Denna artikel var införd i nr 3 av Rondellen (2000-03-27)
Polyneuropathi kallar vi det tillstånd där många, kanske t o m alla, nerver i kroppen är påverkade av en sjukdom. Orsaken kan vara en infektion (poliomyelitis anterior akuta är det viktigaste exemplet), en immunologisk reaktion på en virusinfektion som vid Guillain- Barrés sjukdom, en toxisk effekt ( t ex alkohol, bly), genetisk orsak (familjär amyloidosisk polyneuropathi, Skelleftesjukan), metaboliska rubbningar (diabetes), bristtillstånd (t ex B12-brist).
Lesionen kan röra sig om en diffus sjukdom i nervens hela förlopp (axonal neuropathi), men lesionen kan också röra sig om multipla fokala förändringar utefter nervens förlopp (som också finns vid Guillain-Barrés sjukdom och diabetes).
Den avancerade polyneuropathin utmärker sig av
Gemensamt för alla polyneuropathier är att effekten på funktionen är proportionell mot den perifera nervens längd. Sensibilitetsnedsättningen för alla kvaliteter blir därför mer uttalad ju längre perifert man kommer. Detta gäller också proprioceptionen; de vegetativa effekterna blir starkare ju längre perifert man kommer, liksom den muskulära paresen.
När det gäller att spåra en tidig polyneuropathi ska man alltså söka tecknen så långt perifert som möjligt. Det enklaste sättet att göra detta är att undersöka proprioceptionen i stortån, som är innerverad av kroppens allra längsta nervfibrer. Det finns proprioceptiva känselkroppar framför allt i och kring lederna. Stortåns phalango-interphalangialled (PIP-leden) är utmärkt lämpad för detta.
Vi tror oss veta att vibrationssinnet går i (eller parallellt med), de proprioceptiva banorna och stämgaffeln erbjuder ett enkelt verktyg för att pröva detta. Stämgaffeln ska vibrera med 64 hertz och vara försedd med tyngder på skänklarna, vilket gör att
Stämgaffeln anslås lämpligen med reflexhammaren, varvid man undviker att få en massa klirrande övertoner. Genom att först placera stämgaffeln på patientens bröstben kontrollerar man att patienten har uppfattat vilken sensation det är han ska rapportera.
Efter att ha anslagit stämgaffeln håller man stämgaffeln lämpligtvis mellan sin tumme och pekfingret med skaftet vilande mot det egna pekfingrets yttersta PIP-led. På det sättet har man själv uppfattning om vilken vibrationsstyrkan är i varje ögonblick.
Man sätter stämgaffeln mot stortåns yttersta PIP-led och frågar patienten om han upplever en vibration. Gör han det låter man stämgaffeln vara kvar och ber patienten rapportera när vibrationen försvinner. Skulle vibrationssinnet vara nedsatt kollar man också över malleolen, knäskålen eller crista iliaca ventralis för att få en uppfattning om hur högt upp man kan registrera ett nedsatt vibrationssinne.
Även hos en ung och helt frisk person upplever patienten att vibrationen i stortån upphör tidigare än för undersökaren med sitt pekfinger. Med tilltagande ålder uppfattar man vibrationen allt sämre. Det krävs en viss erfarenhet för att bestämma om detta är ett tecken på en polyneuropathi eller skall betraktas som ett normalt åldersfenomen. På malleolen upplever man normalt vibrationströskeln ungefär som på undersökarens pekfinger. Är vibrationskänsligheten nedsatt eller upphävd också på malleolen går man vidare upp till patella och crista iliaca ventralis
Många nöjer sig med att patienten känner den allra starkaste vibrationen, men man utnyttjar inte stämgaffelns möjligheter med mindre att man undersöker tröskeln för vibrationens försvinnande. Ur sinnesfysiologisk synpunkt hade det varit lämpligare att börja med 0-vibration och sedan notera när man först känner vibrationen. Så fungerar emellertid inte en vanlig stämgaffel, men med hjälp av en s k biothesiometer kan man gradvis förändra vibrationsstyrkan upp och ner och kvantitativt fastställa vibrationströskeln på ett mycket exaktare sätt.
Undersökning med stämgaffeln är sannolikt det enklaste sättet att fastställa en tidig perifer nervskada vid t ex diabetes eller B12-brist. Men metoden är ju dock endast semikvantitativ.
Holmberg CG, Jönemar B, Nordén Å, Stålberg K-G, Tryding N.Methylmalonic acid excretion and serum vitamin B12. Scand J Haematol 1966; 2:399-403
Denna sida uppdaterades 2000-07-21