskötselrätt kan inte förloras, om inte samebyn frivilligt avstår från denna (1, punkt 11).

Hovrätten vänder alltså helt på rättspraxis. Men kvar tycks dock stå kravet, att betet måste vara ”i någon mån återkommande” (1, punkt 12) och att renskötseln skall ha bedrivits i minst 90 år.

Positiv särbehandling och diskriminering

Den fria bevisföringens princip, som skall tillämpas, medför att renskötselns olika särdrag och andra omständigheter som samebyarna har åberopat ska beaktas när bevisningen värderas. Men detta innebär ju en positiv särbehandling av de enägande samerna och blir då samtidigt en diskriminering av de privata markägarna (1, punkt 19).

”Samebyarna har uppehållit sig utförligt vid nationella och internationella regler om samernas rättigheter som minoritet och ursprungsfolk”. Men dessa rättigheter tillhör det samiska folket och inte den lilla minoritet, som är renägare; kanske mindre än 5% men statistiken är närmast obefintlig på den grupp som per definition är samer. Mer än 95% av det samiska folket är utestängda från att utnyttja de specifika samiska rättigheterna (1, punkt 20).o:p>

HD:s geografiska analys

Ordet ”trakt” spelar en central roll i de juridiska diskussionerna kring renskötselrätt. Det tillhör de misslyckade begrepp som ingår i lagstiftningen kring rennäring. I normalt språkbruk omfattar det den närmaste omgivningen men är inte kopplat till administrativa gränser.o:p>

Begreppet trakt blir intressant, därför att det anses, att om renskötsel bedrivits inom en trakt, föreligger renskötselrätt i hela trakten, och jag har mött påståenden, att en trakt skulle kunna utgöra allt från en fastighet till ett helt län.

”Ordet trakt i lagtexten kan därmed inte uppfattas så att det anger omfattningen av de områden där sedvanerätt till renbete ska gälla. Renskötselrättens geografiska omfattning får i stället bestämmas efter att i utredningen i målet utvisar om var renbetesrätten har utnyttjats av ålder” (1, punkt 21,22).

Med denna tolkning blir trakbegreppet helt meningslöst. Tidigare har hävdats, att om renskötsel bedrivits i en del av en trakt, förelåg renskötselrätt även i de delar av trakten, där renskötsel inte bedrivits. För att utvidga renskötselområdet räckte det med att hävda att trakten var så vidsträckt som möjligt.

I tingsrätt och hovrätt fördes långvariga diskussioner om traktens storlek; den förblev lika dunkel. Efter HD:s dom förefaller den diskussionen att ha varit lika meningslös som kostsam.

Renarnas vandringar och rennäringens expansion

”Olika faktorer styr renarnas vandringar, men främst är det tillgången på föda” (1, punkt 27-30). Under senare hälften av 1900-talet har det skett en total överbetning av de fina renbetesmarkerna kring exempelvis rträsk. För att finna föda måste nya marker uppsökas, exempelvis Nordmaling.

”Nordmalings kommun täcker en yta av omkring 3 x 4 mil vid kusten av Bottenhavet” (1, punkt 31). I många sammanhang, exempelvis av ett av samebyarnas expertvittnen, har det hävdats, att renskötselns existens skulle vara hotad, om samebyarna inte fick bedriva renskötsel i Nordmaling.

Att tolv kvadratmil av ett renbetesland som utgör kanske halva Sveriges yta (och föreslås ökas till två tredjedelar) skulle kunna få sådana konsekvenser är löjligt. Det borde inte påverka frågan om renskötselrätt i Nordmaling.

Lapparnas flyttningsvägar kommenteras av 1882 års lappkommitté (1, punkt 33). Vanligen anges endast flyttningsriktningen, exempelvis ”mot kusten”, någon gång ända ned till havet.

Tyvärr anges sällan några geografiska namn, vilket skulle ha underlättat bedömningen av flyttningarnas längd. Men även i samband med namn föreligger risker. Samma byanamn kan påträffas både i Lappland och ”kustlandet”.

Här bör påtalas att ”vid kusten” under 1800-talet  ansågs sträcka sig ända till Lapplands gräns, där vinterflytten i regel stannade, exempelvis i Örträsk.

Det står inte direkt skrivet, att renskötsel bedrivits i Nordmaling. Härnösand nämns, men egentligen krävs ytterligare forskning för att avgöra, om det var transporter för slakt eller verklig renskötsel. Och om renskötsel bedrivits i Härnösand, kan det inte ha gett renskötselrätt i Nordmaling (jfr 1, punkt 32).

HD citerar 1882 års lappkommitté (1, punkt 33): ”Något särskilt lagbud tillerkänner dem väl icke rättighet därtill; men dessa lapparnas flyttningar måste då de av ålder hittills opåtalt ägt rum, anses vara grundade på sedvanerätt”.

Motsvarande påstående har många gånger upprepats för områden, där inga bevis redovisats för att renskötsel faktiskt bedrivits. Men kvar står det faktum, att om renskötsel inte bedrivits i ett område, då kommer heller inga klagomål över renskötselns skadeverkningar.

HD tolkar tystnaden

”Av utredningen i målet framgår att kommittén hade en kvalificerad sammansättning. Det finns därför anledning att anta att slutsatsen är väl underbyggd.” (1, punkt 36). HD antar! I ett vetenskapligt sammanhang skulle slutsatserna ha prövats.

”Av länsstyrelsens remissvar framgår att det hållits utlysta sammanträden där såväl den bofasta befolkningen som lappbefolkningen inom de socknar som huvudsakligen berördes av lagförslagen hade fått tillfälle att yttra sig över dem” (1, punkt 37).

Men de omtalade socknarna låg i huvudsak i Lappland. I de socknar som gränsade till havet, exempelvis Nordmaling, fick inte de bofasta tillfälle att yttra sig. Någon omfattande lappbefolkning kan inte ha funnits där i slutet på 1800-talet.

Hars karta

Hars karta tillmäts ingen betydelse (1, punkt 39). Men oavsett om kartan visar flyttningsvägar eller gränser mellan samebyarnas renskötselområden, bör det faktum att linjerna inte går ända ned till kusten innebära, att renskötsel ej bedrevs där dessa linjer saknas. Hars karta upprättades år 1883.

Lappkommitténs förankring och involvering 1895

”Under 1895 höll kommittén sammanträden med bofasta och samer, bl.a. ett sammanträde i Lycksele den 10 augusti 1895” (1, punkt 40,44).

Men HD nämner inte, att det där endast fanns representanter för socknarna Lycksele, Burträsk, Degerfors, Åsele, Fredrika, Tärna, Malå, alltså inte ens alla lappmarkssocknar och ingen kustnära socken.

Inga ombud eller skrivelser kom från Bjurholm eller Nordmaling. Från Örträsk sändes endast en skrivelse och inga representanter. Sammanträdet i Lycksele återspeglar inte förhållandena i kustnära socknar i slutet av 1800-talet.

”I sitt betänkande (sid 35) konstaterade kommittén att i Västerbottens och Norrbottens kustland ingen röst hade höjts för att hindra lapparnas vinterflyttningar” (1, punkt 42, 44).

Men i vilken utsträckning hade invånarna i kustlandet beretts tillfälle att ”höja rösterna”? De olika kommittéernas resor begränsades vanligen till Lappland – enligt protokollen.

Uppföljning 1912-1913 – metodologiska problem

”I början av 1900-talet företogs nya statliga utredningar om renskötseln. Åren 1912 och 1913 gjordes intervjuundersökningar som bl.a. omfattade 80 samer i västerbottens län” (1, punkt 45).

Dessa undersökningar kan närmast användas som ett skolexempel på hur en vetenskaplig undersökning inte får utföras, om den skall kunna åberopas. Då de trots allt haft så stor betydelse vid prövning om renskötselrätt föreligger i ett område, finns det anledning att granska den tillämpade metodiken.

Landshövding von Sydow hade fått i uppdrag att undersöka samernas situation i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.Tre unga akademiker utsågs att göra en utredning. Sydow hade utarbetat några frågor, som skulle ställas till samer.

Enligt Sydow skulle undersökningen i huvudsak genomföras enligt hans planer. Men vi vet inte vilka avvikelser som gjorts och inte heller hur undersökningen genomfördes; bara att det var en intervjuundersökning.

Det finns stora möjligheter att styra både frågor och svar i en intervju-undersökning. Erfarenhetsmässigt vet man, att intervjuade personer brukar ge sådana svar, att de själva får största möjliga nytta av utredningen.

Vi vet också, att Sydow hade varnat utredarna från att skrämma samerna, som skulle bibringas uppfattningen att de skulle få nytta av utredningen. Även denna uppmaning kan ha påverkat genomförandet av intervjuerna.

Den fråga som borde ha varit lättast att besvara rörde flyttningsförhållandena under föregående år. Men svaren visar då bara situationen under ett visst år, ingenting om långvarig och kontinuerlig renskötsel. Frågorna om tidigare flyttningar – särskilt från äldre tider – måste ha vilat på hörsägen.

Frågorna har också haft ledande inslag: har man tidigare gått längre ner mot kusten? Självklart blir svaret på en sådan fråga ja, eftersom svaret skapar utrymme för ett större renskötselområde, och vad menas med kusten? Endast riktning och inte läge efterfrågas.

Frågan ”Var möter den största oviljan från de bofasta?” fastslår i förväg, att en ovilja faktiskt existerar.

Frågornas form liksom intervjuernas genomförande tyder på bristande kunskap om intervjuteknik. Metodfelen är så stora, att ingen hänsyn borde ha tagits till undersökningen. Frågorna var inte testade i förväg, och en del var ledande.

Det finns ingen uppgift om hur intervjuerna genomfördes eller om svarsfrekvensen. De svåraste felen var dock att samernas svar inte kontrollerades och att markägarna inte hördes.

Utredarna har alltså fallit i de flesta fallgropar som finns i undersökning genom intervju. Därför duger utredningen egentligen bara som ett skolexempel på hur denna metod inte får användas. Men den har haft stor betydelse för utformningen av den svenska politiken och lagstiftningen för rennäringen.

Effekten av Sydows utredning har förstärkts av att två av utredarna blev lappfogdar i respektive Västerbottens och Norrbottens län. Utredningen har haft betydelse för renskötselområdets utsträckning och senare genomförda statliga utredningar och dessvärre även på domstolsutslag, eftersom denna statliga utredning och senare statliga utredningar kritiklöst godtagits.

Som exempel på utredningar som grundas på Sydows undersökning kan nämnas ”Samernas sedvanemarker” (SOU 2006:14) av Alvå. Den åberopades i Nordmalingsmålet. Även utredningarna om jakt och fiske är starkt påverkade av Sydows utredning (SOU 2005:17, SOU 2005:13).

Juridiska Fakultetsnämden vid Stockholms Universitet har skrivit ett intressant yttrande om de nämda utredningarna (Dnr SU 302-0605-06 2006-10-26), vilket kan sammanfattas i konstaterandet, att ”Juridiska Fakultetsnämnden kan inte tillstyrka att förslaget i nuläget läggs till grund för lagstiftning”.

Den logiska slutsatsen av denna bedömning är att dessa utredningar inte heller kan ligga till grund för domstolsutslag.

Juridiska Fakultetsnämndens remissvar visar påtagliga likheter med Lagrådets remissvar år 1884 på förslaget till den första renbeteslagen (1886 års renbeteslag) fastän över hundra år hade gått mellan remissvaren.

I båda svaren föreslås en förstärkning av den privata äganderätten till land och vatten (intrång i äganderätten riskeras). Men följden kan då bli en försvagning av renskötselrätten, som utövas på annans mark.

Men Fakultetsnämnden skriver också att ”I den mån samernas rätt visar sig vara mer långtgående kan därför hävdas att problemen snarare förvärras än löses” (anmärkning mot utredningsdirektiven). Vid båda tillfällena hade Sveriges då ledande jurister yttrat sig.

”Av utredningen i målet framgår att de nu nämnda undersökningarna genomfördes på ett kompetent och tillförlitligt sätt” (1, punkt 47, 48). Påståendet är möjligen riktigt vid en juridisk bedömning, men enligt en vetenskaplig bedömning är undersökningarna direkt undermåliga.

”Sålunda har en mängd vittnen berättat om samer som uppehållit sig med renar på olika håll i Nordmaling… Ingenting tyder på att den bofasta befolkningen då ifrågasatt att samerna hade rätt att vistas i Nordmaling med sina renar” (1, punkt 49).

Av diffusa tidsuppgifter framgår inte, att renar befunnit sig ”ofta och långvarigt” i Nordmaling. Markägarnas muntliga vittnen har sett renar bara vid några tillfällen.

Om renar inte befunnit sig i Nordmaling, fanns ingen anledning att protestera. Men varför skulle markägarnas muntliga vittnen vara mindre trovärdiga än samebyarnas?  Ett av samebyarnas expertvittnen påstod att markägarna satt inne och täljde på vintrarna. Därför såg de inga renar.

”Som har diskuterats i målet är det vanskligt att dra slutsatser av att uppgifter saknas (slutsatser e silentio)” (1, punkt 51). Idén framfördes redan i lägre instanser av samebyarnas sakkunnig Lundmark. ”Tystnadens vittnesbörd” är en metod som forskare brukar starkt ifrågasätta. Den kan tillåta vilka gissningar som helst.

”En möjlig förklaring kan vara att fastighetsägarna var medvetna om att det förelåg en sedvanerätt och därför godtog renskötseln” (1, punkt 51). Detta är en ren gissning av HD. Och den saknar helt stöd i materialet.

Rent logiskt förefaller markägarnas tolkning att vara den riktiga, d.v.s. inga klagomål framfördes, därför att renskötsel inte hade varit vanlig i Nordmaling. Rättegången visar ju, att klagomålen framfördes, då förekomst av renar blev vanlig.

”Uttalanden av detta slag (fastighetsägarnas vittnen) motsäger inte andra uppgifter om att renar förekommit på namngivna platser i Nordmaling och kan inte sägas minska dessa uppgifters trovärdighet” (1, punkt 53,54).

Domstolen har i alla avseenden kritiklöst godtagit samebyarnas vittnens påståenden och helt förbisett markägarnas vittnens uttalanden utan att ange att några fel funnits i deras uppgifter.

HD:s formulering att ”renar förekommit” anger ju också, att det endast varit sporadiska besök som inte kan ha givit urminnes hävd eller sedvana.

”Beträffande sedvanerättens geografiska utsträckning i Västerbottens län uttalade 1919 års lappkommitté att det torde kunna sägas att sedvanerätten omfattade länet i dess helhet” (1, punkt 55).

Observera formuleringen ”torde kunna sägas” i stället för ”omfattar”! HD upprepar inte heller uppgiften, att inget beslut fattats.

I de flesta gamla utredningar upprepas också, att Bottenviken är naturlig gräns. Men då berörs inte Nordmaling, som ligger vid Bottenhavet i landskapet Ångermanland.

Jag har läst 1919 års Lappkommittés hela material i Riksarkivet (18 tjocka mappar). Där finns inga faktiska bevis på att renskötsel bedrivits ”långvarigt och kontinuerligt” på ett sådant sätt att renskötselrätt skulle ha uppstått i Nordmaling – bara sedvanliga allmänna påståenden som i andra utredningar.

”När ett område är avbetat dröjer det också länge innan laven vuxit upp igen och under mellantiden måste renarna söka sig till andra områden” (1, punkt 56).

När tallhedarna i Örträsk var totalt överbetade, utsträcktes flyttningarna till Nordmaling och andra kustnära områden under 1900-talets sista årtionden. Men urminnes hävd kan inte förvärvas efter 1971.

Överbetning i ett område kan inte rent automatiskt ge renskötselrätt i ett annat område. Eller med andra ord, renens behov kan inte ge renskötselrätt i nya områden. Bevis på urminnes hävd/sedvana krävs.

Sammanfattande slutsatser

Jag påstår inte, att renskötselrätt inte skulle föreligga i Nordmaling. Jag har inte undersökt denna fråga. Men jag har analyserat det i målet framlagda materialet, de tre domarna och en del annat tillämpligt källmaterial.

Av det material jag tagit del av framgår inte, att renar befunnit sig i Nordmaling ”regelbundet och kontinuerligt” på ett sådant sätt att renskötselrätt kan ha uppstått.

Vid den här slutsatsen bortser jag från tiden efter 1972. Efter denna tidpunkt kan urminnes rätt inte förvärvas. De snart 40 år som förflutit sedan 1972 är också för kort för att ge sedvanerätt.

Och framtiden?

Ett tungt ansvar vilar på markägarna i Nordmaling. Redan dagen efter att HD:s dom föll, började renägare jublande framhålla, att nu vinner vi alla pågående rättegångar, och i framtiden vågar ingen markägare gå till domstol vid en tvist med samer.

Om detta blir konsekvensen av HD:s dom i Nordmalingmålet, måste domen betraktas som ett hot mot markägarnas rättssäkerhet.>

Även Alvå påstår i utredningen ”Samernas sedvanemarker (SOU 2006:14), att rättegångar av denna typ skall bli överflödiga i framtiden.

HD:s dom och Alvås utredning utgör ett hot mot de privata markägarna i renskötselområdet. Detta ska enligt utredningen i framtiden omfatta hela Norrland och norra Dalarna, undantag Gästrikland.

Vad händer, om hela renskötselrätten – även jakträtten och fiskerätten – utnyttjas i detta område? Vi ser konsekvenserna av den dubbla licensjakten på älg ovan odlingsgränsen.

En utvidgning av renskötselns jakträtt och fiskerätt till hela renskötselområdet kommer troligen att leda till ett otal rättegångar. Dessa problem är hittills okända nedanför odlingsgränsen. Där vet markägarna inte, att den expanderade renskötselrätten kan få sådana konsekvenser.

HD:s dom i Nordmalingsmålet bör överklagas till Europadomstolen, så att förhållandet mellan privat äganderätt och renskötselrätt på andras marker klargörs (jfr 5-19).

Om nuvarande situation förblir rådande, kommer jurister och domstolar att få något som i andra sammanhang synes önskvärt – full sysselsättning!

Lennart Stenman
Karlstads Universitet
Fakulteten för Samhälls- och Livsvetenskaper
Cerut
651 88 Karlstad

Referenser

1. Högsta Domstolens dom i mål nr T4028-07 (pdf-fil)

2. Stenman L. Rennäringslagstiftningen i teori och praktik med Nordmalingsrättegången som belysande exempel. Karlstad University Studies 2009:15 (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-3711).

3. Stenman L. Bättre rätt till land och vatten i Lappland? Karlstad University Studies 2011:4

4. Mänskliga rättigheter – FN:s allmänna förklaring (http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=71&module_instance=6&action=pod_show)

5. Isaksson S. Renlagarna gör alla till förlorare. Svenska Dagbladet 110426, Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/renlagarna-gor-alla-till-forlorare_6115509.svd#after-ad). Svante Isaksson tillhör pionjärerna i den nutida debatten om samer och rennäring. Han har gett ut två böcker i ämnet. Artikeln publicerades dagen före domen i Nordmalingsmålet. När detta skrives (110509) fanns 64 kommentarer på tidningens nätupplaga. Några innehöll konventionell desinformation från lobbyister. Många vittnade dock om betydande insikter hos allmänheten. Sådana publiceringar hade varit otänkbara för bara några år sedan.

6. DN: ”Markägarna får finna sig i HDs beslut.” 110427 (http://www.dn.se/nyheter/sverige/markagarna-far-finna-sig-i-hds-beslut). Kort referat när domen i Nordmalingsmålet blev känd. På tidningens nätupplaga fanns 110509 44 kommentarer, många balanserade och kunniga.

7. Erfors E. Ren dumhet. Expressen 110428 (ida: http://www.expressen.se/ledare/1.2417584/eric-erfors-ren-dumhet).  Artikeln hade 110506 samlat 53 delvis kunniga och balanserade kommentarer. Eric Erfors invändningar mot domen är i första hand att den strider mot principen om alla medborgares lika värde och rättigheter.

8. Hull LO. Nordmalingsdomen en statlig beställning. Västerbottens-Kuriren 110507 (http://vk.se/Article.jsp?article=441015). Lars Ola Hull är jurist med fokus på europarätt. Han menar att domen i första hand befriar staten från skadeståndsanspråk från rennäringen men lägger den ekonomiska bördan på markägarna utan att kompensera dem. Av principiella skäl bör därför målet gå vidare till EU-domstolen.

9. Melin L. Missförstånd om Nordmalingsmålet. Västerbottens-Kuriren 110513 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=443241). Lars Melin var den ledande advokaten på samebyarnas sida i Nordmalingsmålet. Här framlägger han sin bild av processen under tiden 1992-2011. Det mest anmärkningsvärda i artikeln är uppgiften att professor Öje Danell, landets ende professor i renbruk, under ed betygat att antalet renar i Sverige inte ökat – och inte kan öka – under 1900-talet. Därnäst är det nästan absoluta förnekandet av renens skadegörelse i skog och mark anmärkningsvärt.

10. Larsson S. Sametinget tar inte sitt ansvar. Västerbottens-Kuriren 110521 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=445726&comment=true#comment). Sara Larsson är en av de yngre begåvade politikerna i Sametinget. I den här artikeln pläderar hon för att lagstiftningen kring samer och rennäring måste förnyas, så att Sametinget blir ett organ för samiskt självbestämmande.

11. Segerstedt R, Isaksson S. Jubel och dystra miner efter HD-domen. ”Samebyarna fick mer än de bad om”. Skogsland nr 19, 2011, sid 14. (pdf-fil)

12. Hägglund B. Landsbygdsministern bäddade för markägarförlust i HD. Skogsaktuellt 110525, Nr 5 (http://www.skogsaktuellt.se/?p=37861&pt=108&m=1422). Berth Hägglunds artikel är skickligt redigerad men viktiga partier är uteslutna av utrymmesskäl. Därför bilägges Hägglunds grundmanus (pdf-fil). En central passage lyder:
    
    Jag har talat med och varit tillsammans med ktare och undersökt tarminnehållet på slaktade renar och då funnit mest rester av lavar men även gran och tallbarr, bark från tall och blåbärsris, samt löv….
    
    Med detta bekräftar Hägglund Östen Lundbergs observationer, nu dokumenterade i skrift och videofilmade. Renen gör under vissa betingelser betydande skada på skog.

13. Hull LO. Samekonventionen löser inga problem.Västerbotten-Kuriren 110616 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=452826). Europarättsjuristen Lars Ola Hull pekar på en del svårigheter som kvarstår efter HD:s utslag i Nordmalingsmålet.

14. Jonsson H, Bonde F. Tjäna pengar på annans mark inte allemansrätt. Svenska dagbladet, Opinion 110623 (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tjana-pengar-pa-annans-mark-inte-allemansratt_6268040.svd).  Helena Jonsson är förbundsordförande, Fredrik Bonde chefsjurist vid LRF. Europarättsjuristen Lars Ola Hull har tidigare anklagat staten för att ha bevakat sina särintressen otillbörligt i Nordmalingsmålet. Nu anklagar han LRF för att ha svikit sina medlemmar genom att inte stödja målet vidare mot rättsprocesser i Strasbourg i EU. HJ och FB menar att utgången där är osäker, att Hull i första hand bevakar sina egna intressen som betald jurist, och att LRF söker konstruktivare lösningar för framtiden.

15. Hägglund B. Rennäring som gårdsbruk - framtid för ett hotat världsarv. Rondellen, Hälsa, http://www.rondellen.net/health28_swe.htm. Hägglund föreslår att rennäringen får sin anpassning till dagens samhälle genom en återgång till gårdsbruk inom stängsel (BHs referenser 2-11). Han rekonstruerar rennäringens och samekulturens historia i Sverige och ifrågasätter den gängse uppfattningen att de svenska samerna utgör ett särskilt urfolk (BHs referenser 12-17, 25, 27-31, 35). Med utgångspunkt från regeringens Budgetförslag 2008, kapitel 7, Politikområde samepolitik, räknar Hägglund ut samhällets direkta kostnader för rennäringen till storleksordningen 500-800 miljoner per år. Till det kommer skador på skog och mark i storleksordningen någon miljard årligen (BHs referens nr 21). Därtill orsakar renvallning på väg omkring 2000 personbilsolyckor årligen, så svåra att försäkringsbolagen blir inblandade (BHs referens nr 19). Anarki inom och utom samebyarna leder till psykiatriska sjukdomar bland renskötare (BHs referenser 24,25,31,32).

16. Lundberg Ö. Öppet brev – ren i gårdsbruk och Skogsstyrelsen i Naturbruksverk [kultur]? Rondellen 2009; 29. URL: http://www.rondellen.net/culture29_swe.htm. Lundberg är talesman för byamännen i Jävre i skrivandes stund. Byn tillhör inte samernas sedvanemarker (SOU 2006:14). Inte desto mindre har en sameby sedan 10-15 år börjat infiltrera och invadera byns skogar utan föregående samråd och medgivande från markägarna. Under de senaste åren har renarna varit i dåligt skick. Ett flertal ihjälsvultna renar har påträffats. Dessutom har Lundberg demonstrerat skador av betande renar på tall, gran och björk. Hans vittnesbörd stämmer med andras iakttagelser. Dessa problem har tidigare varit okända för rennäringens och skogsvårdens myndigheter. Lundberg har dokumenterat sina iakttagelser med video, som har visats i TV och kan rekvireras från Lundberg till självkostnadspris (osten.lundberg@allt2.se). Lundberg föreslår att de olika särintressena kring mark, miljö och naturresurser läggs i ett särskilt Naturbruksverk, där samtliga intressen är representerade. En huvudlinje i Lundbergs argumentering är att de flesta norrlänningar är lika mycket sameättlingar som dagens renskötare. Därför bör lika rättigheter och skyldigheter omfatta alla medborgare. Den moderna rennäringen domineras av avkomlingar efter invandrare österifrån för 100-150 år sedan. Dagens renskötare är svenska medborgare med svenska som första språk, engelska som andra språk, svensk utbildning och svensk kultur. De bör inte bli föremål för varken negativ eller positiv diskriminering.

17. Sandström H. Gårdsbruk i rennäring och skogsnäring – skogens odling är också en kultur [kultur]! Rondellen 2010; 30. URL: http://www.rondellen.net/culture30_swe.htm. Henrik Sandström förfäktar att odling, i förlängningen människans förmåga att byta varor och tjänster med varandra och på det viset höja sin levnadsstandard. Han understryker värdet av skogsodling för det svenska samhället, drygt en tiondel av landets produktionsvärde, förädlingsvärde och exportvärde. Författarens slutsats är att lönsamma kulturer ska odlas och skötas och skördas. Olönsamma odlingar, exempelvis rennäringen, borde struktureras om till nya lönsamma former, exempelvis gårdsbruk, eller läggas ner. De små odlarna har dock sitt eget kulturvärde som traditionsbärare, tankereserv och kompetensreserv inför framtiden, då många av dagens lönsamma odlingar kan behöva förändras för att överleva.

18. Norberg B. Indigenous people – hybrids are also humans?. Avsnitt i: “Crime and punishment – a fair basis of a well-do society”. (www.rondellen.net/health30_eng.htm)

19. Utsi LM. Lägg ner Rondellen (pdf-fil)! Lars Miguel Utsi är en av de mest framstående lobbyisterna och politikerna i den yngre generationen inom samernas toppskikt. Mailet skickades till Rondellens redaktionsråd 110614.

20. Norberg B. Öppet brev till Lars Miguel Utsi - rennäring, populärvetenskap, pressfrihet (pdf-fil)

---

Publicerad 2011-08-09