När jag tenterade medicin i Lund för 40 år sedan hade jag tur. Min tentamenspatient hade perniciös anemi med alla lärobokens kliniska symptom och blodbilden gick inte att ta miste på. Uttalad perniciosa var mycket vanlig på den tiden. Som kandidat på kirurgiska kliniken fick jag assistera vid flera operationer enligt Billroth, vilka ofelbart ledde till B12-brist. I Kristianstad hade vi många fall av perniciös anemi på 1960-talet beroende på att dynt i fisk från Ivösjön ledde till infestation med binnikemask. Vitamin B12 bestämndes på den tiden med hjälp av grönalgen Euglena Gracilis. Tekniska problem gjorde att vi ville undersöka möjligheterna att använda bestämning av metylmalonsyra i urinen för diagnostik av B12-brist. Tolv friska personer utsöndrade alla under 5 mg metylmalonsyra i en dygnsmängd urin, liksom 10 patienter med serum B12 över 70 pg/ml. Hos 21 patienter med värden under 70 pg/ml hade 18 förhöjt MMA i urinen. De här fynden använde vi kliniskt i ett hundratal fall i Skåne, men det skulle dröja flera decennier, innan det blev allmänt accepterat att använda bestämning av metylmalonsyra i serum som cellnära markör för tidiga stadier av brist på vitamin B12. Problemet är bara att vi ännu inte vet om undersökningsresultaten är ospecifika eller om orsaken är subklinisk brist på vitamin B 12.

Referens