Så vill vi bli citerade:
Norberg B. Antisemitism, kristofobi och islamofobi – tre goda skäl att läsa Bibel och Koran [hälsa]. Rondellen 2009; 29. URL: http://www.rondellen.net

Innehåll

Tro i tid och otid
Judendom
Kristendom
Islam
Religion och politik
Dagens oro i Mellanöstern
Urfolk – från myt till mynt
Framtid för hybrider och läsare
Sammanfattning
 

Tro i tid och otid 

Människan är en religiös varelse. Så har det varit i alla tider. En tanke är att religionen ligger i arvsmassan, att den religiösa tolkningen av tillvaron innebär någon form av överlevnadsfördel, en funktion av evolutionen.

Att människan är religiös innebär inte att alla människor är religiösa. Grovt räknat är religionen viktig för 25%. På den andra kanten är 25 % helt utan gud. Däremellan är 50 % religiösa vid behov, när trångmål eller tradition så bjuder.

I orostider spelar religion och ras en farlig roll. Min arbetshypotes är dock att materiella orsaker och samhällets struktur är helt avgörande (1). Sedan motiveras konflikterna ofta med religiösa och rasistiska argument.

I Sverige dominerar de tre abrahamitiska religionerna - judendom, kristendom, islam. Samtidigt har Sverige några minoriteter, som ibland gör anspråk på att vara urfolk eller etnicitet med egna språk och kulturer (1,4,5).

Jag understryker att tro inte bara är en intellektuell sannolikhetskalkyl eller tolkningsmönster (paradigm). Det hebreiska ordet för tro i Bibeln betyder närmast ”gripa, fatta, hålla fast”. Det handlar om lojalitet mer än blind bokstavstro.

Min avsikt med den här framställningen är att argumentera för den politiska överhetens dominans över religion och ras i det världsliga regementet (jfr 6). Som politiskt ideal ser jag demokrati med fria och anonyma val. Den politiska makten gör dock klokt i att visa både respekt och distans mot religion och ras.

Judendomen är liksom kristendom och islam monoteistisk. En väsentlig del av judendomens centrala traditioner är samlade  i Gamla Testamentet (GT) i vår Bibel. Precis som i kristendom och islam finns det dock många olika riktningar (sekter, samfund, konfessioner) inom judendomen.

Kärnan i judendomen var ursprungligen förbundstecknet, omskärelsen av gossebarn vid åtta dagars ålder (1 Mos 17:1-14), den dagliga träningen i etik (5 Mos 6:6-9) och de religiösa högtiderna med rening, offer, försoning och lovsång (2 Mos 23:14). Jerusalems tempel blev den nationella religiösa centralpunkten – ”nästa år i Jerusalem”.

När Jerusalems tempel förstördes av romarna år 70 i vår tideräkning, upphörde det gamla – eller om man så vill det första – förbundets offerväsen (7). Det lever kvar i det andra förbundets försoningslära och nattvardsfirande men synes inte ha någon motsvarighet i det tredje förbundet, islam.

Omskärelse är inte uttryckligen påbjuden i Koranen. Den praktiseras dock av många muslimer men utförs sällan redan vid åtta dagars ålder.

De kristna är förbjudna att omskära sig (Gal 5:2), såvida inte politiska skäl (1 Mos 17:12-13) eller medicinska skäl föreligger. Det har visat sig att manlig omskärelse skyddar mot HIV, aids och andra könssjukdomar i heterosexuella populationer (8).

På gruppnivå verkar det som om den gamla tumregeln 1-2-1 gäller även inom judendomen; var fjärde individ är religiös, var fjärde gudlös, hälften vardagsreligiösa eller om man så vill vanereligiösa (Ps 14:1). Även inom det politiska Israel för mer än 2000 år sedan förekom barnoffer (3 Mos 18:21) och riter som i grunden strider mot judendomens struktur.

Judarna har en särställning inom de abrahamitiska religionerna, det utvalda egendomsfolket. Denna särställning erkännes också av de centrala traditionerna inom kristendomen (Rom 9:4) och inom islam (Sura 5:20-21, 17:104). Relationen mellan religion och politik har dock ofta varit spänd inom judendomen, som mellan förälder och barn (Hos 11).

Nutidens antisemitism (judehat) kan knappast motiveras utifrån judendomens centrala traditioner. Det är dock min arbetshypotes att den i sina grövsta former kan bero på missuppfattningar av de judiska profeternas strafftal över ogudaktiga judar.

När Nya Testamentet och Koranen klandrar judar riktar de sig ofta mot den egna församlingens medlemmar, alltså mot kristna eller muslimer på vrånga vägar. Det är dock lättare för lata hörare att demonisera ett främmande folk än att ta itu med sig själv - ”vrid rätt den rot som skapades skack”.
 

Kristendom

Ingen av de centrala traditionerna är alldeles lättolkad och tydlig. En del av problemen är rent språkliga (7). Leas ögon har gett översättarna svårigheter (1 Mos 29:17) – svaga, ömma eller möjligen sköna. Troligen var det dessa ögon som styrde stammen. Hon våldtog Jakob, och kämpade livet ut för att vinna hans kärlek – och lyckades.

Det karakteristiska för kristendomen är att Jesus från Nasaret är judarnas och folkens Messias, Kristus. ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var av Gud, och Ordet var Gud” (Joh 1:1).

Treenigheten var dock inget problem för Jesus personligen. På frågan om det yppersta budet i lagen läser han utan tvekan upp den judiska trosbekännelsen. ”Hör, Israel, Herren din Gud är en”.

Samtidigt gjorde Jesus anspråk på att vara gudomlig. ”Jag och Fadern äro ett”. Det var dödsstraff på detta anspråk enligt judisk lag. Dödsdomen mot Jesus var således laglig ur religiös och kommunal synpunkt. Den bekräftades dessutom av den statliga romerska makten.

Jesu uppståndelse från de döda är fortfarande föremål för debatt. I detta sammanhang räcker det att om han inte uppstod, så var han inte Messias. Om han uppstod, är han Messias.

Det här är inte mer dramatiskt än att en dom kan upphävas i högsta instans, om den framstår som felaktig. Således motiverar den centrala kristna traditionen inte antisemitism (judehat).

Kristendomen har behållit den judiska Bibeln som egen helig skrift. De kristna högtiderna motsvarar de judiska. Omskärelsen har ersatts av dopet som förbundstecken, ”omskärelsen i Kristus”. Nattvarden ersätter det första förbundets offer.
 

Islam

Islam, det tredje förbundet, har i princip samma nutida struktur som judendom och kristendom. Religionen är uppdelad i olika riktningar (sekter, samfund, konfessioner).

Islams heliga skrift, Koranen, utgörs av uppteckningar av Mohammeds predikningar, ordnade i fallande storleksordning. Koranen erkänner Bibelns profeter men förbehåller sig  själv tolkningsföreträdet, ”Guds rena ord på arabiska”.

Det här är en viktig aspekt för förståelsen av islam, både inifrån och utifrån. Mohammed såg sig inte som stiftaren av en ny religion utan som Guds budbärare till araberna på arabiska. En stor del av Koranen utgörs av tolkningar av judendomens och kristendomens Bibel.

I den mån Koranen på grund av det mänskliga språkets natur öppnar för olika tolkningar, är det rimligt att i första hand utgå från de ställen i Bibeln som den kommenterar för att utröna vad just detta budskap betyder.

I Koranen liksom i Bibeln är det en god regel att med skrift tolka skrift; man tolkar en viss utsaga med hjälp av liknande utsagor i andra sammanhang. Det handlar alltså inte om att lära sig utantill utan att tränga in i skriften och förstå skriften utifrån dess egna förutsättningar.

Islam har sina kyrkofäder och stora tolkare, precis som judendom och kristendom. För att komma på talefot med varandra måste vi lägga våra rabbiner, kyrkofäder och reformatorer åt sidan och gå tillbaka till våra centrala traditioner, Bibel och Koran.

För en kristen är det en glad överraskning att Mohammed i Koranen ofta ter sig som praktisk, förnuftig och måttfull. Hans förhållande till rusdrycker är belysande (Sura 2:219,4:43,5:90). Det är ingen tvekan om att Profeten är emot alkohol. I en av surorna nöjer han sig dock med att kräva att församlingens medlemmar hunnit nyktra till före gudstjänsten.

På det teologiska planet synes Koranen ta avstånd från den kristna Bibelns tolkning av försoningen och Jesus. På det viset representerar islam en vändning tillbaka mot judendomen. För den vanlige höraren och läsaren måste skillnaderna mellan judendom och islam te sig obetydliga, när han jämför den hebreiska Bibeln och Koranen.
 

Religion och politik

Från patriarken Abraham och framåt var Israel i princip en teokrati, en gudsstat. Under David och Salomo var det en stormakt i Mellanöstern. För 2400 år sedan erövrades Israel av andra stormakter i öster och israelerna flyttades till andra områden.

Under den babyloniska fångenskapen utvecklades de principer som har gjort judarna till exemplariska invandrare, framgångsrika administratörer, affärsfolk, forskare, konstnärer.

Judarna i förskingringen (diasporan) gjorde sig helt enkelt nyttiga, ”sökte den stads bästa där de bodde”. Och det fanns arbetstillfällen för läskunnig och skrivkunnig arbetskraft.

Lojaliteten mot exilens land innebar inte att drömmen om Kanaans land och Jerusalem dog hos israelerna, snarare tvärtom. De återvände vid tillfälle och först år 70 i vår tideräkning förstördes Jerusalems andra tempel av romarna och bara en spillra av Israel blev kvar i landet.

Under 300-talet blev kristendomen statsreligion i det romerska väldet. Under 600-talet erövrade islam den arabiska halvön och inledde en global expansion. På 800-talet blev Kanaans land arabiskt och muslimskt. På 1940-talet utropades Jerusalem till islams tredje heligaste stad av dess dåvarande stormufti.

Det muslimskt-arabiska väldet utvecklade sig till ett imperium som höll på att svälja hela Europa i en väldig kniptångsrörelse, med vändpunkter i Frankrike och Österrike. Stormaktsdrömmar lever ännu kvar som panarabism och muslimskt brödraskap.

Från 1800-talet och framåt utvecklade sig en politisk väckelserörelse bland judarna i diasporan, sionismen (9). Den egenart som de monoteistiska religionerna ger upplevdes som ett främlingsskap. Därtill visade historien återkommande judeförföljelser, som kulminerade i Förintelsen i Hitlers Tyskland. Judarna behövde en egen stat att fly till och utveckla sin egenart.
 

Dagens oro i Mellanöstern

Under 1800-talet började judar att återvända till Kanaans land. Det osmanska väldet föll sönder i flera självständiga stater och upplöstes slutligen 1923. Kanaan blev ett brittiskt mandat fram till andra världskrigets slut. Under detta krig satsade Jerusalems stormufti på Hitler.

Israel erkändes som en självständig judisk stat av FN 1948. Det är tills vidare den enda demokratin i området. Under hela den här perioden har Israel varit ifrågasatt. Det har utkämpat flera krig med sina grannar och är nu betydligt större än för 60 år sedan.

Per Gahrton har nyligen gett ut en bok om konflikterna kring det gamla Kanaan (3). Den har blivit föremål för viss kritik (10). Inte desto mindre har den sina förtjänster. Den är hälften så omfångsrik som Koranen och dubbelt så lättläst.

I själva verket är Per Gahrton för dagens palestinier vad Lennart Lundmark (11) är för dagens samer i Sverige – en vetenskapligt skolad frontfigur med omfattande publicistisk verksamhet och en obrottslig lojalitet mot sin egen mentala karta.

Men något fattas i verklighetsuppfattningen; brödet kommer från bageriet och mjölken ur mjölkmaskinen. Sädesfältet och kossan är obekanta storheter.

Israel innanför säkerhetsstängslet är idag en modern stat, ledande inom avancerad teknologi, självförsörjande i fråga om livsmedel, med en omfattande turistindustri. Landet har sju miljoner invånare, varav 1,4 miljoner muslimska araber med fullständiga medborgerliga rättigheter.

På Västbanken och i Gaza finns nu närmare fyra miljoner muslimska araber, avkomlingar efter 800.000 utvandrare från Israel efter oroligheterna vid statsbildningen 1945-48. De motsvarar 800.000 judar, som fördrevs från muslimska länder under samma epok och integrerades i Israel.

De palestinier som stannade i Israel, de palestinier som blev kvar på Västbanken, och de palestinier som flyttade till andra länder är idag omkring 10 gånger fler än de var 1948 (3). Dessa siffror talar för att de på något vis blivit delaktiga i den utveckling Israel skapat i området. Även i fråga om vård, skola, omsorg och arbete står sig Israels och Västbankens palestinier väl i jämförelse med invånarna i grannländerna (3,12).

Den bild Gahrton tecknar av bosättare och palestinier på Västbanken är dock bekymmersam (3). Det är kanske dags att bilda ett folkvalt forum för hela Västbanken, både bosättare och palestinier (The Canaan Convention), utan reell politisk makt, som exempelvis EU-parlamentet eller Sametinget.
 

Urfolk – från myt till mynt

Konflikten mellan israeler och palestinier är en konflikt mellan två urfolk med olika språk och olika religion. Samerna och Sameland i Sverge erbjuder ett kontrastmaterial, en modell för hur ett ”urfolk” skapats utan att skillnader i språk, ras eller religion föreligger.

Israelerna är unika genom att vara det enda urfolk som inte bara hängt med i den moderna utvecklingen utan också bitvis drivit den moderna utvecklingen framåt.

Samerna i Sverige visar en annan utveckling. De har aldrig haft egen förvaltning, enhetligt talspråk, eget skriftspråk. Sedan 1500-talet har de rört sig fritt i hela Norrland, angränsande landskap och Stockholm (11). Rimligen har de fortplantat sig där de befunnit sig, på människors vis.

När gränserna mot Norge var omstridda, kunde dåtidens renskötare välja de bästa villkoren. De slapp också krigstjänst. På det viset blev renskötarna en slags överklass i underklassen. Genom likheter i språk och yrke har de under det senaste århundradet kunnat lanseras som urfolk (1,4,5,11).

Jag uppfattar den svenska samepolitiken under de senaste 500 åren som ett mönster för världen. Nomader har blivit delaktiga i samhällets materiella, politiska och kulturella utveckling på ungefär samma villkor som övriga medborgare (1,11).

Den svenska solskenshistorien om samerna har dock inte fått nationellt och internationellt erkännande. FNs kommitté för mänskliga rättigheter riktar regelbundet anmärkningar mot Sverige. Och rennäringens påtryckare spelar offer med känsla och inlevelse (18,19).

Sverige har flera urfolk, väl blandade med varandra med undantag av ett fåtal isolat, exempelvis adelsklassen och sedan 1928 renskötarna (17).

Rennäringen blev olönsam under 1800-talet (11). Under 2008 kostade den övriga medborgare 500 miljoner i direkta stöd (4), någon miljard i markskador (4,5), 2000 svåra olyckor personbil mot ren (4).

Utformningen av dagens rennäring inkräktar på andra medborgares rättigheter och hotar landets försörjning (4,5,18). En strukturrationalisering till gårdsbruk skulle eliminera olägenheterna, ge utrymme för vildren och stora rovdjur, för odlare, jägare, naturvänner.

Rennäringens historia i Sverige visar också på en av demokratins svagheter. Påtryckare utan naturliga motståndare kan föröka sig lika ohejdat som vildminken och kollektivisera stora delar av samhällets resurser.
 

Framtid för hybrider och läsare

Kanaan och Sameland visar entydigt att stater inte med framgång kan basera sig på ras och religion. Framstående paragrafryttare blir bara företrädare för särintressen, som erövrar fördelar på andras bekostnad (3,11).

För att kunna fördela resurser och service rättvist måste alltså staten försvaga de religiösa och rasistiska strömningarna i tankevärld och politik (jfr 6). En ljuspunkt är att de abrahamitiska religionerna i princip erkänner alla människors lika värde som potentiella Guds barn.

Alla kyrkofurstar i alla samfund försöker diskret  avhålla allmänheten från att direkt ta del av de centrala traditionerna. Bibel och/eller Koran bör läsas genom bekännelsens glasögon. Annars går de stackars fårskallarna ofelbart vilse.

I motsats till kyrkofurstarna betonar Moses, Messias och Mohammed samstämmigt att budskapet är enkelt och klart och kan förstås av alla.

Min arbetshypotes är att läsning och lyssning av valda delar av Bibel och Koran – utan krav på tro - i skolans religionsundervisning och språkundervisning skulle öka elevernas insikt, förståelse och tolerans. Även för den gudlöse borde det vara en fördel att veta vad han tar avstånd från.

De flesta av oss är avkomlingar till flera urfolk, ”hybrider” (1). De flesta av oss är tämligen toleranta i sin tro. Det är gott. Det är också gott om vi kan uthärda att enstaka individer byter tro (20) eller analyserar andras tro (21).

Staten Israel är ett faktum sedan 1948. Den består så länge israelerna kan hålla samman och försvara sig. Så länge är de också ett föredöme för svenskarna och Sverige.
 

Sammanfattning

Religion och ras är svårhanterliga och potentiellt farliga i alla politiska system. För svenskt vidkommande föreslås att eleverna får läsa och lyssna till valda delar ur Bibel och Koran i religionsundervisning, svenska och engelska. Läskunnighet och läsförståelse kontrolleras genom nationella prov under gymnasiets sista termin. Avsikten med förslaget är att öka förståelsen och toleransen i samhället och motverka religiös extremism.

Bo Norberg
norberg.bo@gmail.com
 

Referenser

1. Norberg B. Costs of culture myths – aborigines and bastards in the welfare state [culture]. Rondel 2006; 26. URL: http://www.rondellen.net/culture26_eng.htm
2. Strindberg A. Röda rummet. Skildringar ur artist- och författarlivet (1879). Tjugofjärde kapitlet, ”Om Sverige”, ger en kontrastbild av svensk historia. Av genetiska och sociala skäl tillhörde Strindberg gräddan i samhället, den som flöt upp till ytan efter varje kris. Boken är full av intressanta glimtar från tidens kultur och näringsliv. Delvis är det generella och bestående mekanismer som beskrivs. Berättelsen om ”Triton” känns aktuell, om man istället läser ”General Motors” eller valfritt namn på bank eller försäkringsbolag i dagens kriser.
3. Gahrton P. Palestinas frihetskamp – historia, analys och personliga iakttagelser. Carlsson Bokförlag, Stockholm 2008. PGs ambition är att skildra den flertusenåriga konflikten mellan judar och araber ur ett arabiskt-muslimskt perspektiv. Tyngdpunkten ligger på utvecklingen i Mellanöstern under de senaste 150 åren. Språkbruket är anpassat efter perspektivet. Frihetskampen är legitim. Om den lede fienden slår tillbaka är det orätt. Åtminstone borde fienden inskränka sig till ett proportionerligt motdrag, som om krig var ett sällskapsspel i likhet med schack, där spelarna drar ett drag vardera i turordning. Om en frihetskämpe stupar är han undantagslöst mördad. Om man kompenserar för språkbruket och urvalet av fakta, så är boken användbar och intressant. PGs perspektiv motsvarar snedbelysning och negativ kontrastering inom andra vetenskaper.
4. Hägglund B. Rennäring som gårdsbruk - framtid för ett hotat världsarv. Rondellen, Hälsa, vol 28, (http://www.rondellen.net/health28_swe.htm)
5. Lundberg Ö. Öppet brev – ren i gårdsbruk och Skogsstyrelsen i Naturbruksverk [kultur]? Rondellen 2009; 29. URL: http://www.rondellen.net/culture29_swe.htm
6. Norberg A. Uppfostran till underkastelse. En analys av normer för föräldra-barnrelationer i religiös litteratur om barnuppfostran i Sverige 1750-1809. Doktorsavhandling, Lund 1978. ISBN 91-40-04640-0. Restupplaga: SwedThoughts HB, pris SEK 490 (Mail 090-135751@telia.com). För Luther var den politiska makten (det världsliga regementet) ett grundspel, religionen (det andliga regementet) ett metaspel, som tolkade och kvalitetsmärkte grundspelet. Luthers tänkande influerade det svenska samhället fram till 1900-talet. Vid mitten av 1900-talet började den reformistiska socialismen spela en allt viktigare roll. Från 1960-talet blev revolutionen ett politisk ideal, som även trängde in bland borgerliga politiker (jfr 3).
7. Narrowe M. En tretvinnad tråd – amerikan, jude, svensk. Bonnier, Stockholm 2005. Sid 121-145 går igenom skillnader mellan nutida judendom och kristendom. Sid 220-24 handlar om problem vid översättning av Bibeln, språkliga och psykologiska. Boken har blivit föremål för recension i Rondellen (www.rondellen.net/culture25_swe.htm).
8. Golden MR, Wasserheit JN- Prevention of viral sexually transmitted infections – foreskin at the forefront (editorial). N Engl J Med 2009; 360:1349-51.
9. Göndör E, Öhberg P (red). Sionismen, en antologi. Atlantis, Sthlm 2009.
10. Cohn FT. Franz T Cohn recenserar Per Gahrtons senaste bok om Palestina och kallar den ”en politisk frisersalong”. Snabbnytt från Svensk Israel-Information 081117 (http://si-info.org/index.php?id=294). Recensionen publicerades även av exempelvis Världen i Dag.
11. Lundmark L. Stulet land. Svensk makt på samisk mark. Ordfront, Stockholm 2008. Boken redovisar Lundmarks samlade forskning på området. Den är intressant och lättläst. Den visar att från 1500-talet och framåt hade Norrland en blandad befolkning. En stor del talade finska och samiska dialekter utan att ha utvecklat skriftspråk, central administration, gränser. Andra talade fornsvenska dialekter. Den svenska staten och den svenska nationalkyrkan betjänade dem med lag, ordning, religion, kultur, beskattning, skydd mot inre och yttre fiender. Centralmakten utövade alltså den makt som den haft sedan urminnes tid (1 Sam 8:11-18), konkret beskriven av en profet när det postpatriarkala Israel ville övergå från anarki till monarki. Men Lundmark utgår från det som rimligen först måste bevisas – att samerna var ett folk, att Sameland var deras land, och att Sverige orättmätigt skaffade sig detta Sameland. För Lundmark spelar Konungen (Överheten, regeringen, svenska staten) samma roll som djävulen, världen och vårt eget kött spelar i Luthers teologi. Den urgamla anarkin idealiseras. Men hur var det med barnadödlighet, mödradödlighet, hunger, fattigdom, ansvaret för de svaga? Och när standarden steg och folkmängden ökade, då var det Överhetens fel. Och hade inte den majoritet eller minoritet som levde i landet men på andra näringar samma rättigheter som samerna? Under historiens gång lämnar renskötare rennäringen, kvinnorna först, för bättre försörjningar. Förlorade de och deras avkomlingar sin identitet som samer och sina rättigheter som samer? Lundmark konstaterar utan att skämmas att ett urfolk måste vara litet. Rimligen rör det sig om samma artificiella begränsningar som i adelsklassen (fideikommiss, manlig arvsgång). Boken befläckas också med några inslag av åldersdiskriminering (sid 234). Renarnas åverkan på barrskog (5) är okänd för Lundmark. Lundmarks juridiska översikt bör jämföras med Lennart Stenmans (13). Även tidsutvecklingen kring inlandstidens smältning talar emot att renskötarna skulle vara mer ursprungliga än andra folk i Sverige (14-17). Men i övrigt är Lundmarks bok välskriven och intressant. De metodologiska avsnitten kan bilda utgångspunkt för en forskning som är något mer än en partsinlaga i en tvist om naturresurser. Som publicist och forskare tål Lundmark väl att jämföras med den internationella kapaciteten Per Gahrton (3).
12. Demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern. Avsnitt ur socialdemokraternas kommittémotion om utrikespolitik 2008 (pdf-fil)
13. Stenman L. Rennäringslagstiftningen i teori och praktik med Nordmalingsrättegången som belysande exempel. Karlstad University Studies 2009:15 (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-3711)
14. Clark G. Människans äldsta historia (1969)
15. Baudou E. Den nordiska arkeologin - historia och tolkningar. Kungl Vitterhetsakademin 2004.
16. Liljegren R, Ekström J. The terrestrian late glacial fauna in South Sweden.In: Larsson L: The earliest settlement of Scandinavia and its relationship with neighbouring areas. Almqvist & Wiksell International, Stockholm, Sweden 1996. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8^o, No.24
17. Norberg B. Artificial aborigines – a threat to democracy and human rights [health]. Rondel 2004; 19. URL: http://www.rondellen.net/health19_eng.htm
18. Pettersson LG, Segerstén C, Lindström A, Mörtsell T, Bonde F. Balans kräver nya spelregler. Västerbottens-Kuriren 090523 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=279623). Författarlaget är en toppad femma från LRF och skogsägarna med förbundsordföranden i spetsen och chefsjuristen som ankare. Argumenteringen är att äganderätten till land och vatten juridiskt är starkare än de traditioner som rennäringsrätten vilar på. Författarna erinrar om att Sverige reserverat sig mot FNs deklaration om självbestämmande för urfolk i den delen som gäller markrättigheter, eftersom den i rennäringens form skadar andra svenska medborgares mänskliga rättigheter på ett oacceptabelt sätt (jfr 1,4,5,13).
19. Nord J, Larsson S. Repliken: Skogsägarnas argumentation är talande för FNs kritik. Västerbottens-Kuriren 090527 (http://www.vk.se/Article.jsp?article=280533&11). Johannes Nord är präst i Svenska Kyrkan, Sara Larsson politiker i Sametinget. De vänder sig mot Pettersson et al (18) och menar att LRFs argumentation utstrålar en ”unken, kolonial attityd”. FNs kommitté för mänskliga rättigheter åberopas som helig skrift. Man nämner inte att denna kommitté under det senaste decenniet dominerats av feodala diktaturer med föga omsorg om demokrati och mänskliga rättigheter på sin egen hemmaplan. ”Säg mig vem du umgås med, så ska jag säga dig vem du är”.
20. Saada T. Jag stred för Arafat. Gospel Media,2008. ISBN 978-91-85853-33-5 (http://www.gospelmedia.se/product_info.php?products_id=165).
21. Einhorn L. Vad hände på vägen till Damaskus? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret. Prisma 2006.

Publicerat 2009-06-11