De kliniska kemisternas minisymposium om homocystein på Riksstämman i Göteborg blev över förväntan bra. En betydande samsyn har utvecklat sig under de senaste årens debatter. Denna samsyn kodifierades nu, eftersom flertalet av landets ledande intressenter inom området var på podiet eller i publiken, med rätt att göra inlägg.
Först enade man sig om att S-folater är bättre, billigare och aktuellare som markör för kroppens folatförråd än B-folaterna. Den bästa markören för kroppens folatstatus är dock homocystein, som speglar både funktionell folatbrist och folatbrist mätt som S-folat under referensgräns eller klinisk beslutsgräns. Men homocystein stiger även vid B12-brist, kanske även vid B6-brist.
Homocystein är det prov som snabbast och känsligast reagerar för uppseglande brist på B12, folat och möjligen även B6. Omvänt är det pålitligast av prover när det gäller att utesluta sådana brister. Därför är det rimligt att homocystein blir första screeningprov vid misstanke om B-vitaminbrist.
Homocysteinets styrka är bredden och känsligheten, svagheten är bristen på specificitet. Det stiger inte bara vid B-vitaminbrist utan även vid lätt nedsättning av njurfunktionen, störning i ämnesomsättningen, medfödda enzymvarianter.
Vid demenstillstånd med förhöjt homocystein förbättrar B12-folat de kognitiva funktionerna. Däremot är homocystein ingen kausal riskfaktor för vaskulär sjukdom, bara en markör eller möjligen en determinant för vaskulär sjukdom.
Så fattade jag den rådande samsynen om homocystein i klinisk rutin. En utförligare tolkning, granskad och godkänd av talarna vid minisymposiet, är accepterad för publicering i Läkartidningen (1).
Referens
1. Norberg B. Homocystein – väsen och oväsen! Läkartidningen 2001; 98, under tryckning.
Denna sida uppdaterades 2001-04-06