Gårdsbruk i rennäring och skogsnäring
Skogens odling är också en kultur!
 

• Sammanhang

• Skogens försörjningsvärde i folkhemmet

• Skogens forntid och framtid

• Rennäring som gårdsbruk

• Jakt, rovdjur, miljövård

• Diskussion

• Sammanfattning

Avsikten med det här inlägget är att beskriva skogens betydelse för Sverige idag, sätta in dagens bild i ett historiskt sammanhang och skissera några konstruktiva kompromisser för framtidens naturbruk, där skogen för Sveriges del utgör en bärande balk.

I ett tidigare inlägg som jag tvingades publicera i annonsens form försökte jag räkna ut vad de renbruksplaner som Svenska Samers Riksförbund (SSR) skisserade under 2009 innebar för skogsbrukarna inom min hemkommun Vindeln (6). SSR har i korthet synpunkter på hur skogsbrukarna ska plantera, röja, gallra, gödsla och skörda sina odlingar. Därtill ska skogsbrukarna bekosta samråd med rennäringen och dela vinsterna med den. För en liten hemmansägare med 100 hektar skogsmark motsvarar kraven en årlig pålaga om närmare 40.000 kronor.

Skogen är en av grunderna för Sveriges försörjning. Under år 2008 drog skogsexporten in 129 miljarder. Om vi grovt räknar med att varje anställd kostar en miljon årligen så skulle det innebära 129.000 årsarbeten. Skogsindustrierna räknar själva med att de står för cirka 12% av den svenska industrins produktionsvärde, förädlingsvärde, sysselsättning och varuexport (7).

Kultur betyder odling. Språkbruket har dock glidit dithän att endast olönsam odling numera kallas kultur. Jag hävdar fortfarande att en odling ska försörja sin odlare som huvudnäring eller bisyssla. Annars har kulturen bara ett musealt värde, en nostalgisk påminnelse om svunna tider.

En odling måste förvaltas och utvecklas om den inte ska förfalla. Skogens uppgift är inte i första hand att försörja en mångfald av parasiter från växtvärld, insektsvärld eller administration. Variation och arter bevaras om inte annat i de ytor som inte lämpar sig för rationell produktion.

Under de senaste 10.000 åren har landskapet påverkats av människan. Om människan lever av jakt, fiske och insamling – ett ideal och en historiebild bland flera ideologer inom dagens samekultur – kan markerna bara livnära en människa per kvadratkilometer (8). Ett rikare samhälle kräver rationellare försörjning.

Efter samlarstadiet har mänskligheten i stort sett levat av jordbruk och boskapsskötsel. När befolkningen har ökat, har skogen minskat till fördel för åker och äng, som producerar fler kalorier per ytenhet. När befolkningen minskar, breder skogen ut sig igen. Herdefolk lever på att byta varor och tjänster med bofasta grannar (8-11).

Sedan omkring 1950 har Sverige ”förbuskats”. Det betyder i klartext att skogen är i färd med att återerövra ängsmarker och betesmarker som inte längre används i aktiv boskapsskötsel.

Mycket av dagens naturvård är i själva verket en djupt konservativ kulturvård. Det gäller att stoppa utvecklingen mot en rationell markanvändning och bevara den landskapsbild som rådde i naturvårdarnas egen barndom.

Men är skogarnas expansion genom plantering eller naturlig återväxt negativ? Jordens befolkning är på väg in i tätorter. Där kan arbeten, utbildning och vård utvecklas. I tätorternas närhet kan livsmedel produceras i industriell skala genom intensiv drift i rationella och naturvänliga anläggningar. 

Tidens tecken tyder på naturkatastrofer, livsmedelsbrist och energibrist under två eller tre generationer framåt. Då räknar jag som släktforskarna med fyra generationer per sekel. Under de första 25 åren av ett människoliv konsumerar man föräldrarnas samlade produktion, under de sista 25 åren resterna efter sin egen produktion.

Skogens växt binder koldioxid i allt slags virke (jfr 6). Om de flesta träden får utveckla sig till grovt konstruktionsvirke för byggnader och broar, så binder skogen maximalt med koldioxid. Ur ekonomisk synpunkt är det rimligt att tro att skogen i framtiden blir folkhemmets mjölkko och spargris.

Under de senaste 60 åren har rennäringen expanderat med stöd av olika subventioner från samhället (1-3). Den försörjer ett par hundra renskötare, varav ett 100-tal håller sig ordinära löner - övriga är deltidsarbetare i renbruket.

Rennäringens expansion har lett till betydande olägenheter för odlare, trafikanter, naturintressen, demokrati, mänskliga rättigheter (1-3). Expansionen synes bygga på en informell och stegvis glidning i begrepp som urfolk och urfolksrätt. Därtill kommer en tänjning och glidning  i rättsbegrepp, rättsuppfattning och rättstillämpning (12).

I en modern demokrati med mänskliga rättigheter och välfärd (vård, skola, omsorg) är det orimligt att skapa en stat i staten, ett ”folk” som godtyckligt inkluderar och exkluderar övriga medborgare med glidande motiveringar, varav en del bär tydliga drag av rasism (jfr 1,10,11,13,14).

Ibland får man den uppfattningen att somliga debattörer föreställer sig att vi utrotat våra samer med virus och vapen. Ingenting kan vara felaktigare. Vi har fortplantat våra samer över rasgränserna, så att de flesta norrlänningar nu är sameättlingar, om de gör sig mödan att spåra sina rötter.

Som en samisk författarinna har sagt – man kan inte grunda en mänsklig etnicitet på ett boskapsdjur. Renen har aldrig varit så exklusiv för samerna som dagens påtryckare ger sken av. När mera givande näringar kom till Norrland i början av 1800-talet, strömmade samerna och sameättlingarna ut i de nya möjligheterna som öppnades.

Jag har själv sett den här utvecklingen i Vindelälvens och Umeälvens dalgångar (4,5,6). Jag upplever att andras vittnesmål bär sanningens prägel (1-3). Jag läser samma bild i tabeller och mellan rader i den konventionella forskningens dokument (10,11,13,14).

Dagens rennäring slår mynt av befintliga och planerade anläggningar. Samma sameby som ifjol ödelade skogarna kring Jävrebyn (2) begär i år mer än åtta miljoner i ersättning för förlorat bete genom vindkraftverken i den näraliggande Markbygden. Kravet ligger högre än samebyns årsomsättning i producentledet (15).

En stor olycka i svensk samekultur var dislokationen (ordagrant ur led), förflyttningen av östliga invandrare från Karesuando till sydsamiska områden i perioden 1920-1940. Med stöd av subventioner och svensk byråkrati drev nykomlingarna bort urinvånarna från deras rennäring, jaktmarker, fiskevatten (16).

De sydliga ”ursamer” som fortfarande bedriver historiskt ”gårdsbruk” hånas och förföljs av rennäringens nomenklatura (jfr 13), dessvärre ofta med stöd av svensk byråkrati och svensk lag (16,17).

Dagens renskötsel, som utförs med helikopter och alla typer av motorfordon, kan ifrågasättas (18), dels med hänsyn till renen men i än större grad på grund av förslitningen av den känsliga miljön. Den ursprungliga flytten mellan sommarland och vinterland gick förr för fot, nu med lastbil 

Mitt förslag är att samhället modifierar sitt stöd till dagens rennäring och begränsar användning av motorfordon och flyg vid jakt och renskötsel i terrängen. Istället borde samhället satsa på det traditionella renbruket på fjällnära gårdar, i samspel med naturturism och kulturturism.

En reformering av renbruket förutsätter att de samiska kollektiven privatiseras och att varje svensk medborgare skriven i renbetesområdet får registrera sig som same med rösträtt till Sametinget. Småskalig renskötsel är lönsam för alla, eftersom den som sämst producerar mindre förluster än den storskaliga och vittströvande renskötseln.

Jakt, rovdjur och miljövård

Just nu är vi inne i en fas då människor samlas i tätorter och det mesta av produktionen blir storskalig av rationella skäl (jfr 8). Det innebär inte att de småskaliga kulturarbetarna – de som driver fäbodar, det gårdsnära renbruket, de små jordbruken, de små skogsbruken – blir överflödiga. Tvärtom, de representerar mångfalden, den genetiska variationen, mänsklighetens och naturens sparkapital.

Den storskaliga produktionen gör storskaliga misstag. Därför är det skäl att låta de mindre odlarna överleva. De kan mycket väl representera framtiden. Men i dagens läge kan inte småskaligheten överleva i egen kraft. Den måste kombineras med exempelvis naturturism, kulturturism, avtalspension, ålderspension eller någon annan tillräcklig vinstgenerator.

På samma sätt representerar vilt och vildfisk naturens sparkapital, grundkonstruktionerna. De olika formerna av jakt och fiske är både naturvård och kulturvård. Naturen har en tendens att skapa monokulturer. Det är människan som skapar mångfalden genom att införa alternativa urval.

Jag konkretiserar mitt resonemang genom att peka på vildvargen, världens vanligaste rovdjur. Den tillhör samma art som tamvargen (hunden) och schakalen. Individer från dessa raser kan fortplanta sig med varandra och få livsduglig och fortplantningsduglig avkomma. Men det är människan som odlat hunden till en mängd olika ”raser inom rasen”.

Med det här resonemanget anknyter jag till Östen Lundbergs tanke om ett enhetligt, bantat och effektiviserat Naturbruksverk (2), som samordnar markanvändning och miljövård utifrån svenska folkets behov. I det sammanhanget är det viktigt att stärka den privata äganderätten och de små kulturarbetarnas ställning.

Den subventionsburna rennäringens intrång bland skogsodlingarna har redan berörts (1,2). Ett annat smygande intrång på våra marker är den moderna bärindustrin. Allemansrätten omfattar egentligen bara rätten att plocka bär för eget bruk på ostängslad mark, inte att med lejda arbetare plocka bär i industriell skala. Här har industriella intressen och myndigheter hand i hand tänjt på lagar och regler.

Men rovdjuren då? I dagens läge klarar de sig utmärkt, om jakt från motorfordon och flyg förbjuds för privatpersoner och företag, renskötseln inbegripen. Det här förslaget måste dock kombineras med en utvidgad skyddsrätt för folk och fä för att möjliggöra de små odlarnas kulturarbete.

Diskussion

Vår historia, i Norrland och i Sverige, är komplex och delvis dunkel (19). Trots försäkringar om att lapparna (samerna) är vårt urfolk, kan det idag inte visas några betydande skillnader mellan samer och andra svenskar (20). Dagens rennäring är belastad med olyckor och yrkesskador (20). En övergång till gårdsbruk utan långa transporter, terrängfordon och flyg minskar riskerna.

Trots allt går utvecklingen framåt. Renskötseln är inte längre tabu. Media belyser problemen ur olika synpunkter, ofta på ett insiktsfullt sätt (15,17,18,21). De föregående årens dissidenter får komma till tals (1,2, 21). Det börjar finnas en förståelse för lönsamhetskrav, även på renskötseln (22,23).

Sammanfattning

Det är viktigt att vi inte tappar försörjningsaspekten i kulturdebatten. Det moderna välfärdssamhället är bra. Det är dock inte en självklarhet. Vi måste byta varor och tjänster med varandra och med världen så att vi gör rätt för oss. Därför måste en del näringar som vuxit ur sin nisch, exempelvis dagens rennäring, få förändras eller försvinna. Andra kulturer är värda att slå vakt om, ifall de belastar medborgarna i övrigt i ringa eller måttlig mån.

 Henrik Sandström

Referenser

1. Hägglund B. Rennäring som gårdsbruk - framtid för ett hotat världsarv. Rondellen, Hälsa, vol 28, (http://www.rondellen.net/health28_swe.htm). Hägglund föreslår att rennäringen får sin anpassning till dagens samhälle genom en återgång till gårdsbruk inom stängsel (BHs referenser 2-11). Han rekonstruerar rennäringens och samekulturens historia i Sverige och ifrågasätter den gängse uppfattningen att de svenska samerna utgör ett särskilt urfolk (BHs referenser 12-17, 25, 27-31, 35). Med utgångspunkt från regeringens Budgetförslag 2008, kapitel 7, Politikområde samepolitik, räknar Hägglund ut samhällets direkta kostnader för rennäringen till storleksordningen 500-800 miljoner per år. Till det kommer skador på skog och mark i storleksordningen någon miljard årligen (BHs referens nr 21). Därtill orsakar renvallning på väg omkring 2000 personbilsolyckor årligen, så svåra att försäkringsbolagen blir inblandade (BHs referens nr 19). Anarki inom och utom samebyarna leder till psykiatriska sjukdomar bland renskötare (BHs referenser 24,25,31,32).

2. Lundberg Ö. Öppet brev – ren i gårdsbruk och Skogsstyrelsen i Naturbruksverk [kultur]? Rondellen 2009; 29. URL: http://www.rondellen.net/culture29_swe.htm. Lundberg är talesman för byamännen i Jävre i skrivandes stund. Byn tillhör inte samernas sedvanemarker (SOU 2006:14). Inte desto mindre har en sameby sedan 10-15 år börjat infiltrera och invadera byns skogar utan föregående samråd och medgivande från markägarna. Under de senaste åren har renarna varit i dåligt skick. Ett flertal ihjälsvultna renar har påträffats. Dessutom har Lundberg demonstrerat skador av betande renar på tall, gran och björk. Hans vittnesbörd stämmer med andras iakttagelser. Dessa problem har tidigare varit okända för rennäringens och skogsvårdens myndigheter. Lundberg har dokumenterat sina iakttagelser med video, som har visats i TV och kan rekvireras från Lundberg till självkostnadspris (osten.lundberg@allt2.se). Lundberg föreslår att de olika särintressena kring mark, miljö och naturresurser läggs i ett särskilt Naturbruksverk, där samtliga intressen är representerade. En huvudlinje i Lundbergs argumentering är att alla norrlänningar är lika mycket sameättlingar som dagens renskötare. Därför bör lika rättigheter och skyldigheter omfatta alla medborgare. Den moderna rennäringen domineras av avkomlingar efter invandrare österifrån för 100-150 år sedan. Dagens renskötare är svenska medborgare med svenska som första språk, engelska som andra språk, svensk utbildning och svensk kultur. De bör inte bli föremål för varken negativ eller positiv diskriminering.

3. Norberg B. Indigeneous people – a political confounder. Avsnitt i ”Reasons for reading Bible and Koran – antisemitism, christophobia and islamophobia” [culture]. Rondel 2009; 29. URL: http://www.rondellen.net/culture29_eng.htm. Norberg menar att en modern stat inte kan bygga på ras, religion eller språk. Det är historia, traditioner och lagstiftning som gäller. “Land skall med lag byggas.” I sammanhanget utgör demokrati och mänskliga rättigheter en bättre värdegrund än uttalanden från FN-organ, som domineras av feodala och kommunistiska diktaturer.

4. S:son Wigren C, Sandström H. Skogsbruk i fjällkanten – Tärna-Stensele Allmänningsskog. ISBN 91-88675-38-6, Ord & Visors Förlag, Skellefteå 2001, www.ordvisor.com).

5. S:son Wigren C, Sandström H. Skogen vi ärvde - Sorsele Övre Allmänningsskog, ISBN 91-88675-40-8, Ord & Visors Förlag, Skellefteå 2001, www.ordvisor.com).

6. Sandström H. Renbruksplaner – hot mot skogsbruket [annons]? Rondellen 2009; 13. URL: http://www.rondellen.net/ad13_swe.htm

7. Faktauppgifterna är hämtade från Skogsindustriernas hemsida 20100414 (www.skogsindustrierna.org).

8. Emanuelsson U. Europeiska kulturlandskap. Hur människan format Europas natur. Forskningsrådet Formas, Stockholm 2009.

9. Carl von Linnés Lappländska resa. Natur och Kultur, Stockholm 2004. ISBN 978-91-27-09971-5. På sin lappländska resa 1732 mötte Linné redan den 17 maj sju svensktalande renskötare med ett 70-tal djur vid kusten norr om Hudiksvall. I Lycksele lappmark och i Luleå lappmark behövde dock renskötarnas barn stödundervisning i svenska. De här renskötarna levde i samspel med den bofasta befolkningen, mjöl och rovor mot renost.

10. Lundmark  L. Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångstsamhällets övergång till rennomadism i Luleå Lappmark. Akademisk avhandling, Umeå 1982. ISBN 91 85-118-680. Av Tabell I på sidan 42 framgår att i Luleå lappmark fanns endast ett drygt 100-tal lappar i perioden 1553-1582. Likadant var det i stort sett under de första decennierna in på 1600-talet (Tabell VI, VII, sid 210). Varje sames renhjord var i storleksordningen 10-30 djur. Lundmark ger inget jämförelsetal om övriga invånare i området. Som jämförelse kan nämnas att i Umå Lappmark bodde år 1556 totalt  242 personer, varav 165 lappar. År 1608 hade lapparnas antal ökat till 192; de ägde då 566 renar (Svante Isaksson, ”Ingen frid i Fjällen”, Skellefteå 1999, sid 107-110).

11. Lundmark L. Stulet land. Svensk makt på samisk mark. Ordfront. Stockholm 2008.

12. Stenman L. Rennäringslagstiftningen i teori och praktik med Nordmalingsrättegången som belysande exempel. Karlstad University Studies 2009:15 (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-3711).

13. Åhrén C. Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. Doktorsavhandling, Institutionen för Kultur och Medievetenskaper, Umeå Universitet, 2008.

14. Nordin G. Äktenskap i Sapmi. Giftermålsmönster och etnisk komplexitet i kolonisationens tidevarv, 1722-1895. Doktorsavhandling, Institutionen för Idé och Samhällsstudier, Umeå Universitet 2009.

15. Andersson C. ”Vindkraftsindustrin hotar renskötseln”. Dagens Industri, tisdag 13 april 2010. ”Samers krav totalsågas av vindbolagen”. Dagens Industri, onsdag 14 april 2010. Camilla Andersson arbetar med en klassisk journalistisk teknik, där den intervjuade själv får presentera sin situation och sitt problem, exempelvis: ”Jag har aldrig haft tid med kärleken. Har man 12 barn och en försupen krake till karl hinner man inte med kärleken”. Först får samebyns talesman berätta om sin oro för sina barns framtid. Nu betar renarna på Kyrkholmen i Piteå, mellan E4 och ett industriområde. De 450 kvadratkilometer (t.ex 10 x 45 km) som vindkraftsparken vill ha motsvarar en fjärdedel (?) av samebyns betesmarker. I nästa artikel replikerar vindbolagets språkrör att samebyns krav ligger långt över samebyns årsomsättning i producentledet, en vana som även andra samebyar har i förhandlingar med vindbolag. Samernas jurist Björn Linder erinrar att enligt FNs urfolksdeklaration ska urfolk bli delaktiga av vinsten vid exploatering. Här har vi ett exempel, där samebyns årsomsättning är åtta miljoner kronor i producentledet, och där kraftbolaget erbjudit fem miljoner i årlig ersättning för en fjärdedel (?) av betesmarkerna. Under 200 år har dessa sameättlingar blivit delaktiga av exploateringarna i området i form av vägar, järnvägar, skogsodling, gruvor och vattenkraft på samma villkor som övriga medborgare – eller bättre. De har fått svensk utbildning, svensk vård och svenska karriärer. De har svenska som första språk och engelska som andra språk. Det vore intressant att veta om en enda aktiv renskötare i den här samebyn kan föra ett samtal på samiska. Merparten av ättlingarna till den här samebyn har idag sin försörjning utanför rennäringen. Inte desto mindre går Svenska Samers Riksförbund, Sametinget och Nordiska Samerådet till FN med det här ärendet. Det är min mening att synen på urfolk måste arbetas om så att de får en rimlig andel av sitt samhälles produktion, uttryckt som vård, skola, omsorg och arbete på samma villkor som övriga medborgare. Däremot är det orimligt att godtyckligt utnämna en grupp till urfolk och koppla detta begrepp till metariella fördelar, som i sak innebär att gruppen snyltar på övriga medborgare. Camilla Anderssons reportage är lysande. Det kräver dock kunskaper och eftertanke för att förstås – rennäringen är på väg in i nya luftaffärer.

16. De metoder som svensk byråkrati och Vapstens Sameby använde för att tränga undan ursamerna i Västerbottens fjäll kan spåras i dokument som 1930 års Lapputredning (TS1930), ursamernas skrivelse till Kammarkollegium 1971, Dnr 1405,1410/71, och Jordbruksdepartementet 19730319 (TS1973), samt i polisförhöret i mars 1982 med Nicolaus Utzi, som tidigare var dräng i Vapstens Sameby (TS1982).

17. Fernqvist F. Hon förbjuds registrera renmärke. Sveriges Radio, P1, fredag 19 mars 2010. Frida Fernqvist berättar om hur Linn Fjällström, dotter till Martin Israelsson, förbjuds att registrera renmärke, att äga renar och bedriva renskötsel inom Vapstens Sameby. Reportaget utlöste en intensiv debatt där till exempel frilansjournalisten och företagaren Anneli Kråik från Björkvattnet i Tärnaby deltog.

18. Flera hundra renar har drunknat. DN091113 (http://www.dn.se/nyheter/sverige/flera-hundra-renar-har-drunknat-1.993780#). Under en renflytt i Jokkmokksfjällen drevs en hjord på 3000 renar över sjön Kutjaure med helikopter och skotrar. Isen brast och omkring 300 renar drunknade. Den artikel från TT som återgavs av DN gav upphov till mer än 70 kommentarer på DNs nätupplaga. Om redaktionen vårdat debatten torde inläggen avspegla opinionen bland rennäringens  lobbyorganisationer, bland rennäringens myndigheter och bland allmänheten.

19. Baudou E. Den nordiska arkeologin - historia och tolkningar. Stockholm 2004.

20. Hassler S. The health conditions in the Sami population of Sweden 1961-2002. Causes of death and incidences of cancer and cardiovascular diseases. Doktorsavhandling, Umeå Universitet, 2005.

21. Larsson MJ. Nu avgörs samernas framtid. DN 20100418 (http://www.dn.se/nyheter/sverige/nu-avgors-samernas-framtid-1.1079114). En bra och balanserad artikel om ställningen i Nordmalingsmålet vid denna tidpunkt.  Artikeln kompletteras med 95 kommentarer från läsarna som ger en intressant inblick i de tankelinjer som korsas.

22. Johansson S, Lundgren NG. Vad kostar en ren? En ekonomisk och politisk analys. Rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Ds 1998:8. Rapporten kan beställas från Regeringskansliet eller Finansdepartementet. Den är lågmäld, lättläst och allmänt njutbar. Siffrorna är från början av 90-talet. Då fick samhället satsa 6,50 kronor för att få tillbaka 1 krona från rennäringen. Nu beräknas kostnaden ha stigit till 10-15 kr per enkrona.

23. Roturier S. Managing reindeer lichen during forest regeneration processes. Linking Sami herders knowledge and forestry. Dissertation. Faculty of Forest Sciences, Department of Forest Ecology and Management, Umeå, and Department of Ethnobiology and Eco-anthropology, Paris, Swedish University of Agricultural Sciences, Umeå 2009.

Publicerad 2010-05-13