Så vill vi bli citerade:
Norberg B. "Envar sin egen doktor" - ägare, brukare, betjänt
[hälsa]. Rondellen 1999;1. URL: http://www.rondellen
Nej, Gillis, det är inte sant! Det strider mot etik och ägarrätt. För övrigt har
patienten alltid rätt. ”Lyssna till patienten; han berättar diagnosen för
Dej!” Dessutom äger Du svensk sjukvård i Din egenskap av svensk medborgare.
Ja, jag vet. Du är en minoritetsägare, knappt en åttamiljondels andel. Men ändå lika
stor ägare som jag eller statsministern. Det lönar sig knappast att skälla på
politikerna. Vi tillsätter dem själva och har således de politiker vi förtjänar.
Du antyder alltså att jag har hälsofördelar genom att jag arbetar i hälsovården?
Det beror nog mer på hur mycket eller litet jag kan, och hur väl eller dåligt
jag använder mina kunskaper.
Var det en tanke med tuggmotstånd? Vi kan väl tänka som forskare och se på ett
”kontrastmaterial”.
Krögaren har närmare till köttgrytorna och flaskorna än den betalande gästen. Men det
är inte alla krögare som äter och dricker hälsosammare än sina gäster.
”Jag har gått ner 5 kilo i vår. Det är bara att följa Socialstyrelsens
anvisningar. Det viktigaste är att man kommer rätt in i dagen med en rätt frukost
– ett torrt wienerbröd, tre baljor svart kaffe, och fem fullkornscigaretter!”
Många läkare aktar sig för sjukvården i det längsta. Andra tar ut döden i förskott
genom att i oträngt mål tugga tabletter med marginell skyddseffekt och påtaglig
försämring av livskvaliteten. Men visst väljer jag tandläkare och läkare med en viss
omsorg, om situationen är sådan att jag kan påverka valet.
Vi kan ju börja med specialfallet att brukaren av hälsovård, vårdkonsumenten, kort
sagt patienten är läkare. Jag tror att det samlade vittnesbördet från läkarkåren är
att läkaren är en besvärlig patient som ofta kommer snett in i produktionslinjerna och
drabbas av fler komplikationer än genomsnittspatienten.
Om en läkare själv drabbas av krämpor, verkliga eller inbillade? Blir man tillräckligt
dålig, förlorar man allt inflytande över processen. Anhöriga, grannar,
förbipasserande, ambulanspersonal tar över och gör vad de anser att situationen
kräver.
Om man blir måttligt krasslig, så hinner man fundera, undersöka, provmedicinera. Ibland
går det bra och ibland går det inte bra. Relationen mellan patienten och läkaren är i
grunden relationen mellan beställare och betjänt. ”Allt är Dig lovligt, men inte
allt är Dig nyttigt.”
Läkaren är den medicinske rådgivaren, den som hjälper patienten att värdera sina
problem och välja till egen fördel i utbudet av åtgärder.
I det här sammanhanget bortser vi alltså från de specialister som motsvarar arbetaren
vid det löpande bandet, den som tänker en tanke eller gör ett handgrepp 20 gånger per
dag.
Säkerligen är en sådan specialist effektivare än den som tänker och gör en gång om
året – förutsatt att problemet lämpar sig för hans tanke och handgrepp. Men i det
här sammanhanget är det den allmänna analysen och sorteringen vi behandlar.
Samspelet mellan läkare och patient är i grunden ett samspel mellan självständiga
personer, som mellan Sherlock Holmes och Watson eller mellan Bertie Wooster och Jeevis.
Genom nyckfulla omständigheter kan vem som helst av dessa fyra grundroller, personae,
sitta i patientens sits eller i läkarens stol.
Ägarens roll? Eftersom vi själva äger och styr sjukvården genom valda ombud och
handplockade tjänstemän, så vet vi alla målet – åt var och en vad han behöver,
så fort och enkelt som möjligt. Den raka linjen är i regel kortast.
Vår makt som ägare är så stor att vi delvis måste skydda oss för oss själva genom
starka fackföreningar.
Alla ägarfrågor är inte enkla. På 50-talet liftade jag mellan Hallsberg och Sundsvall
med en specialist. När en lyftkran stannade någonstans i Sverige, ringde man honom.
Sedan körde han på smala och slingriga vägar en asfaltbubbla – eldbegängelse
ingick – i maxfart till kranen.
Specialisten arbetade strukturerat, som en god läkare. Han hade lyssnat till
sjukhistorien och visste att han bara behövde skrapa lite med sin pennkniv i översta
länken på kranen i Sundsvall. Men talade han om det i telefon istället för att själv
köra dit som en kamikadzepilot, så kunde han inte skriva ut den bautaräkning som han
behövde till nästa kranstopp.
Problemet med att vänta på dyra specialister har inte varit unikt för privat
förvaltning i Sverige. Uner 30 år hade flygvapnet en tekniker som flög längs landet
med lön och traktamente och dunkade näven i motorn på tredskande plan i stället för
att tala om tricket per telefon.
Kontentan är, Gillis, att det inte är så stor skillnad mellan en patient som själv är
läkare och en modern välutbildad patient utan läkarexamen. Men visst kan patienten utan
läkarutbildning ha en viss glädje av insyn i konsultationen som teknik och process.
Vad det handlar om är i stor utsträckning att lära känna sig själv och anpassa sig
till sina egna förutsättningar och till de yttre omständigheter som råder, inte att
förfalla till slentrianmässiga administrativa eller kemiska ritualer.
Bo Norberg
Kontrastlitteratur
Veblen T.The theory of the leisure class (1899).
Berne E. Games people play (1964).
Harris T. I´m OK, yo´re OK (1969).
Moxnes P. Hjältar, häxor, horor och andra djuproller i mänskligt samspel (1995).
Denna sida publicerades 1999-10-01