Så vill vi bli citerade:
Hägglund B. Rennäring som gårdsbruk – framtid för ett hotat världsarv [hälsa]. Rondellen 2008; 28. URL: http://www.rondellen.net

Rennäring som gårdsbruk

Framtid för ett hotat världsarv
 

Redaktionell bakgrund  Berth Hägglund föddes 1934 i Nordmaling. Under perioden 1958-1993 arbetade han som vägmästare i olika delar av landet. Parallellt därmed var han jordbrukare och skogsbrukare. Under perioden 1979-2006 satt han i Nordmalings kommunstyrelse, först för folkpartiet, senare för kristdemokraterna. Han arbetar fortfarande i jord, skog och föreningsliv. Under senare år har han gjort sig känd som en konstruktiv samhällskritiker, i synnerhet kring frågor som rör naturresurser, demokrati och mänskliga rättigheter. (Bild: ”Släktingar emellan”- kvarlevorna efter hund som mött varg. Hund och varg är två raser inom samma art (1). Foto: Lena Jansson)

Ett knäckt kommunikationsförbud!
Jag är jordbrukare och skogsbrukare på en gård som brukats av släkten i 10 generationer. I mina närmaste generationer har vi inte sett renar på våra marker mellan 1890 och 1960. Visst, det förekom enstaka berättelser om renar som drivits till slakt och försäljning vid kusten under de senaste 150 åren. Men mer än så var det inte.

När den nutida rennäringen började expandera efter 1960 och renar började beta på våra gräsvallar och tallhedar varsnade vi inte faran. När vi började protestera mot förstörelsen av gröda och skog, hade den nya historieskrivningen och dess påtryckare redan fått grepp om vårt samhälles nomenklatura, politiker, ämbetsmän, kulturarbetare. Nu ligger vi i osäkra och dyrbara rättstvister om våra ärvda marker.

När vi började opponera oss mot rennäringens intrång, kränkningar och förstörelse av våra odlingar var vårt läge näst intill hopplöst. Administratörer, rättsväsende och kulturarbetare slog dövörat till. Vi skälldes för rasister, rättshaverister och kolonisatörer.

Nu har läget ljusnat betydligt. De populärvetenskapliga artiklarna av Hägglöf på svenska och Norberg för ett internationellt forum har brutit det kommunikationsförbud som omgärdade rennäringen (2-6). Tidningar och tidskrifter med de kunnigaste medarbetarna börjar så smått publicera även markbrukarnas inlägg, i enstaka fall även som debattartiklar. Opinionsbildningen har glidit över i ett mera balanserat läge, där båda sidor ibland får komma till tals.

Artiklarna av Hägglöf och Norberg förefaller att ha tålt de gångna årens kritik väl (2-6). Man skulle kunna förtydliga deras analys genom att poängtera att renen förstör växande skog genom att trampa och feja, inte genom att äta. Avkomlingarna efter de invandrade renskötarna från Ryssland dominerar rennäringens kollektiv i kraft av sina stora hjordar; rösträtten grundas på antalet djur, inte på antalet människor. I antal renskötare dominerar fortfarande avkomlingar efter svenskar.

Min avsikt är nu att uppdatera Hägglöfs och Norbergs arbeten (2-6) med kompletterande källor och nya material, presenterade i en mer lättläst och folklig stil. Både Hägglöf och Norberg omplanterades till asfaltblommor i sina tonår. På många decennier har de inte känt på eget skinn vad det innebär att leva granne med renskötare. Delar av de här tankarna har jag presenterat i andra sammanhang (7-10), exempelvis i Land.

Rennäringens historia återupptäckt!
Det är ingen djärv gissning att den nomadiserande boskapsskötseln sett sina bästa dagar i skarven mellan mänsklighetens samlarstadium och det postindustriella samhället; den kräver för mycket mänsklig och fossil energi i förhållande till sin avkastning. Den storskaliga oljedrivna nomadiseringen i Sverige 1950-2010 kommer att framstå som en bisarr parentes, uppblåst av statliga stöd (jfr 2-6).

Om jag förstår rätt var Norberg den förste i modern tid att föreslå en återgång till rennäring som gårdsbruk (6); i sin argumentering utgick han från jämlikhet medborgare emellan, demokrati, mänskliga rättigheter, behovet att lösa konflikter och spänningar med fredliga medel.

Norbergs förslag fick stor uppmärksamhet i den lokala tidningsfloran (11), med enstaka ekon från rikspressen. Argumenteringen är enkel. Från 1500-talet och framåt är nästan alla norrlänningar, många andra svenskar och åtskilliga utlänningar avkomlingar till svenska renskötare (lappar, samer). Vi vet nämligen att under de senaste 500 åren har renskötare rört sig och bott mellan kust och fjäll i hela Norrland (12-17). Det är rimligt att tro att dessa renskötare fortplantade sig där de bodde och vandrade.

Det är instruktivt att följa Linné på hans lappländska resa (12). Han startade från Uppsala den 12 maj 1732 och kom tillbaka dit den 10 oktober. I Sverige följde hans rutt i huvudsak nuvarande E4 till Haparanda och sedan längs östra stranden av Bottenviken och Bottenhavet till södra Finland. Han gjorde två längre utflykter västerut, till Lycksele lappmark 30 maj till 8 juni och via Lule älv över fjällen in i den nordnorska skärgården 25 juni till 30 juli.

Redan den 17 maj mötte Linné en renhjord om ett 70-tal djur, åtföljda av sju renskötare, vid Hälsinglands kust, Jättendal några mil norr om Hudiksvall (12). Renskötarna ”sade sig här vid havssidan vara födda och här vilja dö, talade god svenska”. I Lycksele lappmark och norröver behövde dock lapparnas barn undervisning i svenska (12,17).

I Linés generation har vi var och en omkring 2000 män och kvinnor i vårt släktträd, varav i bästa fall 46 är kromosomgivare, resten nödvändiga transportsträckor; antalet stamfäder fördubblas i varje släktled bakåt. Med den folkblandning som varit är vi alla avkomlingar till våra svenska renskötare (lappar, samer). Vi är förstås också avkomlingar till de finnar, kväner, svear, gutar och balter som kultiverade våra bygder.

En mänsklig etnicitet bygger inte  på ett yrke eller ett boskapsdjur utan på historia, språk och kultur. Det var inte renen som byggde upp folkhemmet med dagens vård, skola och omsorg. Det startade med freden, vaccinet och potäterna i början av1800-talet. Det familjenära jordbruket och skogsbruket ledde till en storartad befolkningsutveckling. Det fortsatte med gruvor, vattenkraft och kunskapsindustri

Rennäringen hängde inte med i utvecklingen. Av alla boskapsdjur har renen den sämsta avkastningen. Undan för undan ersattes bondgårdarnas renflockar av får, getter, grisar, kor, häst. Rennäringen kunde inte överleva som enskild näring, ett privat familjeföretag, ett lappskatteland. Därför ersattes de näringsbedrivande och självförsörjande  renskötarna med kollektiv (lappbyar, samebyar) omkring 1890 (2-6, 12-17).

Rennäringens verkliga kostnader!
Rennäringens reella kostnader för övriga medborgare är föremål för debatt. I perioden 2003-2006 beräknade Hägglöf och Norberg dessa kostnader till mellan 200 och 300 miljoner årligen (2-6). Den grävande journalisten BertOlof Brännström på Västerbottens-Kuriren kom nyligen fram till 111 miljoner per år (18).

Säkert är att från dessa anslag var det bara 108 renskötare som år 2004 höll sig en årsinkomst över 160.000 kronor (18). Om Brännströms siffror  är riktiga, så nådde bara en femtedel av samhällsstöden fram till renskötarna och beskattades som inkomst.

Brännströms artikel är, som oftast, välskriven med redovisning av svårigheter, felkällor och alternativa tolkningar (18). Inte desto mindre tror jag att verkligheten är värre, långt värre (8-10).

Jag utgår från regeringens Budgetförslag 2008, kapitel 7, Politikområde samepolitik, och summerar delposterna till 281 miljoner kronor för budgetåret (8-10). Utanför de kostnaderna ligger olika ersättningar från energiproducenterna, uppskattningsvis 100 miljoner koronor per år. Inte heller redovisar Budgetförslag 2008 försäkringsbolagens utgifter för personbilar skadade i krockar med ren, omkring 50 miljoner årligen (19). Till detta kommer bilisternas självrisker och personskador.

Det är således rimligt att tro att rennäringens direkta kostnader ligger över 500 miljoner kronor årligen. Man kan också formulera det som att en aktiv renskötare kostar övriga medborgare 2-4 miljoner kronor per år. Om väder och vind hindrar renskötare att producera dessa förluster för övriga medborgare, så begär de ersättning till stödutfodring och andra åtgärder. Detta är ett nytt grepp. Det klassiska konceptet är att den som inte sår så att han får skörda inte heller ska äta.

Man kan räkna på olika sätt. En mera allsidig analys gjordes av en statlig utredning för drygt 10 år sedan (20); rennäringen gav tillbaka en krona för satsade 6:50 i den perioden. Det är inte troligt att våra kostnader för rennäringen sjunkit sedan dess. Till de direkta kostnaderna ovan kommer indirekta kostnader för skador på mark, skog och andra näringar.

Den största skadan gör rennäringen på åkrar, gräsvallar och skog. Skogsskadorna har blivit föremål för forskning (21). Jag konkretiserar med en kalkyl. Om två plantor förstörs per år i den tredjedel av landet som rennäringen gör anspråk på, så motsvarar produktionsbortfallet 500 miljoner kronor. Totalt torde det röra sig om mångdubbla belopp, alltså fler skadade plantor än två per hektar.

I verkligheten är rennäringens skador på gröda och skog fläckvisa. En åker, en gräsvall eller en skogsplantering kan bli totalförstörd. I princip är renägarna ersättningsskyldiga. Men som gäldenärer är de lättflyktiga och svårfångade (jfr 22). Det vet vi som suttit i förhandlingar med dem några årtionden.

I Norrland finns ungefär 900.000 människor, de flesta ”hybrider” med ett antal renskötare i släkten räknat från 1500-talet och framåt. Ett drygt 100-tal renskötare utger sig för att vara mer ursprungliga än andra. Detta leder till bisarra resultat. Mindre än 10 renskötare i Vapstens Sameby, ättlingar till invandrade ryssar för 100 år sedan, blockerar skogsskörden för 1500 ättlingar till svenska samer med många hundra år på orten (22-25).

Villkoren för den nutida rennäringen är så olyckligt utformade att ersättningen för trafikdödade renar är 2-3 gånger lönsammare än slakt. Det är bara att skära öronen av en trafikdödad ren. Sedan får man en generös schablonersättning baserad på ett fiktivt köttvärde utan fortsatt vård, försörjning, transport och slakt. Följaktligen bussas renarna med lastbil  till platser där de kan drivas under malmbilar, tåg eller annan nyttotrafik – ”säg E4, det räcker”(jfr 11,18,19). Sedan försäkrar renskötaren i tidningarna att det är de värdefullaste avelsdjuren som gått åt.

Vad jag försöker förklara är att den nutida rennäringen utarmar Norrland och trycker undan andra näringar. De renar som lugnt står kvar på E4 och E12 och andra huvudleder när en vanlig bilist önskar komma fram, dessa osjäliga djur säges vara utomordentligt känsliga för skidbackar, gruvdrift, skogsvård, vindkraftverk, grustäkter. Renägarna kräver samråd. Renarna lugnar sig inte förrän renägarna fått ordentliga rojalties (jfr 23).

Rennäringen har utvecklats till en av de organisationer som parasiterar på andra näringar. I motsats till exempelvis Green Peace och andra ”ideella” organisationer är rennäringen en statlig verksamhet. Renarna och renskötarna är bärare av de anslag som försörjer ett stort antal tjänstekvinnor och tjänstemän på länsstyrelser, Skogsstyrelse, Naturvårdsverk, naturvårdsföreningar, Sameting, non-governmental organizations (NGO) mot diskriminering och rasism (jfr 7,23-25) 

Vi lever av naturen genom olika kulturer. Samhället har ett legitimt behov att samordna markresurser, kommunikationer och näringar genom rationaliseringar, sammanslagningar och – där så är lämpligt – privatiseringar. Grundbetydelsen av kultur är nämligen odling. En död kultur är en odling som inte längre försörjer sin odlare. Inte desto mindre kan kulturen fortfarande ha ett musealt eller historiskt värde.

En levande samisk kultur!
Rennäringen kan inte bära en levande samisk kultur – den kan inte ens bära sig själv (25,26). Håkan Jonsson framhåller att det bara är ett 50-tal renskötare som idag håller sig en ordinär inkomst av rennäring (25). Av det skälet uppfattar jag den nuvarande samenationalismen som en ogenerad fastighetsspekulation, ett försök av några invandrade klaner att ta över fastighet Norrland för egen del (27). Det är glädjande att även många registrerade samer utanför rennäringen nu reagerar och söker en dialog med det svenska samhället (25,28).

Min kritik mot det nationalistiska draget i dagens samiska kultur bygger på att denna nationalism är ohistorisk och osann (25,27,28). Vår genetiska bakgrund är komplex (29,30). Vår språkliga bakgrund är lika komplex (jfr 12). Vid Gustaf Vasas hov var tyska vardagsspråket. Vi fick början till vårt svenska språk med den första bibelöversättningen i samma tidevarv. Det var inte renen utan förfäderna till dagens 08-or som gav oss vårt svenska språk och vår nuvarande kultur.

Det samiska språket är, liksom övriga finskugriska språk, intressant men svårt. Det är lika orimligt att satsa stort med språktvång för ett självdött språk som det är att satsa på en rennäring i respirator, om man får uttrycka sig på arbetsgivares vis.

Min arbetshypotes är att en vetenskaplig undersökning kommer att visa att bara 4-5 av dagens 150 renskötare kan tala lapska. Dagens officiellt erkända samer är omkring 20.000 (27). Av dessa har omkring 6000 registrerat sig som väljare till Sametinget. 

Bland våra 20.000 erkända samer är det vackert om ett hundratal kan samtala på samiska. Om vi i vårt mångkulturella samhälle ska satsa på döda språk, har troligen latin, grekiska och hebreiska större rikedomar att tillföra. För våra försörjare är språket den viktigaste länken i kommunikation med varandra och med omvärlden.

Den nuvarande satsningen på hemspråksundervisning i samiska är i stort sett förfelad. Den belastar bara barn som ofta har större problem än sitt ”hemspråk” i skolan. Det vore bättre att erbjuda dem fyra veckors avlönad internatundervisning under sommarlovet i hemspråket på någon av våra folkhögskolor. Den modellen skulle nog kunna vara framgångsrik även för andra hemspråk.

Min avgörande invändning mot dagens samiska kultur är att den uttrycker en lagstiftad rasism (27, sid 4):

I sametingslagen (SFS 1992:1433) som avgör vem som får rösta till Sametinget sägs dock att man är same om man själv anser sig som same och har eller har haft samiska som språk i hemmet eller har föräldrar, far- eller morföräldrar som har eller har haft samiska som såråk i hemmet. Same är också den som anser sig vara same och har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängden till Sametinget.

Det är hög tid att den rasistiska definitionen av same ersätts av en geografisk definition. Mitt förslag:

Same är den som är intresserad av samernas historia och kultur och äger en fastighet av något slag i renbetesområde. Som fastighet räknas mark, tomt, hus eller fritidshus. En sådan same har rösträtt till Sametinget och är valbar till Sametinget. Detta gäller således även kungen och hans familj.

I mitt förslag ligger att en svensk same är i första hand svensk, i andra hand same som skåningar, smålänningar och andra urfolk. Svenska samer borde flagga med sameflaggan klistrad i övre högra hörnet av den svenska flaggan som tack för språk, kultur, vård, skola och omsorg. Ett land har rätt att kräva en grundläggande lojalitet av sina medborgare (jfr 28).

Måndagen den 16 juni var Sameradions stora nyhet att våra renskötare är pressade. Självmordsfrekvensen är dubbelt så hög bland renskötare som bland svenska män i genomsnitt. Renskötarnas psykiatriker, professor Lars Jacobsson i Umeå, talade om nödvändigheten att bryta tystnadens kultur och att ge sina kval form och ljud. Nyheten kablades ut i flera rikssändningar.

För oss som sett utvecklingen kom nyheten inte som en överraskning. I mannaminne har vågor av spritmissbruk och självmord dragit fram bland renskötarna – liksom genom samhället i övrigt, där kraven på anpassning och utveckling blivit den enskilde övermäktiga. Jag lyfter fram några drag ur tystnaden som kan utgöra utgångspunkter för samtal.

Urfolkens gamla samhälle var hierarktiskt – rätten satt i spjutstångs ände. Det var enkla spelregler som skapade en viss ordning och trygghet. I de byar som lever på sitt ursprung, lever dessa gamla maktstrukturer kvar. De starka tar för sig. Det försvårar en modern anpassning med tankefrihet, yttrandefrihet och demokratiska rättigheter (31).

Mellan samebyarna råder likaledes en stenhård konkurrens om beten och marknader (32). Detta ligger i den nomadiserande boskapsskötselns natur (6,16). Problemet är väl beskrivet sedan mer än 3000 år (1 Mos. 13:5-10, 1 Mos. 36:6-7). Markerna tål en begränsad mängd betande djur.

Renskötseln är fysiskt och psykiskt pressande, beroende av bidrag, administratörer, politiska beslut. Renskötaren har sina grannars tysta förakt, en bidragstagare som förstör grannarnas trädgårdar, legdor, skogar, blockerar deras skogsskördar, deras jaktmarker och deras fiskevatten. Renskötarens uppskattning från närsamhället är långt under noll.

Även renskötarens ställning i hans egna nätverk i myndigheterna är problematisk. Den nuvarande  nomadiserande rennäringen är i praktiken oförenlig med vår officiella rovdjurspolitik. Vi kan inte ha både vild björn, varg, lo, järv och och vandrande ”tamren”. Det ena utesluter det andra.

Till detta kommer moderna vägar och modern utbildning. Trafikanter med blodiga rester av ren kring en tillknycklad bil har föga förståelse för renskötaren (19). Och barnens skolgång – under småbarnsåren kan familjen hänga med från ”renvaktarhydda” (modernt hus, uppköpt billigt med statliga medel i glesbygd) till renvaktarhydda, om hustrun vill njuta av några år som nomadiserande hemmafru. Men snart nog blir situationen ohållbar.

Min arbetshypotes är att en vetenskaplig undersökning kommer att visa att våra 150 högst avlönade renskötare lämnade skolan efter nio års skolgång, med enstaka undantag. När rennäringen sviktar, har en sådan renskötare  i regel inga alternativa försörjningar.

Om min tolkning är riktig, har svensk ”samepolitik” skapat ett skrå av socialfall, liksom motsvarande nät av administratörer i exempelvis Australien och Amerika. Det finns ingen anledning att tro att dessa bidragstagare är mindre dugliga eller ¨mindre begåvade än sina syskon, kusiner och tremänningar, som gjort karriär i landet och världen (jfr 25,27,31).

Men den levande samiska kulturen (28)? Jag har också gått i näbbskor av samisk typ. Det har de flesta i min generation med rötter i Norrlands landsbygd. På rätt underlag är det bra skor. De har gett upphov till skämtet att burträskborna har hår under fötterna, ett skämt som letat sig in i världslitteraturen genom Bilbo, hobbiten. Och samedräkten har en del fördelar i jämförelse med andra folkdräkter som smoking och frack. 

De moderna teorierna om urfolk har fått en tolkning som strider mot demokrati och mänskliga rättigheter (31-35). Olika arbetsutskott i FN har kritiserat Sveriges hantering av ”samerna”. Ofta domineras sådana arbetsgrupper av länder som Kina, Sudan och Libyen, vars främsta intress är att avleda uppmärksamheten från de mänskliga rättigheterna i eget land. Säg vem du umgås med, och jag ska säga vem Du är.

Ägarrätten till våra marker är omstridd (17,23,25,31-35). Företrädare för våra ”samer” har försetts med stora krigskassor och kan driva dyrbara juridiska kampanjer. Vi försörjare som odlar markerna skulle behöva mer hänsyn, bättre stöd, och mindre påtvingad administration. Är industriell bärplockning på mina marker en naturlig del av allemansrätten? Är det självklart att fritidare kan klättra i mina träd? Vill du själv ha en klase trädkramare klängande i Dina fruktträd?

För mer än 40 år sedan började det dåvarande kommunistpartiet en slingrig resa mot demokrati och mänskliga rättigheter. En motsvarande utveckling äger nu rum på högerkanten. Sverigedemokraterna försöker famlande definiera svensk kultur, svenska traditioner, svenska trygghetssystem. I den här jakten på valfrågor har de även upptäckt rennäringen (36). Jag menar dock att det i första hand borde vara kristdemokraterna som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter inom den borgerliga alliansen.

Sammanfattningsvis är det orimligt att 20.000 officiellt erkända samer  ska få tränga undan mer än 800.000 andra norrlänningar fån ett världsarv av natur och kultur. Lika rättigheter för alla medborgare är en grundläggande demokratisk rättighet. 

Rennäringen som gårdsbruk!
Den ursprungliga formen av rennäring var jakt på vildren. Sedan började man använda lockrenar i anslutning till boplatserna. Småningom utvecklades olika former av gårdsbruk och nomadisering. Under 1800-talet  utrotades vildrenen. Men tiderna och förutsättningarna förändras. Det är dags att återinföra vildren och gårdsbruk som ekonomiska alternativ till den nomadiserande rennäringen. Dessa alternativ kan mycket väl bli självbärande inom 10-20 år.

Mitt förslag är att rennäringen organiseras som 150 gårdsbruk, vart och ett med 10-50 djur inom hägn, med ett gårdsstöd om 300.000 kronor årligen, skattepliktigt. Från hägn och hus får renägaren skjuta på rovdjur som närmar sig – detta för att hålla rovdjuren skygga för folk och fä (jfr Bild).

De stora rovdjuren är farliga för människan (37). Det är bara en tidsfråga innan vi får se en bild av en rovdjursriven människa, barn eller vuxen (jfr Bild). Rovdjuren är oförenliga med den nutida rennäringen. Men med gårdsbruk och självförsvar kan rovdjuren hållas skygga. Med en sådan politik kan manspillan genom rovdjur bli mindre än manspillan orsakad av ren på väg.

Rennäring som gårdsbruk kan med fördel kombineras med naturturism, kulturturism, fisketurism och jaktturism. De turister som inte vill övernatta på tätortens hotell kan få bo i kåta bland renarna eller sitta i renhägnets vakttorn och vänta på att få skjuta stora rovdjur. Med fyra vakttorn och fyra skift om 6 timmar kan 16 jägare per dygn få betala för nöjet att vakta och skjuta.

All ren utanför hägn är vildren och tillhör markägaren. Det fordrar förstås att dagens renskötare avtalspensioneras och att deras renhjordar löses in. Det är små kostnader i jämförelse med de kostnader vi nu har för rennäringen.

Renen är problematisk som husdjur, med låg avkastning och benägenhet för många sjukdomar (38). Gårdsbruket säkrar kvaliteten på renköttet och minskar det djurplågeri som den moderna rennäringen innebär – lastbilstransporter, trafikskador, stödutfodring, smittosamma sjukdomar.

Det är väsentligt att den framtida rennäringen som gårdsbruk i princip är öppen för alla svenska medborgare oavsett medborgarens egen stamtavla. Det hör till demokrati och mänskliga rättigheter. Framtidens renskötare kommer också att behöva en bättre utbildning än dagens, en blandning av agronom, ingenjör, veterinär, naturvårdare, kulturarbetare. För att kunna umgås med utländska gäster krävs även språkkunskaper.

Vad jag försöker skissera är ett framtida naturbruk, där varje nisch producerar vad den är bäst på utifrån tidens behov. På vår barndoms igenväxta tegar växer nu de rara ogräs, som förr fick hålla till godo med dikeskanter och utängar. Idag är det inte mångfald utan enfald att låta den goda stolpskogen ruttna ner för att ge plats åt intressanta skadeinsekter. Våra gröna näringar, vår kultur i grundläggande bemärkelse, behöver utrymme, svängrum och sunt förnuft (jfr 39).

Balanserad opinionsbildning behövs!
Alltför länge har rennäringens påtryckare fått styra opinionen efter sina särintressen. Det är skattebetalarna, försäkringsbolagen, trafikanterna, vägverket, banverket, markägarna och markbrukarna som betalar kalaset. Mitt förslag är att de här intressenterna utlyser några ettårsförordnanden för kulturarbetare, som vill sätta sig in i de här problemen, skriva om dem, och debattera dem vid nationella och internationella möten.

Under de senaste åren har många kulturarbetare lyft fram problemen kring döda urfolk och levande ”hybrider” på ett förtjänstfullt sätt. Det är min förhoppning att sådana arbetare ska få tillfälle att förkovra sig ytterligare, inte med ett sabbatsår utan med ett fördjupningsår.

Rennäringens problem inom naturbruket uppmärksammades i riksdagen redan 1992 av den legendariske vänsterpartisten John Andersson från Dorotea (40). Nu kräver klimatförändringarna att den svenska rennäringen i skogsbygden byter skepnad till gårdsbruk; renens naturliga habitat är den skoglösa fjällheden vid kanten av istäcket (jfr 41) Om rennäringen privatiseras – upplösning av nuvarande kollektiv – underlättar det de förestående anpassningarna.

Sammanfattning
Våra urfolk är döda. Vi lever kvar som avkomlingar och ”hybrider”. Det är naturens och kulturens ordning och ingenting att gråta över. För framtiden gäller det att hitta balans mellan  museum, historia och försörjning, så att folkhemmet inte blir en murknande sophög. Det är roligt att underhålla, utveckla och försörja, Gud till ära och grannen till gagn.

Berth Hägglund
E-post: bashag@live.se

Referenser

1. Norberg B. Arv på gott och ont [hälsa]. Rondellen 2001; 7. URL: http://www.rondellen.net/health07_swe.htm
2. Norberg B. Umeå – a society model, pp 4-7 [culture]! Rondel 2002; 10. URL: http://www.rondellen.net/culture10_eng.htm
3. Hägglöf M. Syntetiska samer –ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter [hälsa]. Rondellen 2004; 19. URL: http://www.rondellen.net/health19_swe.htm
4. Norberg B. Artificial aborigines – a threat to democracy and human rights [health]. Rondel 2004; 19. URL: http://www.rondellen.net/health19_eng.htm
5. Hägglöf M. Apartheid i Sverige - Samernas Riksförbund och Sametinget [kultur]. Rondellen 2006; 26. URL: http://www.rondellen.net/culture26_swe.htm
6. Norberg B. Costs of culture myths – aborigines and bastards in the welfare state [culture]. Rondel 2006; 26. URL:http://www.rondellen.net/culture26_eng.htm
7. Hägglund B. Svenska FN-Förbundet diskriminerar svenskar. Västerbottens-Kurirern  27 dec 2007, sid 4 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=158189)
8. Hägglund B. Gör rennäringen till ett gårdsbruk! Land/Skogsland, nr 12, sid 13, 080314
9. Hägglund B. Renar åt alla! Skogsaktuellt, nr 3, sid 3, 080319 (www.skogsaktuellt.se). Artikeln återpublicerades av Nätverket Norden (www.natverketnorden.se)
10. Hägglund B. Privatisera rennäringen och öppna den för alla svenska medborgare. Land/ATL, nr 33, sid 47, 080502
11. Brännström BO. Förbjud nomadiserande renskötsel! Västerbottens-Kuriren 070908 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=138052). Artikeln är refererande och värderingsfri, med 43 kommentarer när detta skrives. Tidningen har följt upp ämnet med många informativa artiklar av ett flertal medarbetare (www.vk.se). Även Västerbottens Folkblad har öppnat sina spalter för en rad inlägg om rennäring som gårdsbruk (www.folkbladet.nu, sökord ”gårdsbruk”). Rennäring som gårdsbruk förekommer redan i Tyskland (www.wild-golz.de) och Skottland
12. Carl von Linnés Lappländska resa. Natur och Kultur, Stockholm 2004. ISBN 978-91-27-09971-5
13. Lindblom N. Burträsk sockens historia. I. Sockenbildningen. 2005. Studieförbundet Vuxenskolan, Burträsk avdelning. Kyrkogatan 49, 937 31 Burträsk. Tel 0914-55140. Boken kan rekvireras för en måttlig kostnad, i den mån den inte är tillgänglig via bibliotek. Den historiska framställningen är koncis och vederhäftig, med ett gediget urval av tryckta källor och arkivmaterial
14. Söderholm W. Om tider som svunnit. Historiska glimtar frå Lappmarken och Lycksele. 2.a uppl 1982. Utgiven av Lycksele Kommun. ISBN 91-7260-712-2.
15. Pettersson O.P. Gamla byar i Vilhelmina I-IV. Facsimilutgåva 1982. ISBN 91 85920 134. Acta Regiae Societatis Skytteanae Nr 23:1.
16. Tomasson T. Svenska lapparnas landsmöte i Östersund 5-9 januari 1918. Almqvist & Wicksel, Uppsala 1918. Den här boken borde tryckas om och därtill översättas till engelska som ett världsarv. Torkel Tomasson (1881-1940) var yngst bland nio syskon i en renskötarfamilj i Vilhelmina. Han skaffade sig en universitetsutbildning och grundade den tidning som nu kallas ”Samefolket”. Det har alltid funnits stora standardskillnader mellan olika renskötare (17). TT tillhörde överklassen. TT var en av ideologerna bakom den vittströvande nomadiserande rennäring som utvecklats sedan 1950 i Sverige. Hans argumentering är dock saklig och balanserad och ger djupa inblickar i rennäringens grundläggande villkor. Hans beskrivning ligger bakom slutsatserna att den framtida rennäringen måste omformas till gårdsbruk med begränsat stöd från samhället och jaktbar vildren mellan gårdsbruken (6)
17. Isaksson S. Ingen frid i fjällen.Ord & Visors förlag. Skellefteå 1999 (www.rodvisor.com). Sidorna 107-110 ger en konkret beskrivning av den historiska utvecklingen i lappmarken, i synnerhet södra Lappland (ungefär lika med Ume lappmark eller Åsele lappmark). En stor del av statistiken är hämtad från Wollamar Söderholms arbete (14). Det är värt att notera att i Ume lappmark bodde år 1556 240 personer, vara 165 lappar. År 1608 hade lapparnas antal ökat till 192; de ägde då 566 renar. Jag lägger samman källmaterialet från Linné (12), Lindblom (13), Söderholm (14), Pettersson (15) och Tomasson (16). Min slutsats är att folkgrupperna i Norrland har bott sida vid sida under historisk tid. Försörjningarna har kombinerats och växlat på olika vis. I stort sett har det varit en positiv växelverkan med byte av varor och tjänster, ”renost mot rovor” (12)
18. Brännström BO. Näringen som dör utan stöd. Västerbottens-Kuriren 071105. (http://www.vk.se/Article.jsp?article=149161). När detta skrives föreligger 77 kommentarer. Därtill har de grövsta inläggen rensats bort för att hålla ansvarig utgivare på fri fot
19. Under år 2007 inträffade omkring 2000 trafikolyckor, personbil mot ren, där försäkringsbolagen blev inblandade. Över åren har sådana olyckor varierat mellan 1700-2000, materiella skador 40-60 miljoner årligen. Information: Vägverket (www.vv.se) och Nationella Viltolycksrådet (http://www.nationellaviltolycksradet.se/)
20. Johansson S, Lundgren NG. Vad kostar en ren? En ekonomisk och politisk analys. Rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Ds 1998:8. Rapporten kan beställas från Regeringskansliet eller Finansdepartementet. Den är lågmäld, lättläst och allmänt njutbar
21. Roturier S. Integrating artificial dispersion of reindeer lichen in forest generation procedures. Licentiatae Disseratation. Swedish University of Agricultural Sciences. Department of Forest Ecology and Management. Umeå. Report 2:2007
22. Fredriksson O. Ny motgång för sameby. Västebottens-Kuriren, 080604, sid 12
23. Sandström H. Vilken äganderätt finns för fastighetsägarna inom renskötselområdet? (pdf-fil). Redigering av ett inlägg till Land/Skogsland inför RLFs riksstämma 2008. Henrik Sandström föddes 1935 i Manjaur i Västerbotten nära gränsen till Lappland. Han utbildade sig till kronojägare och skogsmästare. Under perioden 1966-1999 var han regionchef vid Västerbottens Skogsägarföreing. I arbetsuppgifterna ingick att vara förvaltare för Tärna-Stensele Allmänningeskog och Sorsele Allmännigeskog, i huvudsak allmänningar som bildats av gamla lappskatteland ovanför ”odlingsgränsen”, en administrativ gränsdragning från 1800-talet som i Västerbottens län i huvudsak löper väster om Vilhelmina, Sorsele och Arvidsjaur. Enbart i Tärna-Stensele Allmänningeskog finns idag omkring 1500 andelsägare, merparten ättlingar efter svenska renskötare men utan egen renskötselrätt idag. Erfarenheterna från Tärna-Stensele Allmänningeskog har HS redovisat i böckerna ”Skogsbruk i fjällkanten –Tärna-Stensele allmänningeskog” (ISBN 91-88675-38-6) och ”Skogen vi ärvde - Sorsele övre allmänningeskog” (ISBN 91-88675-40-8). Medförfattare är Carina S:son-Wigren (Ord & Visors Förlag, Skellefteå 2001, www.ordvisor.com).  HS har även varit sakkunnig i flera utredningar om rennäringen
24. Mörtsell T, Tellström SO. Vapsten hotar inlandet. Västerbottens-Kuriren 080117, sid 4 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=162025)
25. Johansson M. Jag är lapp men jag har inga renar. Västerbottens Folkblad 080110, sid 4 (http://www.folkbladet.nu/?p=92228#comments). Marianne Johansson är undersköterska i Tärna, en ättling till de ursprungliga svenska renskötarna i Vapstens Sameby (jfr 24). Hon är en frisk fläkt i debatten kring rennäringen. När detta skrives förelåg 12 kommentarer i VF; de avspeglar varierande kunskaper och insikter från inga alls till en lång analys av Håkan Jonsson, ordförande i Jakt och Fiskesamerna (www.jaktochfiskesamerna.se), det största partiet i Sametinget
26. Eriksson AK. Dagens rennäring ger ingen samisk framtid. Västerbottens-Kuriren 071119, sid 4 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=151528)
27. Samer – ett ursprungsfolk i Sverige. Västerås 2004. ISBN 91-4667-9-4. Boken är utgiven av Regeringskansliet (Jordbruksdepartementet) och Sametinget med utförlig förteckning över ”samernas” viktigaste lobbyorganisationer och skrifter. Boken kan beställas kostnadsfritt från Nationellt Samiskt Informationscentrum (www.samer.se), Box 882, 85127 Östersund, tel 063-150871. Boken uttrycker producenternas marknadsföring av sin produkt (politik) inför väljare och opinionsbildare, hur de vill att historia, organisation och verklighet ska tolkas. ”Där du har din bärgning, där har du din fromhet”. Den kräver källkritisk hållning och bakgrundskunskaper för att inte fungera vilseledande. På faktaplanet torde den dock vara i huvudsak pålitlig. Boken anger att i Sverige finns omkring 20.000 ”samer”, varav ungefär 2500 lever av renskötsel. Det sista torde vara en pedagogisk överdrift; om man stryker en nolla och säger att 250 lever av renskötsel, så får man med merparten av de som av och till extraknäcker i rennäring. På sidorna 12-13 skriver arkeologen Ingela Bergman balanserat och nyanserat om de nära 9000-åriga fynden av ren vid en boplats i Arjeplog (jfr 2-6)
28. Nilsson L. En levande samisk kultur. Västerbottens-Kuriren 080206, sid 4 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=166007). Lena Nilsson var vid den här tidpunkten språkrör för ett av de nya samepartierna under bildning. Det största partiet i Sametinget, Jakt och fiskesamerna, representerar i första hand de samiska markägarna utan renskötselrätt. Dessa har av renskötarna berövats stora delar av sin traditionella rätt till skogsbruk, jakt och fiske. Sameättlingar med rösträtt till Sametinget men utan renar och mark känner ett behov att definiera sin särart och sin samhörighet med det moderna samhället. Av sådana skäl kan nya partier väntas dyka upp i Sametinget redan vid nästa val. Sameradion är i huvudsak rennäringens språkrör men ger ibland utrymme även för andra samiska riktningar
29. Beckman L. Om den nordsvenska befolkningens etniska ursprung. Ur: Edlund L-E, Beckman L (red). Botnia – en nordsvensk region, sid 38-47. Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs 1994. ISBN 91-7119-558-0.  Detta är en sammanfattning av en rad grundläggande arbeten. Det är viktigt och roligt med genetiska markörer. Variationerna i frekvens i olika områden kan förstås bero på lokala näringar och naturens urval under några hundra år eller längre, inte nödvändigtvis på hypotetiska folkvandringar och språk
30. Eriksson E. . Vem är mest släkt? Västerbottens-Kuriren 080605, sid 4 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=193199)
31. Sjögren P. Urfolksjournalistens dilemma. Västerbottens-Kuriren 071122, sid 30
32. Brännström BO. ”Total anarki i renskogen”. Västerbottens-Kuriren 071122, sid 13
33. Idivuoma PG. Är en stämning av staten nödvändig? Västerbottens-Kuriren 080703, sid 4 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=200198)
34. Linné M. Urfolksdeklarationen ska gälla här. Västerbottens Folkblad 080703, sid 24
35. Brunfelter U, Löth H-C. Samiskt ägande oviktigt för HD? ADVOKATEN, 2008; årgång 74, Nr 2 (http://www.advokatsamfundet.se/templates/CommonPage_Advokaten.aspx?id=7991).
36. Johansson J. Sverigedemokraterna angriper renägande samer. Västerbottens-Kuriren 080625, sid 4
37. Pålsson E. Vargens näringssök och människan (http://www.locomail.com/vargen/wolf.pdf). Elis Pålsson har överstt den ryske forskaren Michail Pavlovs verk ”Vargen” till svenska och gjort det tillgängligt som pdf-fil. Sidorna 26-35 handlar om hur farlig vargen är för människa. Främst rör det sig om rabies och andra infektioner från bett och revor. Eftersom vargen faktiskt jagar och dräper älg, torde inte heller människan gå säker, om vargen blir hungrig. Av sådana skäl finns det fortfarande många vargskeptiker (http://infocentrum.se). Under alla omständigheter är det värt att göra sig bekant med argument och motargument
38. Rehbinder C, Nikander S. Ren och renskjukdomar. Studentlitteratur 0999. ISBN 91-44-01138-5
39. Bodén L. Gröna näringar möter onödiga hinder (ledare). Västerbottens Folkblad 080804 (http://www.folkbladet.nu/?p=114887)
40. Andersson J. Motion om reformering av rennäringen 1992/B06 (http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GG02Bo6)
41.  Juslin T. Renen lider i värmen. Västerbottens-Kuriren 071015 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=145115)

Publicerat 2008-08-24